129. The road to hell is paved with good intentions

Utskrift av avsnitt 129: The road to hell is paved with good intentions

Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt. Det här avsnittet skiljer sig lite från de avsnitt jag normalt gör.

Dels så spelar jag in den i ett konferensrum på mitt kontor så om det låter i bakgrunden så vet du varför.

Det är längre och det är mest löst tyckande. Men det är någonting jag tänkt på länge, och eftersom jag har den här plattformen vill jag säga det.

Ett fenomen som jag har lagt märke till, och säkert du också, är att inom de flesta ämnen så finns det olika typer av auktoriteter.

En typ är den som har forskningsbakgrunden. Den som skriver de här böckerna och rapporterna som andra forskare citerar. Man behöver inte vara forskare för att befinna sig här utan jag menar i någon mån de som utgör etablissemanget. Det kan ju förstås vara andra än forskarna.

Och så finns det den som når ut till massorna. Den som kan, åtminstone i vissa fall, ta den här forskningen, arbeta om den till begriplig form, och presentera den på ett sätt som vanliga människor, och med det menar jag sådana som inte har specialkunskap inom ett visst ämne, som vanliga människor finner intressant.

De här två grupperna består ofta av olika personer. Vissa befinner sig på bägge ställena samtidigt men vanligast är att det inte är så.

Och det finns ofta en barriär mellan de här grupperna. Forskargruppen som jag väl kan kalla den, trots att jag vet att det är lite slarvigt, tycker ofta inte att den andra gruppen är helt ok.

De tycker att dessa personer förenklar och skarvar, och särskilt i vissa kretsar, är det inte prestigefullt att nå ut till allmänheten på det sätt som de här mer populistiska auktoriteterna gör.

Och jag lägger ingen värdering i ordet populist utan i det här sammanhanget betyder det bara att de är bra på det de gör, alltså att skapa en stor publik för sitt budskap.

Ibland kan det till och med finnas en schism mellan de här grupperna.

I februari och början på mars pågick en diskussion om detta och det var en artikel på DN debatt gav upphov till den.

Den 17 februari publicerades en debattartikel med rubriken "Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa”.

Författarna till artikeln har följande titlar: medicine doktor, professor i bioorganisk kemi, professor i psykoneuroimmunologi, medicine doktor och forskare, professor i fysiologi, legitimerad läkare.

Så de här personer vet vad de pratar om. Inget snack om det.

I artikeln efterlyser de en oberoende och vederhäftig instans som granskar innehållet i böcker som hävdar att de baseras på forskning och vetenskap.

I det här fallet då inom ämnet kost och hälsa.

Nu citer jag från artikeln:

Syftet med en kvalitetsgranskning skulle vara att främja kunskapsspridning. Det skulle också kunna hjälpa bokförlag, bokhandlare och bibliotek att skilja ut böcker som håller hög vetenskaplig kvalitet från titlar som borde klassas som skönlitterära. För att nå upp till kraven på kvalitetsstämpel skulle följande kriterier behöva vara uppfyllda:

• Fakta som läggs fram i boken ska vara korrekta.

• Om enstaka forskningsstudier citeras bör författaren kunna ange på vilket sätt dessa speglar forskningen i stort eller utgör ett undantag.

• Läsaren bör inte uppmanas att ta avstånd från evidensbaserad vetenskap eller sjukvårdens rekommendationer.

Vi värnar om yttrandefriheten och rätten att skriva och publicera vilka texter man vill. Det vi efterlyser är helt enkelt en hjälp för läsare att få möjligheten att välja de böcker som förtjänar att stå bland faktaböckerna.

Slut på citat.

Ett gott syfte onekligen.

Men vem ska driva den här oberoende instansen? Är det staten? Blir den oberoende då? Vissa tycker nog det, andra kommer inte att tycka det.

Och även om vi struntar i den frågan, vill vi att staten ska berätta för oss vad som är godkänd litteratur? Historiskt sett, vad är det för slags länder som har gjort det?

Handlar det om att man hoppas att de som säljer böcker ska fatta ett principbeslut att bara ta in godkända böcker?

Kommer den oberoende instansen att lista de böcker man kollade upp och som inte blev godkända på sin hemsida? Och berätta varför de inte blev godkända?

Frågorna som behöver besvaras tar aldrig slut. Om man bara går tillbaka till de här tre punkterna jag citerade förut, och gläntar på locket på den minst komplicerade punkten:

* Fakta som läggs fram i boken ska vara korrekta, så lyder punkten.

Är fakta svart och vitt? Ja kanske, eller i alla fall nästan, om man med hjälp av en dator vill räkna ut det bästa draget i schack, alltså i en sluten miljö med exakta regler som inte kan brytas och där inga undantag finns.

Men är fakta svart eller vitt i en fråga som hälsa?

Om man har felstavat ett namn eller missat ett årtal, då är ju inte faktan korrekt. Var går gränsen mellan godtagbara faktafel och icke godtagbara faktafel?

Är det meningen att man ska skicka in sin bok före publicering så att den här oberoende insansen kan gå igenom den och berätta vad man behöver förändra för att få godkänt?

