123. Tankevurpan som får dig att hallucinera

Välkommen! Jag heter Daniel Sjöstedt.

För att ha en chans att fungera någorlunda väl i samhället behöver vi alla generalisera. Vi behöver ta den kunskapen vi har skaffat oss genom erfarenhet och använda den i situationer som uppkommer. Även om vi inte vet så mycket om den specifika situationen vi upplever just nu.

Vi generaliserar för att förstå vår omvärld och för att underlätta för oss själva.

Generellt sett tycker 10-åringar att korv är godare än fetaost och oliver så om jag ska arrangera ett barnkalas för ett gäng ungar jag inte vet någonting om så är möjligheterna till framgång större om jag serverar korv med bröd än om jag serverar grekisk sallad.

Egentligen helt självklart och vi alla gör så här hela tiden.

Faran med att övergeneralisera

Den som övergeneraliserar, däremot, underlättar inte längre för sig själv.

Han eller hon försvårar för sig själv och begränsar för sig själv.

Att övergeneralisera är när du tar en upplevelse eller ett fåtal upplevelser och utifrån dem drar slutsatser om hur det står till. Och sedan gör du de här slutsatserna till en sanning.

Jag är på fest och hamnar i gräl med en optiker. Sedan dess tycker jag inte om optiker, för dom har så underliga åsikter.

När min kompis sedan blir tillsammans med en optiker kan jag inte låta bli att visa min skepticism första gången jag träffar den här personen. Och det lite avvaktande förstamötet gör att vi aldrig får någon bra kontakt och jag tar det som ytterligare bekräftelse på att min tes om optiker håller.

Ett litet skruvat exempel, kanske men du förstår säkert var jag vill komma.

Om jag har en dålig jobbintervju, eller två mindre bra intervjuer på rad, ger jag dessa två händelser betydelsen att jag inte är bra i intervjusituationer. Alltså kommer jag aldrig att få något bra jobb.

Många av oss övergeneraliserar hela tiden, vi tar något som händer och så drar vi slutsatser utifrån det. Att det ena betyder det andra.

Och så låter vi den slutsatsen bestämma hur vi mår eller hur vi agerar.

Och att upptäcka det här beteendet hos sig själv är väldigt svårt, det är svårt att ifrågasätta sin egen sanning, även när den inte är rationell eller logisk.

Om jag spelar poker, vilket jag ju gjorde i många år, och befinner mig i en situation där jag matematiskt sett ska vinna 40 procent av gångerna, bara som exempel, men under en månads tid bara vinner 5 procent av gångerna, är det oerhört lätt att dra en generell slutsats där jag skapar en sanning inför mig själv av att jag har otur i just den specifika situation. Eller att det är riggat.

Jag vet ju intellektuellt att det är slumpen och att slumpen kan driva de mest rationella hjärnor till galenskap, men trots att jag vet kan jag inte bortse från det jag känner.

Och i värsta fall anpassar jag mitt spel, inte efter siffrorna, utan efter vad jag känner. Jag kanske börjar undvika att försätta mig själv i den här situationen trots att den på sikt, rent matematiskt är lönsam, eller så tar jag varje gång det går som jag förväntar mig, alltså att jag förlorar, som en bekräftelse på att min känslomässiga generalisering är sann, att jag har otur. Och sätter mig själv därmed i ett mindset av att vara en förlorare, vilket alla som sysslat med någonting resultatbaserat vet, har lätt att påverka ens beteende i andra situationer också, alltså jag börjar spela sämre.

Och jag tolkar också varje gång där jag vinner, som ett undantag.

Så trots att det finns siffror och matematiska formler, så är det lätt, eller åtminstone möjligt, att falla i fällan av att övergeneralisera.

Och i det vanliga livet kan vi ju inte gärna gå tillbaka till databasen och kontrollera den statistiska variansen, så där är det ännu svårare.

Svårt att upptäcka hos sig själv

Så vad kan vi då göra åt det här? Och ska vi göra någonting åt det här. Ja, om det begränsar oss eller om det försvårar för oss så kan det vara värt att åtminstone ha det i tankarna.

När man coachar så kan man hålla utkik efter när en klient säger alltid eller aldrig, när hon beskriver något.

Jag säger alltid så dumma saker när jag är med någon jag vill ska tycka om mig. Det blir alltid bara fel.

Alltid? Kan man då säga som coach, finns det något tillfälle där det inte har varit så?

Och så låter man klienten berätta. Finns det något mer tillfälle? Och så får man vanligtvis en historia till.

Så du säger inte alltid dumma saker, utan du säger ibland dumma saker och ibland bra saker, är det en mer rättvis bild?

Kanske eller kanske inte får man medhåll då och vad ett sådant här ifrågasättande kan göra är att personen det gäller, alltså klienten i det här fallet, så smått börjar ifrågasätta sin egen verklighet, den hon har skapat genom att övergeneralisera, och som nu begränsar henne.

