138. Frågeavsnitt: Varför gör jag det jag gör? Funkar det verkligen?

138. Frågeavsnitt: Varför gör jag det jag gör? Funkar det verkligen?

Jag fick en fråga:

Efter att ha lyssnat på avsnitten om am/pm bookend så funderade jag lite kring om de beteenden du strävar efter att ha som mest framträdande är dina naturligt mest framträdande beteenden alternativt hur du valt just de egenskaperna att fokusera på?

Sen undrar jag även vad du allmänt känner att du får ut för effekt av all energi du lägger på att optimera ditt liv, känner du ett ökat välmående? Vad ser du för skillnader i din produktivitet?

131. Lever vi i The Matrix?

Länkar:

Artikel om placebo med länkar till alla experiment jag tar upp.

Nick Bostrom förklarar The Simulation Argument

Nick Bostrom’s originalartikel om The Simulation Argument

The Simulation Hypothesis Documentary (den bästa dokumentären jag har hittat i ämnet).

The Double Slit experiment presenteras 25:25-33:00 och 34:35-40:30

What Is Reality? (också en intressant film)

Quantum entanglement

Utskrift av avsnitt 131: Lever vi i The Matrix?

Idag mina vänner, ska vi ner i kaninhålet.

Det du precis hörde var astrofysikern Niell Degrasse Tyson som pratade med James Gates som är teoretisk fysiker.

**********

När jag berättade för min fru Elin om ämnet för den här podden så var hennes spontana reaktion: Gör det inte.

Hon sa det med omtanke om mig och om det som man skulle kunna kalla mitt varumärke.

När jag berättade för Patrik, alltså Patrik som förut var med i Monkey mindset, så var hans första reaktion: Det här avsnittet måste jag lyssna på.

Dagens podd handlar om två saker. Dels placebo. Om hur kraftfullt det här oförklarliga fenomenet är. Där det verkar som att, i vissa fall, om vi tror att någonting är sant så blir det sant.

Men det var inte det som skrämde Elin och gjorde Patrik upprymd, utan jag kommer också att diskutera huruvida det är sannolikt eller ej att det vi tror är verkligheten, i själva verket är en simulering.

Inte på ett filosofiskt plan och inte som en metafor eller liknelse utan för att vara så tydlig jag kan här:

Jag kommer att ge dig några argument för att du och jag är karaktärer i ett dataspel och att det vi ser, hör, upplever, känner och tänker inte är någonting annat än kod. Datakod.

Att vi är i the matrix.

Och om det är så, hur det förklarar väldigt mycket om det vi ännu inte förstår, och som verkar oförklarligt, bland annat placeboeffekten.

Och det här är förstås inte någonting jag själv har hittat på utan en teori som jag skulle vilja säga fler och fler ansluter sig till. Filosofer, matematiker, fysiker, kosmologer och andra.

Vissa, till exempel Elon Musk, som ju bland annat har grundat Tesla, och som väl skulle kunna sägas vara en av de största entreprenörerna och visionärerna just nu, har sagt att han anser att sannolikheten för att vi inte är en simulering är en på miljarden.

Men först placeboeffekten.

****

Placeboeffekten om jag ska förklara den för den som inte vet, är ett fenomen som innebär att någonting som inte har någon egentlig mening, till exempel ett sockerpiller som ser ut som ett läkemedel, kan ge samma effekt på dig som läkemedlet skulle ha gjort. Så länge du tror att det är läkemedlet du får.

Den här effekten är väldigt stark och den är bevisad i många studier.

Placeboeffekten är också svår att förhålla sig till för trots att den är verklig och möjlig att bevisa, så skulle det ju vara oetiskt för en läkare till exempel att använda den i sin praktik.

Att lura dig att du får någonting som du inte får och sedan hoppas att placeboeffekten ska kicka in.

Så trots att den är verklig och trots att den är stark så är den svår att använda sig av i praktiken.

Så inom vilka områden kan då den här effekten ses?

Inom alla områden egentligen, för länge sedan, i en av de första poddarna jag gjorde, berättade jag om styrkelyftare som trodde att de blev dopade och då höjde sina personbästa mycket mer än kontrollgruppen som inte trodde att de blev dopade.

Ingen av grupperna blev dopade i verkligheten och när dopinggruppen fick reda på sanningen föll de tillbaka sina gamla odopade nivåer igen.

Så hela förändringen som skedde, skedde för att de här försökspersonerna trodde att de var dopade och när de inte längre trodde det, försvann effekten.

De blev starkare av att tro att de skulle bli starkare och de blev svagare igen när tron försvann.

Det har också gjorts experiment med hjärnkirurgi på Parkinsons-patienter. Där låtsades man operera på hjärnan, man borrade ett hål i kraniet precis som man skulle ha gjort om man opererade, och så låtsades man bland annat injicera stamceller i hjärnan.

De här patienterna visade förbättringar i sina Parkinsons-symptom. Och det är ju otroligt i sig men hittills har du bara hört hälften av det här experimentet.

Det visade sig att de som fått placebokirurgi utfört på hjärnan och trodde att de fått injektioner av stamceller visade mer framsteg än de som fick riktig kirurgi utförd och som på riktigt fick stamceller injicerade, men inte trodde att så var fallet.

Alltså, för att förtydliga: två grupper. En får fejkbehandling men tror att det är riktig och en grupp får riktig behandling men tror inte att de har fått någon behandling.

Och gruppen som bara tror att de har fått behandling gör större framsteg. I ett område som hjärnkirurgi.

I ett annat experiment utsatte man personer för en doft som de skulle utvärdera. Därefter fick försökspersonerna göra olika tester.

Hälften av de som fick lukta på och utvärdera den här doften fick och veta att den hade egenskaper som att den ökade ens kreativa förmåga. Den andra hälften fick ingen sådan information.