Ska dom granska alla böcker som ges ut eller är det bara de som säljer ett visst antal exemplar eller de som ges ut av vissa förlag?

Får man förenkla? Alltså peka på ett faktum lite extra hårt och tona ner ett annat, för att man vill göra en poäng, eller behöver man köra ena sidan och andra sidan ända in i kaklet? Alltså visa den komplexitet som finns inom nästan allting när man tittar lite djupare?

***

*** Nu har jag tagit upp kanske en promille av alla frågor som finns angående en sådan här oberoende instans, det kommer fler snart, men det är nog ganska tydligt för dig att jag tycker att det är en helt absurd idé att den på något sätt finansieras med gemensamma pengar.

Det är själva definitionen av ett sluttande plan.

Om det däremot inte ska vara statligt är jag helt för det. Då är det bara att köra.

Men då finns ingen anledning att skriva en artikel på DN debatt med en efterlysning, Då är det här ju egentligen bara en affärsidé dom beskriver, och det är fritt fram för artikelförfattarna att själva starta den här oberoende instansen.

Ge den ett namn, berätta att dom anser sig själva som oberoende och börja lista böcker.

Vem som helst kan ju göra detta, till och med jag kan ju skapa en "Godkänt av Monkey mindset"-lista på min hemsida.

Om du tycker att den här podden och det andra jag gör är bra, så skulle du kanske kolla på den då och då och köpa vissa böcker utefter min lista. För du litar i någon mån på mig som redaktör eller smakdomare.

Det finns ingenting som hindrar att man börjar med detta i morgon.

Men om det här ska bli någonting av det som författarna efterlyser behövs ju finansiering.

För det är ett omfattande jobb som väntar dem. Om inte staten ska betala Vem ska då betala?

Vem får betala?

Får Coca cola stödja instansen med pengar?

Får Sveriges spannmålsodlare stödja dom?

Får Leo Vegas stötta?

Och vilket inflytande ska de som stödjer dem få?

Hur man än gör det här så kommer frågor att ställas.

Så en privat aktör som gör detta är självklart okej. DÅ blir det dock väldigt svårt att kalla den oberoende.

vilket inte alls behöver vara ett problem.

Om det ska betalas av det allmänna, vilket jag från och med nu utgår från att dom menar, även om jag inte sett dem säga varken det ena eller andra,

så får de här frågorna en helt annan dignitet,

för då börjar det ju på riktigt att handla om sådant som vi historiskt sett har tagit för givet och sett som garant för ett fritt samhälle.

Alltså att man har full rätt att säga och skriva vad man vill så länge det är lagligt.

Och jag vill betona att författarna ju skriver i artikeln att det tycker att yttrandefriheten är viktig.

Men så fort staten börjar ge sig in i det här, om så bara med ett märkning som säger "kvalitetslitteratur" eller "riktig forskning" sätter man igång något som kan vara otroligt svårt att stoppa.

Men...

Det betyder ju inte att jag inte också ser att det artikelförfattarna tar upp är relevant.

Felaktig information är ett problem. Det kan vara ett stort problem.

Om någon läser en bok om man kan äta blåbär för att bota sin magont och därmed missar att få riktig vård som skulle hittat en allvarlig sjukdom, så är ju det katastrofalt.

Eller om jag skriver en bok om mental träning och drar en anekdot om hur någon, någonstans, någongång, tränat mentalt och blivit av med sin cancer. Och skriver att det andra beror på det ena. Och någon då säger nej till traditionell cancerbehandling för att i stället lyssna på mina ljudfiler.

Katastrofalt det också.

Men alternativet, att någon utnämnd auktoritet ska få mandat att bestämma vad som är okej att skriva och vad som inte är okej att skriva, även det nu inte betyder förbud, det alternativet är mycket, mycket värre.

Alternativet är nämligen att de som kommer med sådant vi tycker är stolligheter ska stämplas som stollar av en överhet.

Då ger vi bort vår frihet, eller åtminstone vår rätt att tänka själva, till någon som blivit utsedd till att sitta på sanningen.

***

Jag har medvetet hållit mig borta från debatter fram till nu. Jag vill inte och kommer inte bli en sådan som skäller på andra, eller har en massa åsikter om de som verkar inom samma område som jag.

Och jag vill inte fulcitera eller medvetet missförstå så jag försöker verkligen att förstå vad de här författarna menar, även om jag inser att de, om de skulle lyssna på detta, nog inte skulle hålla med om det. Och de skulle nog att tycka att jag drar allting för långt.

Så låt mig nu citera två stycken till, de kommer från samma författare, men inte samma artikel, utan de är från ett svar, en slutreplik, på Ann Fernholms ganska kritiska replik i DN. Alltså de svarar på det Ann Fernholm svarade på den första debattartikeln.

Ann Fernholm är bland annat författare till hälsoböcker och hon har disputerat i molekylär bioteknik vid Uppsala universitet.

Och det kanske är svar på andras repliker också, även om de inte skrevs i DN, jag vet att bland andra författaren Fredrik Paulun skrev kritiskt om detta på sin Facebook.

