157. Så hittar du mening - enligt Freud, Maslow och Frankl

 

Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt. Jag är mental tränare. Du som prenumererar på mitt nyhetsbrev fick förra veckan ett mail där jag skrev om glappet mellan nuläge och potential. Eller skillnaden mellan vårt levda liv och vårt olevda liv.

Jag gjorde också en kort film om detta, som jag la ut på Facebook och LinkedIn. I det här avsnittet utvecklas det tänkandet lite. Men det är inget avsnitt jag har spelat in nyligen utan det här är ett smakprov från mitt ledarskapsprogram som heter Fokus och flow.

Om du gillar det du hör och blir nyfiken på Fokus och flow så får du gärna maila mig på [email protected] så berättar jag mer.

I det här avsnittet, så refererar jag vid något tillfälle till en annan lektion men det spelar ingen roll för helheten. Programmet består av filmer, så det du kommer att höra är egentligen en video. 

 


Glappet mellan nuläge och potential

I den har lektionen kommer du att lära dig varför mening är viktigt och vad mening egentligen innebär.

I boken The War of Art beskriver författaren Steven Pressfield hur vi har två liv. Dels det liv vi lever men också vårt olevda liv. Vårt olevda liv representerar vår potential.

Där gjorde vi allt vi drömde om men inte vågade göra. Det vi tänker att "vi borde göra" eller det vi skulle ha gjort om vi inte hade behövt tänkt på allt det praktiska eller alla hinder. OM vi inte hade varit så rädda.

Lite förenklat, om vi hade levt vårt liv enligt den person som vi känner att vi innerst inne är. Man kan också se det som så att vi har ett nuläge, där vi är nu, och så har vi ett önskat läge. Där vi lever enligt den potential vi har.

Mellan nuläge och potential, eller mellan det här livet och vårt olevda liv, finns ett mellanrum, ett glapp.

När vi känner att det gapet minskar mår vi bra. Då klarar vi hård arbetsbelastning, då känner vi i högre utsträckning harmoni. Då känner vi oss i huvudsak positiva eftersom vi är på rätt väg.

Om det är tvärtom, om gapet mellan där vi är och där vi känner att vi kan vara ökar, känner vi motsatsen till tillfredsställelse. Då är vi frustrerade. Då blir vi lättare stressade. Då känner vi att vi är ur balans.

Så samma arbetsbelastning, samma långa att göra-lista, kan påverka oss olika beroende på hur vi ser på uppgifterna vi ska utföra. Minskar de gapet mellan vårt levda och vårt olevda liv, eller ökar de det.

Mening – den starkaste drivkraften

Inom freudiansk psykoanlays så finns det en teori som heter "The pleasure principle". Den säger att människan alltid söker efter sådant som ger pleasure, alltså vällust, och alltid undviker sådant som ger pain, alltså smärta.

Sökandet efter vällust och undvikandet av smärta är vår starkaste drivkraft, särskilt när det gäller vår grundläggande, undermedvetna identitet, och nu förenklar jag lite, eftersom Freud delade in vårt psyke i tre delar; id, ego och super-ego, och ego och super-ego har andra egenskaper. Men för den här diskussionen funkar det att stanna här.

Viktor Frankl, en annan inflytelserik psykolog, hävdade istället att mening var det som drev människan. Mening befann sig på en högre nivå och bara om mening saknades så kickade Freuds pleasure principle in.

I boken "Lost Connections" som handlar om depression och om hur vi ser på depression, och som är skriven av Johann Hari berättar författaren om ett experiment med råttor där man gav råttor valmöjligheten mellan två vattenflaskor. En flaska med bara vanligt vatten och en flaska som är spetsad med droger. Oftast kokain eller heroin. Råttorna testade bägge flaskorna men började efter ett tag bara att dricka ur den spetsade. Och de drack och drack och drack ur den flaskan tills de dog som en följd av alla droger de tog.