När man sedan utvärderade testerna som gjorts efter försökspersonerna utsatts för doften så presterade den ena gruppen signifikant bättre på de delar som mätte kreativ förmåga.

Och liknande experiment har gjorts där man satte dioder på huvudet på folk och sa att de fick en lätt elchock som ökade deras kognitiva förmåga, ingen elchock gavs i verkligheten. När sedan de här personerna gjorde olika test, som handlade bland annat om inlärning och att mäta deras reaktionstid, så presterade dom bättre än de som inte lurats att tro att de fått någon elchock som var bra för hjärnan.

Som du hör så finns det hur många exempel som helst inom många olika områden.

Och det kan också fungera tvärtom.

Patienter som får veta att effekten av en viss smärtstillande kräm ska avta långt tidigare än den egentligen avtar, börjar att känna smärta när de tror att effekten av krämen är borta, trots att den egentligen fortfarande ska fungera.

Och ju större effekt vi förväntar oss, desto större effekt får vi. Fyra placebotabletter har större effekt än två och sprutor ger större effekt än piller.

Och, det har till och med visat sig att placebo kan funka trots att patienten vet att det är placebo han eller hon får.

Tarmproblem, hösnuva och ryggsmärtor har blivit bättre av det som kallas för öppen placebobehandling och man anar att det kan bero på att patienterna ändå tror att det är någonting de får, att det ju i alla fall är en behandling av någon sort.

Så det finns onekligen någonting här. Men det finns ju också självklart tillfällen då placeboeffekten inte uppmätts. Vad gäller öppen placebo till exempel så har det gjorts experiment där det inte alls har funkat.

Jag kommer tillbaka till placeboeffekten i slutet av det här avsnittet och då ska jag också att knyta ihop de här delarna, det jag har pratat om hittills och det jag kommer att prata om nu.

Frågan om vi lever i en simulering.

*******

Nick Boström är professor i filosofi på Oxford. Han är född i Sverige och har nog blivit mest känd för sina resonemang om Artificiell intelligens och mänsklighetens sårbarhet inför den.

Jag skulle säga att Nick Boström är en stjärna i forskarvärlden.

Boström är också känd för ett tankeexperiment som han kallar för "The simulation argument".

Resonemanget ser ut så här, och jag använder mina egna ord och inte Boströms här. Men jag länkar förstås till originalkällan:

Av följande tre scenarior måste minst ett vara sant:

Scenario 1:

Inga, eller väldigt få, civilisationer i universums hela existens, dåtid och framtid, kommer någonsin att nå en grad av utveckling där de kan skapa dataspel, eller simuleringar, som är så avancerade att figurerna i de här simuleringarna tror att de har ett eget medvetande.

Det kommer aldrig att hända. Någonsin.

Scenario 2: Om någon, i dåtid eller oändlig framtid, ändå når en sådan grad av teknologisk utveckling har de inget intresse av att skapa simuleringar utifrån den tekniken.

Så man har alltså tekniken men bestämmer sig av olika skäl, kanske etiska, för att inte använda den.

Scenario 3: Om någon, i dåtid eller oändlig framtid, når den graden av teknologisk utveckling och om någon av de här civilisationerna som gör det är intresserade av att köra simuleringar så finns det en riktig verklighet och ett nästan oändligt antal simuleringar, där alla tror att de lever i den verkliga verkligheten. Då är chansen att finnas i den verkliga verkligheten nära nog noll.

Det är det filosofiska argumentet.

Och det är svårt att slå hål på. Om man tänker på hur till exempel datorspel har utvecklats de senaste tio-tjugo åren så kan man fundera på hur det ser ut om den här utvecklingen sker i 10000 år till. eller tio miljoner år.

Men annan forskning, mätbara experiment, gjorda i laboratorium, kan också, om man väljer att tyda dem så, peka på att vi lever i en simulering.

Jag länkar mer i anteckningarna till det här avsnittet till den som är intresserad.

Två av de mest intressanta fenomenen är det som händer när man utför något som kallas för "the double slit experiment" och någonting som kallas för quantum entanglement.

Jag börjar med Quantum entanglement, och nu förenklar jag väldigt men i stort betyder det att två partiklar, kan höra ihop.

Två partiklar kan höra ihop.

Att de hör ihop betyder att de förhåller sig till varandra.

Om man tänker sig dem som små bollar som roterar så kan de till exempel höra ihop genom att de alltid roterar åt motsatta håll.

Om man skulle kunna ändra riktning på den ena, ändras automatiskt också den andra, så att sättet de förhåller sig till varandra, förblir lika.

Så om en foton spinner motsols och en medsols och jag byter håll på rotationen på en så byter den andra fotonen automatiskt håll också. Trots att jag inte rör den fotonen.

Det här händer inte bara om de här partiklarna befinner sig bredvid varandra utan det händer även om de är separerade. De kan befinna sig på olika hörn av universum till och med. De kan vara separerade av rum och tid.

När en ändras, ändras också den andra.

Om man ser världen som vi ser den är det här förstås helt oförklarligt,

Trots att det är sant.

Om man ser världen som ett dataspel är det här inga konstigheter alls.

Då är det ju bara att koda att om en av dem ändrar sig så ska den andra också ändra sig.

De kan vara separerade av både tid och rum i spelet men det som sker i spelet är ju bara det som någon har kodat ska ske. Om koden säger att två saker hör ihop spelar det ju ingen roll hur långt de är från varandra i spelet.

********

The Double Slit Experiment

är ett experiment som är så otroligt att jag drar mig för att berätta om det.

För du kommer inte att tro mig. På min hemsida, där du hittar det här avsnittet hittar du också youtubevideos som förklarar hela experimentet, och flera varianter av det.

Det kan vara väldigt komplicerat men kontentan är den här.