Nu citerar jag från de som skrev den första debattartikeln:

"Vi har fått en stor mängd positiva reaktioner efter vårt förslag om möjligheten att kunna – men inte vara tvungen att – anlita en oberoende granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur som gör anspråk på att utgå från fakta och vetenskap. Vi har fokuserat på böcker inom hälsoområdet, men grundtanken med en granskningsinstans är allmängiltig. "

och lite längre ner skriver de

"Några av de sammantaget fåtaliga negativa kommentarerna har uppkommit genom missuppfattningen om att förslaget gäller en censur av böcker. Detta är ett missförstånd. Vi skriver i debattartikeln att vi värnar om yttrandefriheten. Friheten att få säga i det närmaste vad man vill i tal och skrift utgör ett fundament i demokratin. Det är dock inte samma sak som att det som sägs eller skrivs ej kan, eller bör, granskas och stå oemotsagt."

Slut på citat.

För det första jag tror ingen kräver att få uttrycka sin åsikt utan att bli granskad eller emotsagd, så att använda det som ett argument tycker jag är lite billigt.

Men de framhåller ju igen att de verkligen värnar om yttrandefriheten.

Eller åtminstone att de själva tycker det.

Men för att man gör det i ord och skriver "Vi värnar om yttrandefriheten" betyder inte att man gör det i handling, särskilt inte om man som dom skriver vill ha en granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur och att den till att börja med ska granska hälsoområdet men på sikt bli allmängiltig, alltså gälla alla områden.

All litteratur som ges ut, som kan räknas som populärvetenskaplig vill de alltså att det ska finnas instanser som granskar.

Den som värnar om yttrandefriheten ger alla full frihet att yttra sig, inom lagen självklart, även de som tycker, tror och säger sådant jag själv inte håller med om. Till och med de som tycker, tror och säger sådant jag själv fruktar kan vara farligt.

Yttrandefriheten är inte bara gröna sommarängar, den är också skitiga bakgator i ett industriområde. Vill man ha det ena behöver man stå ut med det andra.

Det är därför yttrandefriheten, så som den ser ut nu, är så långtgående, för att ingen, särskilt inte staten, ska bli lockad ge sig in och kladda i den.

Om staten, med kvalitetsstämplar, börjar gradera vad som är mer okej och mindre okej att skriva så har man, per definition, börjat inskränka yttrandefriheten.

De skriver också att man ska ha möjlighet att få sin bok granskad, men inte vara tvungen att göra det.

Men vad betyder det? Betalar staten granskning till den som vill ha den? Eller kommer det att kosta att få sina böcker granskade. Vem skulle betala den kostnaden? Författaren själv?

Förlaget?

Ska jag lägga ett eller två år av min tid på att skriva en bok och sedan, innan jag ens sålt ett enda exemplar av den, skicka manuset till de här granskarna? Och betala för att få den godkänd eller icke godkänd?

Låt mig ta ett exempel för att visa hur otroligt komplicerat det här skulle bli. En av de mest sålda populärvetenskapliga böckerna i hela världen de senaste tio åren är "Tänka snabbt och långsamt" av Daniel Kahneman.

Hela boken är fylld med forskningsreferenser. I slutet av boken hittar man över 400 fotnötter, två appendix och en lång referensllsta.

Skulle den här boken behöva granskas? Eller skulle den släppas igenom automatiskt? Kahneman är trots allt nobelpristagare. Om den skulle behöva granskas, vem skulle då granska den? Och hur mycket tid skulle det ta?

Och vad skulle det kosta?

Det skulle ta många år att granska all fakta och det skulle kosta många miljoner.

Och om den inte skulle behöva granskas för att Kahnemans akademiska meriter gör honom trovärdig, var skulle då den gränsen dras? För vilka som inte behöver granskas. Behöver man vara professor eller räcker det att ha en kandidatexamen?

Och behöver man ha sin akademiska titel inom exakt det fält man skriver sin bok?

Jag använder Kahnemans bok som exempel eftersom den dels är skriven av just honom, en högt respekterad forskare med en livslång gärning. Och nobelpristagare. Och för att boken i sig är så otrolig solid och hyllad.

Varenda ord i stort sett, är uppbackat av studier.

Trots detta, har det visat sig att det finns fel i boken. Det finns allvarlig kritik om att vissa delar helt enkelt är fel. Att forskningen som dessa delar baseras på är fel. Och Kahneman har gått med på den kritiken.

Såhär:

Allt som görs, som har någon som helst verkshöjd innehåller fel.

Fakta, till och med sådan som är kollad och dubbelkollad, kan bli fel.

Jag kan ha min sanning och backa upp den med studier, du kan ha din sanning, totalt tvärtemot min, och backa upp den med studier.

Det mesta här i livet befinner sig i en gråzon.

När någon där uppe bestämmer åt dom där nere, vad som är sant och vad som är godkänt, så har vi plötsligt ett annat samhälle än vad vi har nu.

Intentionerna är goda, jag förstår förstås det. Men det finns ett talesätt som säger "The Road To Hell Is Paved With Good Intentions" och sällan har det passat bättre än i det här fallet.

Vad ska vi göra istället då?