Det är förstås, tyvärr, inte enkelt, och det är som sagt svårt att upptäcka hos sig själv.

Men lättare att upptäcka hos andra.

Jag tycker själv att jag ser det men min approach mot mina barn, alltså att försöka skapa insikt genom att ställa de här coachfrågorna, är det alltid så eller är det aldrig så, kan du ge exempel på motsatsen, har inte funkat för fem öre hittills, tvärtom har det misslyckats, så i det avseendet har jag inte lyckats att använda mina kunskaper som coach.

Så om du ska ta dig an andra, så är det möjligt att det då blir enklare att göra det med någon där du inte är så insyltat känslomässigt, men det här sista är en parantes och bara mina egna tankar.

Framför allt så pratar jag om det här beteendet och de här tankarna hos oss själva, dig och mig. Hur vi ska kunna upptäcka dem och hindra dem från att begränsa oss.

Tankefelet många gör

Det finns två begrepp inom statistiken som heter korrelation och kausalitet.

Korrelation betyder att saker har ett samband.

Kausalitet betyder att någonting påverkar det andra.

Det finns till exempel med stor sannolikhet en korrelation mellan tålighet för risk och framgång som investerare.

Det vill säga att om du plottar alla som jobbar med investeringar i Sverige i ett diagram där risk är på ena axeln och resultat, alltså hur mycket pengar de har tjänat, är på andra axeln. Så kommer du finna att ju större risk har de tagit, desto mer pengar de har tjänat.

Generellt sett.

Då är det lätt att tänka, om jag nu vill börja jobba som investerare, att för att bli rik behöver jag bara ta större risker än de flesta andra. Sambandet är ju supertydligt. Ju större risk, desto mer pengar.

Och när det påståendet ses isolerat, utan en mer komplett bild, så är ju det sant.

Men om man kollar på de investerare det har gått sämst för, de som har förlorat mest, ser sambandet likadant ut.

Ju större risker har de tagit, desto mer pengar de har förlorat.

Så de som har varit som mest riskvilliga har både tjänat och förlorat mest pengar.

Så villighet att ta stora risker är en förutsättning om du vill bli rik på finansmarknaden, det finns en korrelation. ett samband.

Men bara den egenskapen styr inte hur det kommer att gå för dig.

Det finns ingen kausalitet mellan riskbenägenhet och ekonomisk framgång. Det är andra faktorer som styr resultatet. Som till exempel, och nu gissar jag bara, kunskap om ekonomiska modeller, förmågan att omge sig med rätt människor eller kanske något så simpelt som IQ.

Mer risk betyder inte mer pengar utan det betyder bara mer risk. Högre toppar och djupare dalar.

Går instinkten att hålla tillbaka?

Poängen i den här podden är inte glasklar tyvärr, jag ska fundera vidare på hur det här kan appliceras tydligare i ens liv men de här sakerna, att vi övergeneraliserar och att vi blandar ihop korrelation och kausalitet händer precis hela tiden.

Och så många artiklar och analyser lider av det här. När man i efterhand försöker förklara varför någonting, ett valresultat till exempel, eller en fotbollsmatch, gick som det gick är det nästan omöjligt att undvika.

Men de här förklaringarna och analyserna har inget egentligt värde, förutom underhållningsvärdet, eftersom jag kan välja vilken faktor jag ska dra en generell slutsats utifrån. Och om jag vill argumentera för att det är scenario A som gäller väljer jag ut vissa faktorer och om jag vill argumentera för att det är scenario B som gäller, som är helt motsatt scenario A, väljer jag andra faktorer.

Och båda låter logiska när jag argumenterar. Hög risk leder till ekonomisk framgång eller hög risk leder till konkurs.

Alla av oss är mer eller mindre fast i de här tankefällorna, och i de allra flesta fall spelar det inte så stor roll, tror jag.

Men kanske kan vi bli lite öppnare, lite friare i tanken och se om vi, någon gång då och då, kan försöka hålla oss ifrån vår instinkt att generalisera eller döma eller bestämma hur någonting förhåller sig och varför.

Två dåliga arbetsintervjuer. Det betyder inte att jag aldrig kommer att få ett jobb. Det betyder möjligen, att jag behöver träna på situationen att vara i en arbetsintervju. Kanske ta hjälp av någon som kan det.

En optiker som både gillar hip hop och dansband. Och som vill återinrätta decemberöverenskommelsen men kryssade Sara Skyttedal i riksdagsvalet. Behöver jag kategorisera det som rätt eller fel? Börja argumentera för att det är bra eller dåligt? Kan jag inte bara för en gångs skull, låta det vara som det är?

Du har lyssnat på Monkey mindset med mig Daniel Sjöstedt. Ta hand om dig och jag hoppas att vi hörs snart igen.