En elektron är en liten liten partikel, alltså någonting fysiskt Man kan se den som en liten kula.

Om du skjuter elektroner mot en vägg så kommer dom bilda ett mönster på väggen. Som små prickar som träffar väggen.

Det här mönstret förändras, inte av att man förändrar någonting i själva experimentet, utan enbart av att man observerar, alltså med en kamera, var varje elektron tar vägen.

Om man inte observerar, bildar elektronerna ett mönster där varje elektron kan vara på flera ställen samtidigt. Den uppför sig som en våg, trots att den är en partikel.

När man börjar observera, uppför den sig som en partikel igen.

Elektronen verkar veta att den är observerad.

Och om man väntar med att observera tills precis innan den träffar väggen så är den en partikel och då har den alltid varit en partikel.

Om du inte observerar träffar elektronen väggen som en våg och har alltid varit en våg.

Trots att beslutet huruvida du ska observera eller ej inte fattades förrän efter elektronen skjutits mot väggen. elektronen kan alltså bestämma sin form även bakåt i tiden.

Om du kopplar en slumpgenerator till kameran som observerar så kommer alla elektroner den slumpmässigt observerar precis innan den träffar väggen vara en partikel och alltid ha varit en partikel och alla elektroner den slumpmässigt inte observerar kommer att vara en våg och kommer alltid att ha varit en våg.

I vår verklighet är det här ofattbart. Saker tar inte form förrän vi observerar dem. Så funkar det ju inte.

Men ett dataspel fungerar ju precis så här. Det som är bakom din rygg i ett dataspel, som alltså inte syns på skärmen finns ju inte förrän du vänder dig om. Då omvandlas koden blixtsnabbt till den miljö som skulle vara där. Det som inte finns på skärmen blir inte verklighet i spelet förrän du observerar det. Och när du observerar det så speglar ju bakgrunden det du har gjort hittills i spelet.

Om du kastar en eldboll över axeln och aldrig vänder dig om så kommer inte den koden att skrivas men om du vänder dig om efter 30 sekunder så har det brunnit sedan du kastade den.

Så spelet går på sätt och vis bakåt i tiden och skriver om historien utifrån hur du beter dig.

******

Vad har det här då att göra med placebo?

Om vår verklighet beter sig på samma sätt som ett dataspel, så kan man ju tänka så här:

Vad händer till exempel om du är trött i ett dataspel? Du kan antingen vila så du får tillbaka din kraft, eller så kan du ta någonting som spelet bestämt ger dig din kraft tillbaka. En liten stjärna till exempel som ger energi.

Eller så finns det ett hack, som kan ge dig extra energi kanske att du trycker på vissa tangenter samtidigt eller skriver in ett kommand.

Oavsett vad du gör så är det ju en bit kod som säger till spelet att din avatar är pigg igen och koden ser väldigt lika ut oavsett om du äter en stjärna, vilar eller använder ett hack

och din avatar kommer att bete sig som att den är pigg.

Det är koden som är det viktiga, inte vad som satte igång den.

Om vi funkar på ungefär samma sätt, och att det som når vår hjärna omvandlas till kod, eller något som liknar kod eller funkar på ungefär samma sätt, så spelar det kanske inte så stor roll huruvida koden kommer i form av kemiska substanser i ett piller eller om den input vi får från annat håll skapar samma kod. Och då ger samma effekt.

Om till exempel forskare säger till någon att de fått mer och bättre sömn än vad de egentligen fått och att det leder till att de uppträder på samma sätt, i tester, som om de hade fått den här långa kvalitetssömnen. De beter sig inte som trötta, trots att de borde vara det, Vilket är ett experiment som gjorts.

Eller att människor som tror att de motionerar mer än normalt också lever längre och är friskare än normalt. Trots att det de tror inte stämmer överens med hur det faktiskt är. Dom motionerar inte mer. Men dom tror det. Och dom lever längre och friskare liv.

*********

Min önskan

om du orkade igenom hela avsnittet

är att du ska ta det här med en nypa salt.

Men om det vi tror är sant, har så stor effekt på hur vi fungerar, och på vad som faktiskt blir sant,

kan det då vara möjligt för oss att designa vår egen verklighet, oavsett om den består av kod eller inte, på ett sätt som stödjer det vi vill ska hända. Som underlättar för de tankar vi vill tänka.

Finns det någonting att förlora på det?

Sättet vi beter oss mot andra, till exempel. Sättet vi pratar med oss själva. Hur vi tar hand om oss själva.

Om vi tror att en salva inte längre ger någon effekt, så känner vi smärtan. Trots att salvan fortfarande fungerar.

Just den typen av kod är vi nog många som programmerar oss själva med.

Så varför inte börja försöka, eller bara sätta ner foten och bestämma, att från och med nu ska min avatar leva skiten ur den här simuleringen.

Ta hand om dig och tack för att du har lyssnat.

130. Därför är multitasking ett race mot botten

Utskrift av avsnitt 130: Därför är multitasking ett race mot botten

I podden om multitasking, nummer 128 (kolla upp) pratade jag om hur multitasking påverkar oss. Att göra flera saker samtidigt leder till att varje enskild sak tar längre tid och att kvaliteten på dessa saker inte blir lika bra.

Och det kan också leda till en lägre tillfredsställelse. I studien jag tog upp då så påpekade forskarna att de delar av hjärnan som verkar påverkas av multitaskande, är samma delar, som till viss del styr saker som oro, ångest och depression.

Det är inte helt säkert att det är så, och det fastslår inte heller studien, men jag sticker ut hakan här och säger att det är troligt,

att göra flera saker samtidigt, är inte bra för vår mentala hälsa.

Och vad jag menar när jag säger det här är inte att du aldrig ska ha två flikar uppe samtidigt i din webbläsare, aldrig diska samtidigt som du lyssnar på en ljudbok, utan för mig handlar det om att lyfta blicken och försöka se på helheten.