Tyvärr finns det nog ingen lösning på det här.

Om man med lösning menar att ingen någonsin ska följa dåliga råd och ingen någonsin ska behöva fara illa.

De som anser sig ha kunskapen kanske behöver bli bättre på att sprida den på ett sätt som tilltalar dem som kan gynnas av att få den.

Då kanske det krävs att forskare blir bättre på saker som inte är forskning, att paketera och sälja sitt budskap till exempel.

Och om de inte vill det, vilket förstås är helt ok, så behöver de kanske ta hjälp av sådana som har den kompetensen.

Men att hindra andra, eller åtminstone begränsa andras möjlighet att göra detta, kan inte vara rätt väg att gå på sikt.

Nu är exemplet här hälsa, och om det här hade varit en isolerad debatt, om kost- och hälsoböcker, hade jag nog inte gått igång så som jag har gjort.

Men jag tycker att det här är en utveckling i samhället som finns överlag idag. Där vi istället för att ta debatten, försöker hindra eller försvåra för personer med andra åsikter att ens nå ut.

Man fular ut de som man tycker har fel och man gör det genom att hävda att man bryr sig om de som är svagare.

Men de som du tycker har fel tycker ju att de har rätt och att du har fel. Så om dom får bestämma efter nästa val, till exempel, så finns det ju inget som hindrar att dom gör samma sak mot dig.

Och vad som händer när man gör så här är inte att vi börjar leva i harmoni med varandra,

tvärtom så skapar det misstro. och slitningar.

Både mellan de som bestämmer och oss andra

men också mellan olika grupper av allmänheten.

Jag har tagit bort ett långt stycke här där jag drog det här ännu längre.

Alltså, vad som har hänt i de länder som försökt bestämma eller styra vad medborgarna ska tycka och tänka, för deras eget bästa, förstås.

"The Road To Hell Is Paved With Good Intentions"

Tack för att du har lyssnat.

*******

128. Så påverkas du av att multitaska

Utskrift av avsnitt 128. Så påverkas du av att multitaska

Har du någonsin lagt pussel? Om du har det så kanske du känner igen dig i det här:

Pusslet du ska lägga är stort. 1000 bitar. Och motivet består av skog, gräs, himmel och husfasader så väldigt många bitar ser nästan exakt likadana ut.

Så när de mest uppenbara bitarna lagts ut behöver du en strategi.

Här är en strategi: Du bestämmer vilken bit du letar efter och vad det är som utmärker den biten, kanske innehåller den hörnet av ett fönster, bara som exempel, och så scannar du alla bitarna med blicken tills du hittar biten du letar efter.

Och så fortsätter du så.

Det är en ganska bra strategi och jag kan nästan lova att du kommer att lockas till att försöka effektivisera.

För du ser ju att du också behöver en bit som innehåller en gul blomrabatt så när du scannar igenom alla bitarna kan du ju lika gärna scanna både för ett hörn av ett fönster och en gul blomrabatt.

Det tar nog bara tio sekunder innan du inser att den här strategin inte funkar.

Trots att det bara är två bitar så klarar din hjärna inte att scanna effektivt eftersom de är så olika varandra.

Varje gång ditt öga landar på en pusselbit behöver hjärnan nu fråga: gul rabatt? Hörn av fönster?

Det är supertydligt här att multitasking, vilket ju är vad du försöker göra, inte gör pusselbyggandet vare sig snabbare eller roligare.

Och det här experimentet fungerar ju lika bra på lego, om det exemplet ligger dig närmare. Det är enkelt att till exempel scanna efter röda bitar eftersom din hjärna bara behöver ställa en fråga men det blir mycket svårare att samtidigt scanna efter en röd tvåa och en blå ratt. Då är risken stor att du missar den bit du letar efter.

För just den tiondelen då blicken passerade den röda tvåan, frågade hjärnan efter en blå ratt.

Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt och dagens avsnitt kommer att handla om multitasking.

Jag ska prata om vad det är, hur det fungerar, hur det påverkar oss och så ska jag berätta varför du behöver sluta med det genast.

I grunden så är det så här: Multitasking, när det gäller sinnet, finns egentligen inte.

När du gör flera saker samtidigt så är det inte så att hjärnan jobbar med dessa saker parallellt, utan istället så hoppar din uppmärksamhet blixtsnabbt mellan de här olika uppgifterna.

Och, som jag har pratat om i andra poddar, så kostar det att skifta din uppmärksamhet.

När det gäller ren produktivitet så är konsensus att det kostar ungefär 40 procent att multitaska. Det har gjorts studier på det.

Så om du har två uppgifter som behöver göras och försöker att göra dem samtidigt så kommer det att ta 40 procent längre tid än vad det hade tagit om du gjort dem en och en.

Och inte bara det. Kvaliteten på det du gör blir också sämre. Om du till exempel skriver ett mail samtidigt som du sitter i ett möte är risken större att du missar någonting viktigt som borde ha kommit med i mailet, eller missuppfattar någonting som frågades.

Eller inte hör ordentligt vad som sägs på mötet.