Det här är ett klassiskt experiment som har gjorts många gånger och i många olika varianter, och de här experimenten gjordes redan i början på 1900-talet och möjligen till och med tidigare än så.

I valet mellan ingenting särskilt, vanligt vatten, och pleasure, i det här fallet i form av droger, så väljer råttorna droger, trots att det dödar dem. Det är en stark drivkraft. Där hade Freud helt rätt.

På 70-talet så gjorde en professor i Vancouver i Kanada som heter Bruce Alexander samma experiment men i en liten annan tappning. Han lät inte bara råttorna befinna sig i den tomma buren en och en med två olika vattenbehållare utan han byggde vad han kallade "rat park", där det fanns gott om saker att göra, det fanns ost, det fanns andra råttor där, både att umgås med och att ha sex med, och det fanns ställningar att klättra på i glada färger och så vidare. Han byggde ett lekland för råttor, kan man säga, där råttorna levde ett, med råttors mått mätt, meningsfullt liv.

I Rat park, trots att vattnet serverades på samma sätt, en flaska med bara vatten och en flaska där vattnet innehöll droger, höll sig råttorna generellt sett borta från drogerna. Ingen blev beroende. Ingen dog av droganvändande.

Så i buren utan mening 100 procent beroende, 100 procent döda. I buren med mening 0 procent beroende, 0 procent döda.

Vällust minskar inte gapet

Abraham Maslow anses som fadern av en gren inom psykologin som heter humanistisk psykologi, han var själv med och myntade uttrycket på 60-talet. Maslow var inne på samma linje som Viktor Frankl, att människan är en meningssökande varelse, och att mening, att leva på ett sätt som skapar mening, är vårt högsta behov.

Maslow har sagt:

What you can be, you must be

och han har också sagt, och nu översätter jag det här stycket:

Om du medvetet planerar för att vara någon som är mindre än vad du är kapabel till att vara så vill jag varna dig. Du kommer att vara mycket olycklig i resten av ditt liv.

If you deliberately plan on being less than what you are capable of being then I warn you, you will be very unhappy for the rest of your life.

 – Abraham Maslow

Så, det enkla, om vi tar hänsyn till ur vårt samhälle ser ut idag, är att ge Freud rätt, att söka efter sådant som ger oss vällust och göra allt för att undvika sådant som ger oss smärta.

Det finns mycket som ger oss tillfällig vällust, eller som tar bort den smärta vi känner. Det behöver förstås inte vara droger. Det finns mer sådant än någonsin tidigare i världshistorien. Just nu är det sådant som tar upp en stor del av vår vakna tid.

Men, har det gjort oss lyckligare, eller mer tillfreds? Jag skulle säga nej. Generellt sett. För de här handlingarna tar oss inte framåt. Det minskar inte gapet mellan det som Pressfield kallar vårt levda och vårt olevda liv.

Det ger oss inte någon djupare tillfredsställelse. Harmoni. Balans. En känsla av mening. Du kan använda vilket ord eller vilken fras du vill.

Välkomna osäkerhet och dina rädslor

Maslow, sa också att i varje enskilt ögonblick har vi ett val. Vi kan kliva framåt in i utveckling, eller vi kan kliva tillbaka in i säkerhet. Framåt mot utveckling, på engelska "forward into growth" eller tillbaka in i säkerhet, "back into safety".

Det är klart att det inte alltid i alla lägen är realistiskt att vi ska ta det där steget framåt. Men kanske kan vi börja göra det oftare än idag.

Det som vi betecknar som säkerhet, eller trygghet, där vi hamnar när vi går tillbaka. Om vi hela tiden väljer det alternativet så kommer sannolikt gapet mellan där vi är nu och där vi vill vara, mellan nuläge och potential, mellan mitt levda och mitt olevda liv, att öka.

Så att kliva framåt, in i utveckling, innebär att glappet minskar och att kliva tillbaka in i trygghet och säkerhet, gör att glappet är lika eller ökar.