Jag tror att många av oss idag, multitaskar i stort sett 100 procent av vår vakna tid. Det är alltid flera saker som pågår i våra sinnen. Det är väldigt sällan vi kan ägna oss åt en enda sak under någon längre tid.

I det här avsnittet kommer jag, och jag heter Daniel Sjöstedt, prata om det här i ett större perspektiv. Jag ska lämna den grå hjärnsubstansen och fundera lite på vad det gör med oss, som individer, som organisationer, och kanske som samhälle.

Välkommen till Monkey mindset, förresten.

När vi som samhälle, eller jag som individ, sätter ett stort värde i att vara så upptagen som möjligt, så är jag med i ett race som jag, om jag tänker efter lite, sannolikt inte vill vinna.

Så om det är det vi bedömer varandra efter, alltså hur upptagna vi är, vare sig det gäller karriärmöjligheter, lön eller eller status, så är vi suckers.

Vi har skapat en tävling, som alla är med i, men där mållinjen inte är någonting eftersträvansvärt. Där den som kommer först, kanske vinner tävlingen men riskerar att förlora mycket annat.

Vi är med i ett race mot botten.

Låt mig förklara vad jag menar med ett påhittat exempel.

Låt oss låtsas att du har ett företag som bygger hyllor och nu har du fått chansen att leverera till ett av världens största möbelföretag.

När du får kontraktet är du förstås i extas. Tio miljoner hyllor per år i garanterad försäljning.

I din budget så kommer du att gå i vinst en krona per hylla så din vinst är 10 miljoner per år.

Nästa år, när kontraktet ska omförhandlas berättar möbelföretaget att de har kontakt med en annan leverantör som kan göra de här hyllorna exakt lika bra men lite billigare. Dom frågar om du kan matcha det priset, annars så byter de leverantör. Du räknar på det och tackar ja.

Din vinst har halverats men du tänker att om du flyttar produktionen till ett billigare land så kan du upprätthålla vinsten. Så det gör du.

Nästa år samma sak. Någon kan bygga ännu billigare hyllor och för att ha kvar din kund behöver du matcha. Du hittar en leverantör som har lite billigare råvara än din förra och kör.

Och så där fortsätter det. I förlängningen kommer du att behöva hitta den billigaste råvaran, den billigaste arbetskraften, den billigaste elen för att driva dina fabriker och de största skalfördelarna.

Och ha de lägsta vinstmarginalerna.

Du är med i ett race mot botten och när du har kommit så lågt du bara kan så finns det alltid någon skrupelfri konkurrent som kan gå ännu lägre. Som inte betalar för råvaran på samma sätt som du gör, utan mutar någon diktator för att få skövla fritt, utan hänsyn till miljö eller lagar.

Som inte betalar sina anställda enligt överenskomna villkor utan använder barn, eller stänger arbetarna i fabrikerna tills de har jobbat sina 16-timmarsdagar för tre kronor i timman.

Det går förstås att argumentera för att det finns de som tjänar på det här. Konsumenten får billigare hyllor, möbelföretaget kan tjäna mer pengar. De länder dit jobben flyttar, det går åtminstone att argumentera för att dom länderna tjänar på det här systemet.

Och vi lär oss mer om hur man effektiviserar tillverkning av hyllor.

Men du tjänar inte på att vara med i det här racet. Allt värde som du genererar, tas förr eller senare av någon annan.

Du vill i det här exemplet vara möbelföretaget, inte underleverantören.

I den här världen, tillverkningsindustrin, går det dock att mäta antal hyllor som tillverkas per timme, vad de kostar och vilken kvalitet de håller.

Det går att räkna ut att om den här trucken kör en sträcka som är tre meter kortare inför varje lastning och att det sker 300 lastningar om dagen så kommer vi kunna tjäna 15 öre per enhet. Och på ett år kan det bli mycket pengar.

I kunskapsindustrin, som de flesta av oss verkar inom idag, är det inte lika lätt att mäta värdet som skapas.

Så ett av sätten vi mäter på är hur upptagna vi är. Hur många möten vi sitter i på en vecka. Kanske hur svåra vi är att boka in på en lunch.

Jag tror väldigt få gör det här medvetet. Det är nog ingen som argumenterar för varför jag ska få en högre befattning eller mer i lön, genom att peka på hur många möten man sitter i eller hur långt in i framtiden man är uppbokad.

Men det är enklare, det känns säkrare, att boka in ett möte på en timme, än vad det är att boka in en timme då jag ska sitta själv på mitt kontor i lugn och ro och bara tänka.

Trots att en sådan timma per vecka, skulle ge mer värde för företaget på sikt än ytterligare ett möte.

Och som du nog vet vid det här laget, jag drar på lite för att min poäng ska bli tydlig.

Tid är en ändlig resurs. Det finns bara 24 timmar per dygn så om du mäts i upptagenhet.

- och vad jag menar nu är förstås inte att du behöver mätas så här rent formellt - det behöver inte stå i ditt anställningsavtal att du ska vara upptagen i x antal timmar varje vecka men om vi som samhälle eller inom en viss bransch räknar så, informellt, vi mäter någons värde, utan att vi kanske ens tänker på det, i termer av hur upptagna de är,

så finns det en gräns där. Du kan bara vara upptagen i 24 timmar.

Sedan, om du fortfarande vill vara med i tävlingen, gäller det att göra varje enskild timma så upptagen som möjligt.

Aldrig gå någonstans utan att prata i telefon, aldrig äta lunch utan att jobba. Småspringa från en plats till en annan.

Maila och sms:a samtidigt som du är på möte. Och så vidare.

Du blir mer och mer upptagen, du gör fler och fler olika saker, du håller fler och fler bollar i luften.