Och i just det här fallet så har jag helt räknat bort vad det kostar i andra saker, som till exempel att den som pratar på mötet får en lite mer negativ bild av dig eftersom du inte lyssnar.

Ju oftare du skiftar din uppmärksamhet, desto sämre produktivitet, och ju mer komplicerade uppgifter du jobbar med är desto mer tappar du i kvalitet.

Det finns, skulle man kunna säga en del av hjärnan som fungerar som en sambandscentral. Den sitter i frontalloben, långt fram,Och med det menar jag att den här delen kan bestämma till viss del var vi ska lägga vår uppmärksamhet.

Så om du sitter på ett cafe och pratar med dina kompisar så kan sambandscentralen bestämma att du ska höra det dina vänner säger och ignorera det som sägs på borden runt omkring. Trots att volymen på det pratet är så högt att du i teorin skulle kunna höra det.

Om du ombads hålla koll på vad som sades på tre bord när du satt där på cafeet så hinner inte sambandscentralen med, lite förenklat.

Den hinner inte processa det dina öron hör.

Ljuden når ju dina trumhinnor. Om du koncentrerar dig kan du urskilja ord och meningar.

Men frontalloben hinner inte processa de samband som krävs för att skapa förståelse. Så ett ord går in, du hör det och registrerad det men om du har mycket att hålla koll på, så glömmer du genast bort det.

Den här förmågan du har, som annars sker helt automatiskt och inte kräver någon energi alls från dig, nämligen att sätta ihop ord till meningar och utifrån meningar skapa samband, den har slagits ut och kanske sitter du till och med nu med i samtalet vid ditt eget bord, du nickar och ler, du hör orden, men du tar inte längre in vad som sägs.

Och ibland kan det ju var så i verkliga livet, särskilt när vi är riktigt stressade, och har massor av saker i huvudet, att vi helt missar någonting som vi behövde göra eller hade lovat någon annan att göra.

Någon ber dig om något, din man ringer dig när du är i affären och ber dig köpa tandkräm, eller någon på jobbet frågar om kan du komma bort till dem när du är klar med det du gör nu,

Du svarar ja, men den här begäran behandlades aldrig i sambandscentralen, eftersom sambandscentralen redan var upptagen, så när du blir påmind om de här sakerna, får frågan varför du inte gjorde som du sa att du skulle göra, så kanske du knappt ens kommer ihåg att frågan ställdes.

Dessutom så har det visat sig att den grå hjärnsubstansen, som är det i hjärnan som sköter den här informationsbehandlingen, alltså man skulle kunna säga att det är i den grå hjärnsubstansen som din intelligens finns, har lägre täthet hos de som multitaskar än hos de som inte gör det.

Multitaskande kan alltså förändra hur din hjärna ser ut och i en studie från England 2014 kom man fram till det och man skriver också att det resultatet.

stöder tidigare forskning som har visat ett samband mellan multitasking och svag förmåga att kontrollera sin uppmärksamhet.

Och att samma samband finns mellan låg nivå eller låg täthet av grå hjärnsubstans i frontalloben, alltså där den här sambandscentralen finns och känslomässiga problem såsom depression och oro eller ångest.

Så studien stöder alltså tidigare studier som tyder på att multitasking inte bara förstör vår attention span, alltså vår förmåga att fokusera, utan också kan leda till oro, ångest och eller depression.

Men Forskarna som heter Kep kee Loh and Dr Ryota Kanai påpekar också att deras studie visar en länk snarare än kausalitet och att fler studier krävs för att bättre förstå huruvida det är så att multitasking leder till lägre täthet i den grå hjärnsubstansen eller om det är så att de med lägre täthet från början är mer attraherade av multitasking.

Och vad det här betyder är att det behövs mer forskning på vad som är hönan och vad som är ägget.

Man kan se att de som multitaskar har lägre täthet i den grå hjärnsubstansen men man vet inte ännu huruvida den grå hjärnsubstansen tappar i täthet av multitasking eller om de som redan har lägre täthet har svårare att fokusera på en sak i taget.

Men vad man vet är att vissa saker, och då handlar det framför allt om saker, där man gör en sak i taget, där man tränar sitt fokus, ger mer täthet i den grå hjärnsubstansen.

Alltså bättre förmåga att behandla information, lägre risk för ångest oro och depression.

Och enkla exempel på detta är att jonglera, att försöka memorera saker, till exempel en karta, eller att ägna sig åt det som framkallar det som Herbert Benson det som han kallar "the relaxation respons".

Jag har pratat om tidigare och Herbert Benson är en professor från Harvard, och som har forskat massor på det här,

Relaxation response är ett samlingsnamn för till exempel meditation, yoga och även det som jag gör i mina ljudfiler alltså att man går ner i djup muskulär och mental avslappning.

Så, för att sammanfatta.

När vi multitaskar går det vi gör långsammare, forskningen säger cirka 40 procent, och det tappar i kvlaitet

Det finns en länk mellan låg täthet av den grå hjärnsubstansen och multitaskande.

Den här grå hjärnsubstansen gör att vi tänker bättre, att vi fungerar bättre och när den blir mindre tät så ökar risken att vi drabbas av depression oro och ångest.