Men det är självklart inte så enkelt för framåt in i utveckling betyder ju också ofta framåt in i osäkerhet och risk. Och rädsla.

Men det är då, när vi tar de här stegen, trots att det är svårt, trots att vi rädda, och trots att vi tar en risk, som vi känner oss levande. Och det är en mäktig känsla.

Tillåt dig själv att drömma

Så, nu kommer tiotusenkronorsfrågan, hur gör vi då? Vi tar reda på hur vi har det nu och hur vi vill ha det. Vi försöker beskriva det så noga vi kan. Vi tillåter oss att drömma, att ta i, att inte censurera oss. Vi tillåter oss att ignorera den del av oss, vår kritiska röst, som hela tiden undrar hur andra skulle ha gjort, vad andra skulle ha sagt eller vad andra skulle ha tyckt.

Så bygger vi ett system som sakta men säkert tar oss i rätt riktning.

Bara för att vara tydlig, det här kan vara allt från att du är chef för Ericsson och springer ultramaraton på din fritid till att du bor i ett torp ute i skogen, utan el och rinnande vatten och är självförsörjande.

Det kan handla om att du hittar mening i dig själv och i det du gör för dig själv. Och det kan handla om hur du ger av dig själv till andra på olika nivåer. Det finns inget rätt eller fel.

Det kan också, förstås, vara att du gör det du gör idag fast med några saker tillagda eller borttagna. Kanske bara med en annan känsla i kroppen.

De här stegen framåt in i utveckling eller bakåt in i säkerhet kan ju till exempel innebära någonting så relativt banalt att du beställer en sallad till lunch när du i vanliga fall beställer pizza, om nu en bättre hälsa är något som minskar gapet mellan den du kan vara och den du är.

När du står i lunchkön, alltså som Maslow sa, i varje enskilt ögonblick, lunchkön är ju ett ögonblick, har du ett val. Du kan kliva framåt in i utveckling, eller du kan kliva tillbaka in i säkerhet.

De är de här till synes små beslutet som kommer att skapa helheten. För att gå tillbaka till förra modulen med formel ett-förare och däckbytaren. I vardagen är du däckbytaren. Där gör du jobbet, varje enskilt ögonblick, så gott du kan. Mening kan hittas i det lilla, i varje enskilt ögonblick.

Statusspel – En illusion av att vinna

Jag ska ge dig ett citat till att fundera på. Det kommer från boken "The Bed of Procrustes" av Nassim Nicholas Taleb. Taleb skriver:

Games were created to give nonheroes the illusion of winning. In real life, you don’t know who really won or lost (except too late), but you can tell who is heroic and who is not.

Vi spelar alla, i större eller mindre utsträckning olika spel. Vissa spel är skapade för att ge vad Taleb kallar "nonheroes" ickehjältar - illusionen av att vinna, eller illusionen av att vara vinnare.

Det här är ofta olika typer av statusspel. Status är ett nollsummespel i den meningen för att någon ska vinna, öka i status, behöver någon annan förlora. Sjunka i status.

De allra flesta statusspel spelas på ett sätt som lockar fram ickehjälten i dig. Där spelar du ett spel, ett påhittat spel, där vinsten bara är en illusion.

Du spelar ett spel, om jag ska förtydliga, som tar mycket av din energi, som får dig att grubbla och känna dig otillräcklig, men där vinsten sällan eller aldrig är värd kostnaden för att nå dit.

Ett spel du inte kan vinna. Sluta spela det spelet.

Lev istället ett liv av hjältemod, även om det bara är du själv som ser det hjältemodiga i dina handlingar. Om du gör det, så gott du kan förstås, i varje enskilt ögonblick, då kommer du sakta men säkert att minska gapet mellan det liv du lever nu och det liv som är ditt olevda liv.

Close

50% Complete

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.