Men eftersom din tid är en begränsad resurs så går det inte att komma ifrån att:

Varje timma du lägger på en sak behöver tas från någonting annat.

Varje minut du lägger på att försöka få ditt schema att gå ihop, är en minut du inte kan lägga på att fundera på hur du ska skapa värde för din kund.

Varje sekund din uppmärksamhet är på någonting jobbrelaterat, kan den inte vara på någonting familjerelaterat.

Och till skillnad från tillverkningsindustrin är det inte alls säkert att det skapas något värde av det här racet till botten.

När man räknar på det, som jag berättade om i förra podden om multitaskande, så är det väldigt tveksamt.

Vi får inte mer gjort, det blir inte bättre gjort, våra liv blir inte bättre av att göra det.

Det enda skälet att det fortfarande går att göra så här, är att alla andra gör det. Alla andra är med i samma tävling och ingen reflekterar ens över att det kanske är fel tävling.

Jag sa alla, men jag menar inte exakt alla. Några är istället med i en annan tävling. Tävlingen mot toppen. Där utvärderas man efter andra kriterier.

Om valet står mellan att göra någonting bättre eller att göra någonting billigare eller snabbare, är svaret då oftast att göra det bättre. Bättre går först.

Då gäller det förstås att ta reda på vad "bättre" egentligen betyder.

Vad är det vi strävar efter? I vårt företag. Eller i vår familj.

Exakt.

Och när vi vet det, vad behöver vi göra för att kunna åstadkomma detta?

Exakt.

Och så lägga den tid vi har till vårt förfogande på att göra dom sakerna. Så gott vi kan. Med fullt fokus. Utan distraktioner.

Om man kan klara av det, eller åtminstone sträva åt det hållet, så kommer massor värde att skapas. Och du är nu med i en tävling där du faktiskt vill vinna.

Och man kan titta på det här på många olika sätt. Rent matematiskt tycker jag också att logiken finns där.

Om vi räknar timmar till exempel så når vi ju väldigt snabbt vårt tak.

Om jag ger upp allt annat i livet och jobbar 16 timmar i stället för 8 så gör jag bara dubbelt så mycket, i bästa fall. Mer realistiskt är ju att mycket mindre blir gjort den 16 timmen än vad som blev gjort den första timmen. Och på en arbetsvecka eller arbetsmånad kan man troligen också mäta detta.

Det finns alltså en gräns där man tll slut förlorar i produktivitet på att försöka få in timmar. 16 timmar per dag istället för 8 kanske ger, nu gissar jag bara 1.5 gånger så mycket produktivitet.

Och risken att produktiviteten ska gå ner till noll ökar ju eftersom risken för att man bränner ut sig ökar.

Om jag däremot ser till att fokusera på en sak i taget under längre perioder, kanske jag kan få ut fem gånger så mycket från varje timma mot vad jag skulle få med ett distraherat och splittrat sinne.

Och om jag ser till att jag ägnar varje timma åt det som är absolut viktigast för att uppnå det vi vill uppnå, om jag alltså är stenhård i mina prioriteringar, i stället för att ägna mig åt det som råkar ligga på mitt skrivbord just nu,

Så kanske skillnaden på ett års sikt är hundra gånger.

Om man ser det så här, att en fokuserad timma ger fem gånger mer värde än en ofokuserad och att rätt prioritet i varje läge kan ge mycket mer än så,

så tycker jag att det är tydligt att det är värt att lägga tid och resurser på att dels ta reda på vad vi behöver göra och dels se till att det är det som prioriteras.

Och att de här sakerna ska gå före allt annat.

Och, som jag nog har pratat om förut, inom de branscher där det här går att mäta, och där man är i en tävling mot toppen, idrotten är ju ett sådant område, där läggs väldigt mycket tid till de här sakerna.

Man lägger tid till att planera.

och man följer planeringen till det man bestämt ska göras har blivit gjort,

man lägger tid till att följa upp - på riktigt alltså, följa upp och använda den feedback man får till att bli bättre,

man prioriterar hårt och man prioriterar bort nästan allt annat än det som är viktigast.

Man strävar efter att när man presterar så gör man det med högsta möjliga fokus.

Och man tar jätteallvarligt på det här med återhämtning, man försöker hitta den perfekta balansen mellan prestation och återhämtning.

På många sätt är det här nästan tvärtom mot hur det ser ut på vissa arbetsplatser.

Där gör vi det som är bråttom och det som är viktigt får lida.

Vi bestämmer en massa saker som bör göras men som aldrig blir gjort,

Vi påbörjar saker som inte slutförs.

Vi jobbar med många saker samtidigt.

Vi planerar, dokumenterar och rapporterar men planeringen faller ofta och det vi rapporterar och dokumenterar kommer inte till någon nytta,

Ibland rapporterar vi till och med, om man tänker på tidsrapportering till exempel, efter kartan och inte efter verkligheten.

Vi har visst antal timmar per kostnadsställe och ser till att de timmarna fylls, även om vi ibland behöver vara kreativa med var varje timmas ska sättas.

Så det vi rapporterar speglar inte ens verkligheten vilket ju när man tänker på det är helt absurt och går tvärtemot vad syftet med tidsrapportering är från början.

Att förändra det här kräver förstås en hel del och det är inte lätt.

Men jag tror att det finns mycket att vinna på det. För alla egentligen.

Och det krävs kanske en hel del mod. Att börja våga säga nej till sådant som är viktigt men inte lika viktigt som det vi har bestämt ska prioriteras.

Som att verkligen ägna den tid som krävs, varje vecka, till att planera, prioritera och följa upp. Och inte låta tiden du har bokat med dig själv till att göra detta, vara den tiden du alltid tar av när någon kommer med något brådskande.