Det är inte säkert och det är förstås möjligt att vi drabbas av de här sakerna ändå, men det är en faktor.

Och finns saker som du kan göra för att öka tätheten i din grå hjärnsubstans. Och då handlar det om saker där du använder hjärnan på ett annat sätt än vad du gör när du multitaskar.

Att du låter den vila eller att du låter den fokusera på en sak.

126. Därför ska du göra 2019 svårare

Utskrift av avsnitt 126: Därför ska du göra 2019 svårare

Efter drygt sju år som pokerspelare var jag så trött på poker att jag inte ville spela en enda hand till.

Samtidigt var jag förvirrad. För under många år hade jag varit övertygad om att poker var mitt kall.

Och nu hatade jag det nästan. Jag kände stark olust, nästan ångest över att sätta mig framför datorn och spela. Jag kände rädsla, prestationsångest, stress, oro.

Många känslor, inga av dem var positiva, så beslutet att sluta borde ha varit lätt.

Men så var det inte, tvärtom, det var jättesvårt och under lång tid efteråt kände jag en stor saknad, närapå sorg. Vad jag inte kunde få rätsida på var dock exakt vad det var jag saknade. Och varför.

Jag heter Daniel Sjöstedt, du lyssnar på Monkey mindset och i det här avsnittet ska jag prata om vad jag saknade. Vad det var som gjorde att jag inte kunde känna samma tillfredsställelse i det vanliga livet som jag hade kunnat gjort som pokerproffs.

Och hur du kan använda det jag kommer att prata om i ditt liv.

Men när jag slutade spela i alla fall så märkte jag snabbt att väldigt få andra saker jag gjorde kunde tillfredsställa mig på samma sätt som pokern hade gjort.

Jag längtade tillbaka men visste inte vad jag längtade tillbaka till. För en sak jag visste var att jag inte längre ville spela själva spelet.

Under en period strax därefter så var jag med och utbildade på en coachutbildning. En kvinna som heter Milou var huvudlärare och jag var lite allt-i-allo.

Jag tror inte att Milou kommer ihåg det här men jag gör det. Under en av de här tillfällena så såg hon nog på mig att jag inte var helt nöjd eller så berättade jag det för henne men under en paus började vi i alla fall att prata om det.

Vad som saknades i mitt liv.

Hon är en väldigt skicklig coach och på bara några minuter lyckades hon skapa klarhet i någonting jag hade grubblat på under månader om inte år.

Vad jag saknade var, och det var inte Milou som berättade det här för mig, utan hon ställde sådana frågor att jag kom fram till det själv, men vad jag saknade var framför allt två saker, och när jag kom på dem så kändes dem klockrena. Så enkelt och uppenbart, hur kunde jag ha missat det?

Det första var att jag ville känna mig smart. En egogrej men det var, när jag väl kom på det, viktigt för mig. Det var väl på någon nivå status att få känna mig smart och för mig i alla fall så var bra på poker samma sak som att vara smart. Nu i det vanliga arbetslivet, fanns mycket färre tillfällen då jag kunde känna mig smart.

Det andra, och det som var viktigare, var att jag saknade att göra någonting som var riktigt svårt.

Och det här har jag tänkt mycket på. För vanliga jobb är ju också svåra. Livet är på många sätt svårt, men ju mer jag har funderat desto tydligare har det blivit vad jag egentligen menade.

För det finns flera olika typer av svårt, minst två olika typer. Dels så finns den typen där du behöver tänka, analysera, träna och utföra. Då du har möjlighet att jobba på en nivå som är nära ditt eget max, kompetensmässigt, under långa perioder. Där dina egna förmågor utmanas.

Det är den typen av svårt idrottare, artister, konstnärer framför allt, men också en del vanliga människor som kan räknas som högpresterare i en eller annan mening, spenderar sin tid på.

Och så finns det den andra typen av svårt, den många av oss har i såväl våra liv som i våra jobb.

Där det är svårt att få ihop det, svårt att hålla alla bollar i luften, svårt att se hur man ska kunna få ihop arbetsuppgift x samtidigt som arbetsuppgift y inte kan vänta.

Hur ska jag hinna rätta alla prov samtidigt som lektionerna behöver förberedas och eleverna hela tiden knackar på min dörr och är oroliga för sina betyg?

Eller hur man ska kunna hinna hämta på dagis, laga middag och få in träningen efter jobbet?

Bägge de här typerna av svårt är krävande och de kan också bägge vara pressande och skapa stress. Ändå är de helt olika i sin natur.

Den första typen, bra svårt, handlar om att uppgiften i sig är svår.

Den andra typen, dåligt svårt, handlar om att det är svårt att överhuvudtaget få jobbet gjort och att räcka till.

Att ägna sig åt någonting som är bra svårt, som kräver att du fokuserar och att du plockar fram hela din kunskap, är på sikt väldigt tillfredsställande. När du jobbar med sådana uppgifter så har du goda möjligheter att hamna i flow. All din kognitiva förmåga krävs för uppgiften och det finns ingenting över för att tänka på så mycket annat.