Eller att inte vänta på att någon annan ska göra det, att någon annan ska ge dig tillåtelse. Utan så gott det går, ta ansvar för din egen situation.

Ta hand om dig och tusen tack för att du har lyssnat.

129. The road to hell is paved with good intentions

Utskrift av avsnitt 129: The road to hell is paved with good intentions

Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt. Det här avsnittet skiljer sig lite från de avsnitt jag normalt gör.

Dels så spelar jag in den i ett konferensrum på mitt kontor så om det låter i bakgrunden så vet du varför.

Det är längre och det är mest löst tyckande. Men det är någonting jag tänkt på länge, och eftersom jag har den här plattformen vill jag säga det.

Ett fenomen som jag har lagt märke till, och säkert du också, är att inom de flesta ämnen så finns det olika typer av auktoriteter.

En typ är den som har forskningsbakgrunden. Den som skriver de här böckerna och rapporterna som andra forskare citerar. Man behöver inte vara forskare för att befinna sig här utan jag menar i någon mån de som utgör etablissemanget. Det kan ju förstås vara andra än forskarna.

Och så finns det den som når ut till massorna. Den som kan, åtminstone i vissa fall, ta den här forskningen, arbeta om den till begriplig form, och presentera den på ett sätt som vanliga människor, och med det menar jag sådana som inte har specialkunskap inom ett visst ämne, som vanliga människor finner intressant.

De här två grupperna består ofta av olika personer. Vissa befinner sig på bägge ställena samtidigt men vanligast är att det inte är så.

Och det finns ofta en barriär mellan de här grupperna. Forskargruppen som jag väl kan kalla den, trots att jag vet att det är lite slarvigt, tycker ofta inte att den andra gruppen är helt ok.

De tycker att dessa personer förenklar och skarvar, och särskilt i vissa kretsar, är det inte prestigefullt att nå ut till allmänheten på det sätt som de här mer populistiska auktoriteterna gör.

Och jag lägger ingen värdering i ordet populist utan i det här sammanhanget betyder det bara att de är bra på det de gör, alltså att skapa en stor publik för sitt budskap.

Ibland kan det till och med finnas en schism mellan de här grupperna.

I februari och början på mars pågick en diskussion om detta och det var en artikel på DN debatt gav upphov till den.

Den 17 februari publicerades en debattartikel med rubriken "Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa”.

Författarna till artikeln har följande titlar: medicine doktor, professor i bioorganisk kemi, professor i psykoneuroimmunologi, medicine doktor och forskare, professor i fysiologi, legitimerad läkare.

Så de här personer vet vad de pratar om. Inget snack om det.

I artikeln efterlyser de en oberoende och vederhäftig instans som granskar innehållet i böcker som hävdar att de baseras på forskning och vetenskap.

I det här fallet då inom ämnet kost och hälsa.

Nu citer jag från artikeln:

Syftet med en kvalitetsgranskning skulle vara att främja kunskapsspridning. Det skulle också kunna hjälpa bokförlag, bokhandlare och bibliotek att skilja ut böcker som håller hög vetenskaplig kvalitet från titlar som borde klassas som skönlitterära. För att nå upp till kraven på kvalitetsstämpel skulle följande kriterier behöva vara uppfyllda:

• Fakta som läggs fram i boken ska vara korrekta.

• Om enstaka forskningsstudier citeras bör författaren kunna ange på vilket sätt dessa speglar forskningen i stort eller utgör ett undantag.

• Läsaren bör inte uppmanas att ta avstånd från evidensbaserad vetenskap eller sjukvårdens rekommendationer.

Vi värnar om yttrandefriheten och rätten att skriva och publicera vilka texter man vill. Det vi efterlyser är helt enkelt en hjälp för läsare att få möjligheten att välja de böcker som förtjänar att stå bland faktaböckerna.

Slut på citat.

Ett gott syfte onekligen.

Men vem ska driva den här oberoende instansen? Är det staten? Blir den oberoende då? Vissa tycker nog det, andra kommer inte att tycka det.

Och även om vi struntar i den frågan, vill vi att staten ska berätta för oss vad som är godkänd litteratur? Historiskt sett, vad är det för slags länder som har gjort det?

Handlar det om att man hoppas att de som säljer böcker ska fatta ett principbeslut att bara ta in godkända böcker?

Kommer den oberoende instansen att lista de böcker man kollade upp och som inte blev godkända på sin hemsida? Och berätta varför de inte blev godkända?

Frågorna som behöver besvaras tar aldrig slut. Om man bara går tillbaka till de här tre punkterna jag citerade förut, och gläntar på locket på den minst komplicerade punkten:

* Fakta som läggs fram i boken ska vara korrekta, så lyder punkten.

Är fakta svart och vitt? Ja kanske, eller i alla fall nästan, om man med hjälp av en dator vill räkna ut det bästa draget i schack, alltså i en sluten miljö med exakta regler som inte kan brytas och där inga undantag finns.

Men är fakta svart eller vitt i en fråga som hälsa?

Om man har felstavat ett namn eller missat ett årtal, då är ju inte faktan korrekt. Var går gränsen mellan godtagbara faktafel och icke godtagbara faktafel?

Är det meningen att man ska skicka in sin bok före publicering så att den här oberoende insansen kan gå igenom den och berätta vad man behöver förändra för att få godkänt?

Ska dom granska alla böcker som ges ut eller är det bara de som säljer ett visst antal exemplar eller de som ges ut av vissa förlag?

Får man förenkla? Alltså peka på ett faktum lite extra hårt och tona ner ett annat, för att man vill göra en poäng, eller behöver man köra ena sidan och andra sidan ända in i kaklet? Alltså visa den komplexitet som finns inom nästan allting när man tittar lite djupare?

***

*** Nu har jag tagit upp kanske en promille av alla frågor som finns angående en sådan här oberoende instans, det kommer fler snart, men det är nog ganska tydligt för dig att jag tycker att det är en helt absurd idé att den på något sätt finansieras med gemensamma pengar.

Det är själva definitionen av ett sluttande plan.

Om det däremot inte ska vara statligt är jag helt för det. Då är det bara att köra.

Men då finns ingen anledning att skriva en artikel på DN debatt med en efterlysning, Då är det här ju egentligen bara en affärsidé dom beskriver, och det är fritt fram för artikelförfattarna att själva starta den här oberoende instansen.

Ge den ett namn, berätta att dom anser sig själva som oberoende och börja lista böcker.

Vem som helst kan ju göra detta, till och med jag kan ju skapa en "Godkänt av Monkey mindset"-lista på min hemsida.

Om du tycker att den här podden och det andra jag gör är bra, så skulle du kanske kolla på den då och då och köpa vissa böcker utefter min lista. För du litar i någon mån på mig som redaktör eller smakdomare.

Det finns ingenting som hindrar att man börjar med detta i morgon.

Men om det här ska bli någonting av det som författarna efterlyser behövs ju finansiering.

För det är ett omfattande jobb som väntar dem. Om inte staten ska betala Vem ska då betala?

Vem får betala?

Får Coca cola stödja instansen med pengar?

Får Sveriges spannmålsodlare stödja dom?

Får Leo Vegas stötta?

Och vilket inflytande ska de som stödjer dem få?

Hur man än gör det här så kommer frågor att ställas.

Så en privat aktör som gör detta är självklart okej. DÅ blir det dock väldigt svårt att kalla den oberoende.

vilket inte alls behöver vara ett problem.

Om det ska betalas av det allmänna, vilket jag från och med nu utgår från att dom menar, även om jag inte sett dem säga varken det ena eller andra,

så får de här frågorna en helt annan dignitet,

för då börjar det ju på riktigt att handla om sådant som vi historiskt sett har tagit för givet och sett som garant för ett fritt samhälle.

Alltså att man har full rätt att säga och skriva vad man vill så länge det är lagligt.

Och jag vill betona att författarna ju skriver i artikeln att det tycker att yttrandefriheten är viktig.

Men så fort staten börjar ge sig in i det här, om så bara med ett märkning som säger "kvalitetslitteratur" eller "riktig forskning" sätter man igång något som kan vara otroligt svårt att stoppa.

Men...

Det betyder ju inte att jag inte också ser att det artikelförfattarna tar upp är relevant.

Felaktig information är ett problem. Det kan vara ett stort problem.

Om någon läser en bok om man kan äta blåbär för att bota sin magont och därmed missar att få riktig vård som skulle hittat en allvarlig sjukdom, så är ju det katastrofalt.

Eller om jag skriver en bok om mental träning och drar en anekdot om hur någon, någonstans, någongång, tränat mentalt och blivit av med sin cancer. Och skriver att det andra beror på det ena. Och någon då säger nej till traditionell cancerbehandling för att i stället lyssna på mina ljudfiler.

Katastrofalt det också.

Men alternativet, att någon utnämnd auktoritet ska få mandat att bestämma vad som är okej att skriva och vad som inte är okej att skriva, även det nu inte betyder förbud, det alternativet är mycket, mycket värre.

Alternativet är nämligen att de som kommer med sådant vi tycker är stolligheter ska stämplas som stollar av en överhet.

Då ger vi bort vår frihet, eller åtminstone vår rätt att tänka själva, till någon som blivit utsedd till att sitta på sanningen.

***

Jag har medvetet hållit mig borta från debatter fram till nu. Jag vill inte och kommer inte bli en sådan som skäller på andra, eller har en massa åsikter om de som verkar inom samma område som jag.

Och jag vill inte fulcitera eller medvetet missförstå så jag försöker verkligen att förstå vad de här författarna menar, även om jag inser att de, om de skulle lyssna på detta, nog inte skulle hålla med om det. Och de skulle nog att tycka att jag drar allting för långt.

Så låt mig nu citera två stycken till, de kommer från samma författare, men inte samma artikel, utan de är från ett svar, en slutreplik, på Ann Fernholms ganska kritiska replik i DN. Alltså de svarar på det Ann Fernholm svarade på den första debattartikeln.

Ann Fernholm är bland annat författare till hälsoböcker och hon har disputerat i molekylär bioteknik vid Uppsala universitet.

Och det kanske är svar på andras repliker också, även om de inte skrevs i DN, jag vet att bland andra författaren Fredrik Paulun skrev kritiskt om detta på sin Facebook.

Nu citerar jag från de som skrev den första debattartikeln:

"Vi har fått en stor mängd positiva reaktioner efter vårt förslag om möjligheten att kunna – men inte vara tvungen att – anlita en oberoende granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur som gör anspråk på att utgå från fakta och vetenskap. Vi har fokuserat på böcker inom hälsoområdet, men grundtanken med en granskningsinstans är allmängiltig. "

och lite längre ner skriver de

"Några av de sammantaget fåtaliga negativa kommentarerna har uppkommit genom missuppfattningen om att förslaget gäller en censur av böcker. Detta är ett missförstånd. Vi skriver i debattartikeln att vi värnar om yttrandefriheten. Friheten att få säga i det närmaste vad man vill i tal och skrift utgör ett fundament i demokratin. Det är dock inte samma sak som att det som sägs eller skrivs ej kan, eller bör, granskas och stå oemotsagt."

Slut på citat.

För det första jag tror ingen kräver att få uttrycka sin åsikt utan att bli granskad eller emotsagd, så att använda det som ett argument tycker jag är lite billigt.

Men de framhåller ju igen att de verkligen värnar om yttrandefriheten.

Eller åtminstone att de själva tycker det.