Och forskning har visat att det finns ett starkt samband mellan hur mycket tid man är i det här flowtillståndet och hur lycklig man tycker att man är.

Att ha det svårt på det andra sättet, alltså att till exempel behöva kämpa hårt för att ens få ihop schemat, skapar en annan typ av stress och frustration. Dåligt svårt är också krävande, som du säkert vet, men inte på ett bra sätt utan på ett sätt som bryter ner. Det skapas negativ stress. Stress som inte släpper när uppgiften är slutförd utan som byggs på.

Och det är inte alls lika lätt att känna djup tillfredsställelse över det man gör.

Om jag ska tillåta mig att generalisera så minskar tiden vi ägnar åt bra svårt i våra liv medan tiden vi ägnar åt dåligt svårt ökar.

Vi försöker göra mer och mer, fler arbetsuppgifter ska lösas på samma tid.

I ett företag kan det handla om att man drunknar i administration. Att man lägger mer tid på möten, på att planera, dokumentera, mäta, utvärdera, att se till så att man har ryggen fri utifall någonting dåligt skulle hända, än vad man lägger på att göra jobbet man är anställd för att göra.

I livet kan det kännas som att man har så många måsten på kvällar och helger att man inte har kontroll över sin vardag längre.

Man fastnar i ett hamsterhjul som bara snurrar snabbare och snabbare och när man befinner sig i hjulet ser du inte att alternativet att kliva ur det ens finns, för all din uppmärksamhet läggs på att inte ramla omkull.

Att inte ramla omkull upplevs som otroligt svårt.

Men, allt det här jag har beskrivit nu, gäller inte alla.

Vissa grupper strävar efter att göra precis tvärtom.

De som jobbar inom områden där resultat är lätt mätbara till exempel. Där det är tydligt vad jag utvärderas efter eller vilken typ av prestation som betalar min lön.

Idrott är ju ett tydligt exempel. Där märks det direkt när dåligt svårt tar för mycket plats i ens liv för jag presterar sämre eller vi börjar tappa i tabellen.

Här jobbar man för att maximera tiden man lägger på bra svårt, alltså på att träna, att utvecklas och på att prestera och man försöker designa hela sin tillvaro så att så många timmar som möjligt kan läggas på detta och att kvaliteten på dessa timmar blir så höga som möjligt.

Om någonting som är dåligt svårt inkräktar på att få det som är bra svårt gjort så gör man allt man kan för att eliminera eller leja bort. Man offrar och man offrar alltid i samma riktning.

För de flesta av oss är det inte lika lätt att se var gränsen går. särskilt om du är marinerad i dåligt svårt och har varit det under lång tid. Då känns de här arbetsuppgifterna viktiga, för du gör dem ju, och du har alltid gjort dem, och vi är överens om att de måste göras.

Röster höjs och arga påminnelsemail skickas om de inte blir gjorda.

Troligen behöver du sätta dig ner och tänka efter. Ta bort lager för lager till du kommer till kärnan.

Våga börja plocka bort. Fundera på hur du vill ha det. Varför är du här egentligen?

Och jag pratar inte nödvändigtvis om att förändra världen här. Hur vill jag att mina vardagskvällar ska se ut, om jag får välja helt fritt? Skulle kunna vara en relevant fråga.

Och fråga dig själv vad du är beredd att offra för att få det.

Och vad vill jag uppnå på mitt jobb, till exempel. Och vad är jag beredd att offra för att göra det.

Är jag beredd att på kort sikt bli lite svår att ha att göra med? Kan jag förändra min situation? Är jag beredd, om det nu visar sig att min nuvarande arbetsplats inte kan ge mig det jag vill ha, byta arbetsplats?

Kanske, kanske inte. Det spelar genligen ingen roll, oavsett vad svaret blir bör du åtminstone ställa dig frågan. Ta ett aktivt beslut.

För om du inte vill offra någonting för att få det som du vill, så kommer att få det som du vill att bli det du offrar.

Och det som jag kallar bra svårt är inte heller någon dans på rosor. Det ska man inte lura sig själv att tro. Det kan vara otroligt frustrerande och stressigt och pressande och vill man bli bra på något, vill du börja lära dig att bemästra någonting, så handlar det i regel om att du behöver lära dig att uthärda kortsiktig smärta, ibland fysisk smärta och väldigt ofta mental smärta.

Men smärta i sig är ingenting farligt och särskilt nu, i en tid där, jag vet inte 95 procent av alla under 65 är beroende av omedelbar belöning och ständiga distraktioner, så är till och med den här förmågan, någonting åtråvärt och mycket värdefullt.

Att göra saker trots att de är jobbiga, att hänga i, att inte ge upp, att göra klart det man började så bra man kan, att kunna motstå impulsen att kolla mail 20 gånger per timma eller knäppa på mobilen efter tio sekunder där ingenting händer.

Förmågan att kunna fokusera, om jag ska förenkla det lite.

Fokusera på det du vill så länge du vill. Den förmågan, om du kan skaffa den, kommer att göra dig unik. Den kommer att ge dig en enorm fördel mot alla de som inte har den.