Men för att man gör det i ord och skriver "Vi värnar om yttrandefriheten" betyder inte att man gör det i handling, särskilt inte om man som dom skriver vill ha en granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur och att den till att börja med ska granska hälsoområdet men på sikt bli allmängiltig, alltså gälla alla områden.

All litteratur som ges ut, som kan räknas som populärvetenskaplig vill de alltså att det ska finnas instanser som granskar.

Den som värnar om yttrandefriheten ger alla full frihet att yttra sig, inom lagen självklart, även de som tycker, tror och säger sådant jag själv inte håller med om. Till och med de som tycker, tror och säger sådant jag själv fruktar kan vara farligt.

Yttrandefriheten är inte bara gröna sommarängar, den är också skitiga bakgator i ett industriområde. Vill man ha det ena behöver man stå ut med det andra.

Det är därför yttrandefriheten, så som den ser ut nu, är så långtgående, för att ingen, särskilt inte staten, ska bli lockad ge sig in och kladda i den.

Om staten, med kvalitetsstämplar, börjar gradera vad som är mer okej och mindre okej att skriva så har man, per definition, börjat inskränka yttrandefriheten.

De skriver också att man ska ha möjlighet att få sin bok granskad, men inte vara tvungen att göra det.

Men vad betyder det? Betalar staten granskning till den som vill ha den? Eller kommer det att kosta att få sina böcker granskade. Vem skulle betala den kostnaden? Författaren själv?

Förlaget?

Ska jag lägga ett eller två år av min tid på att skriva en bok och sedan, innan jag ens sålt ett enda exemplar av den, skicka manuset till de här granskarna? Och betala för att få den godkänd eller icke godkänd?

Låt mig ta ett exempel för att visa hur otroligt komplicerat det här skulle bli. En av de mest sålda populärvetenskapliga böckerna i hela världen de senaste tio åren är "Tänka snabbt och långsamt" av Daniel Kahneman.

Hela boken är fylld med forskningsreferenser. I slutet av boken hittar man över 400 fotnötter, två appendix och en lång referensllsta.

Skulle den här boken behöva granskas? Eller skulle den släppas igenom automatiskt? Kahneman är trots allt nobelpristagare. Om den skulle behöva granskas, vem skulle då granska den? Och hur mycket tid skulle det ta?

Och vad skulle det kosta?

Det skulle ta många år att granska all fakta och det skulle kosta många miljoner.

Och om den inte skulle behöva granskas för att Kahnemans akademiska meriter gör honom trovärdig, var skulle då den gränsen dras? För vilka som inte behöver granskas. Behöver man vara professor eller räcker det att ha en kandidatexamen?

Och behöver man ha sin akademiska titel inom exakt det fält man skriver sin bok?

Jag använder Kahnemans bok som exempel eftersom den dels är skriven av just honom, en högt respekterad forskare med en livslång gärning. Och nobelpristagare. Och för att boken i sig är så otrolig solid och hyllad.

Varenda ord i stort sett, är uppbackat av studier.

Trots detta, har det visat sig att det finns fel i boken. Det finns allvarlig kritik om att vissa delar helt enkelt är fel. Att forskningen som dessa delar baseras på är fel. Och Kahneman har gått med på den kritiken.

Såhär:

Allt som görs, som har någon som helst verkshöjd innehåller fel.

Fakta, till och med sådan som är kollad och dubbelkollad, kan bli fel.

Jag kan ha min sanning och backa upp den med studier, du kan ha din sanning, totalt tvärtemot min, och backa upp den med studier.

Det mesta här i livet befinner sig i en gråzon.

När någon där uppe bestämmer åt dom där nere, vad som är sant och vad som är godkänt, så har vi plötsligt ett annat samhälle än vad vi har nu.

Intentionerna är goda, jag förstår förstås det. Men det finns ett talesätt som säger "The Road To Hell Is Paved With Good Intentions" och sällan har det passat bättre än i det här fallet.

Vad ska vi göra istället då?

Tyvärr finns det nog ingen lösning på det här.

Om man med lösning menar att ingen någonsin ska följa dåliga råd och ingen någonsin ska behöva fara illa.

De som anser sig ha kunskapen kanske behöver bli bättre på att sprida den på ett sätt som tilltalar dem som kan gynnas av att få den.

Då kanske det krävs att forskare blir bättre på saker som inte är forskning, att paketera och sälja sitt budskap till exempel.

Och om de inte vill det, vilket förstås är helt ok, så behöver de kanske ta hjälp av sådana som har den kompetensen.

Men att hindra andra, eller åtminstone begränsa andras möjlighet att göra detta, kan inte vara rätt väg att gå på sikt.

Nu är exemplet här hälsa, och om det här hade varit en isolerad debatt, om kost- och hälsoböcker, hade jag nog inte gått igång så som jag har gjort.

Men jag tycker att det här är en utveckling i samhället som finns överlag idag. Där vi istället för att ta debatten, försöker hindra eller försvåra för personer med andra åsikter att ens nå ut.

Man fular ut de som man tycker har fel och man gör det genom att hävda att man bryr sig om de som är svagare.

Men de som du tycker har fel tycker ju att de har rätt och att du har fel. Så om dom får bestämma efter nästa val, till exempel, så finns det ju inget som hindrar att dom gör samma sak mot dig.

Och vad som händer när man gör så här är inte att vi börjar leva i harmoni med varandra,

tvärtom så skapar det misstro. och slitningar.

Både mellan de som bestämmer och oss andra

men också mellan olika grupper av allmänheten.

Jag har tagit bort ett långt stycke här där jag drog det här ännu längre.

Alltså, vad som har hänt i de länder som försökt bestämma eller styra vad medborgarna ska tycka och tänka, för deras eget bästa, förstås.

"The Road To Hell Is Paved With Good Intentions"

Tack för att du har lyssnat.

*******