Och om du kan fokusera så många timmar som möjligt på uppgifter som är svåra på det bra sättet och i största möjliga mån rensa bort sådant som är dåligt svårt, sådant som bara gör dig upptagen, så kommer du inte bara på lite sikt att upptäcka att ditt liv blir bättre.

Du kommer också, i ett konkurrensperspektiv, att att bli ostoppbar.

God jul och gott nytt år. Ta hand om dig själv och dina kära.

125. Därför går jag in i nyhetsfasta

Utskrift av avsnitt 125: Därför går jag in i nyhetsfasta

Välkommen till Monkey mindset, jag heter Daniel Sjöstedt.

Idag tänkte jag prata om mig själv. Det är den 2 oktober när jag gör det här avsnittet och förra veckan så ägnade jag lite tid till att planera upp såväl oktober som resten av hösten. Jag hade gjort det här förut men kände att vissa saker behövde justeras.

Så i två poddar framöver tänkte jag ta med dig i den processen. Jag får ibland mail där man frågar om jag ine kan prata mer om hur jag gör när det gäller vissa delar så nu tänkte jag berätta hur jag gjorde och hur jag tänkte den här gången.

Så lite vad, varför och hur. Och också hur jag försöker att öka mina egna chanser att klara det här genom att sätta vissa regler och begränsningar och rigga min miljö, men framför allt min mentala miljö. Och reglerna och begränsningarna den här gången är hårda.

Det jag inte kommer att gå in på, i alla fall inte så mycket, är exakt vad jag ska jobba med, inte för att det är någon hemlighet på något sätt utan för att det nog inte är så intressant.

Och en hel del, kanske majoriteten av det jag kommer att prata om handlar inte om jobbet i sig utan om andra saker, men saker som påverkar såväl mitt jobb som mitt privatliv.

Generellt sett så tror jag att jag är ganska bra på att skapa strukturer för mig själv som hjälper mig att fungera som bäst. Jag har ju tänkt väldigt mycket på de här sakerna och under många år, när jag var gambler, så hade jag också ett arbete när såväl mitt resultat, som den exakta kvaliteten på de beslut jag fattade, var mätbara.

Så jag såg, i databaser och i plånboken, vad som funkade och vad som inte funkade, och när jag funkade och inte funkade, och behövde inte förlita mig på vad som kändes intuitivt rätt eller vad som jag logiskt tyckte borde funka. eller vad jag ville skulle funka.

Så jag tror, att åtminstone i teorin, har jag bättre koll på mig själv, än vad gemene man har.

Och för mig så finns inga tvivel om att jag är bättre, att jag är vassare och att jag får ut mer av min potential, när jag tar hand om mig själv.

Så det är den första delen. Hur tar jag hand om mig själv?

Fysisk träning har aldrig varit ett problem för mig, lustigt nog. Det är det i mitt liv som jag känner mig stensäker och supertrygg med. Om jag mår bra vill jag träna, om jag mår dåligt vill jag träna.

Jag har kanske tagit upp det här förut men jag rör på mig ganska mycket och även om det går i perioder, ibland så tränar jag inte så mycket, så kommer jag alltid tillbaka. Jag vet det och de här mer lågintensiva perioderna är nog en förutsättning för att jag har kunnat hålla i min träning hela mitt liv.

Så fysisk träning är oproblematiskt. Jag ser till att skapa tid för det automatiskt. Det finnns ingen anledning för mig att ta med den i min planering, då riskerar jag att börja pilla på någonting och krångla till någonting som redan funkar.

Det mentala är en helt annan femma. Det är inte så att jag mår dåligt mentalt men jag märker att när det är tufft så tenderar jag att göra mer av sådant som inte är bra för mig, och slarva med det jag borde göra, som är bra men som är lite krävande i stunden.

Och nu har det varit tufft ett tag, bägge barnen har börjat i nya skolor i en ny stad där de inte känner någon så det har varit en rejäl omställning.

Det har inte gått så bra som det hade kunnat, och som vi hade velat, och när man ser att ett av ens barn inte mår bra så är det svårt, i alla fall för mig, att tänka klart och att fungera bra.

Så en stor del av min energi den senaste månaden, har gått åt till det här. Inte bara att försöka lösa det utan även att tänka på det, älta det, och som jag kommer att prata om snart, att distrahera mig själv för att slippa att tänka på det.

Som jag sa innan så vet jag ju hur viktigt det är att ta hand om mig själv för att vara den jag vill vara, och jag tränar mentalt varje dag och jag mediterar varje dag.

Jag lägger alltså ungefär en halvtimma per dag, ibland lite mer ibland lite mindre på den här biten.

Och det är väldigt tydligt hur mycket bättre mitt liv blir, på alla sätt egentligen, när jag gör det. Jag blir starkare, gladare, piggare, tänker bättre och klarar mycket mer mental belastning när jag ser till att ta hand om den mentala biten. Ganska logiskt.

Den senaste tiden har mycket av det här inte gjorts på rätt sätt.

Jag gör det fortfarande varje dag men jag har... jag jobbar ju på det sätt som jag berättar om i poddarna. Sätter en vana, fokuserar på att göra den varje dag och sätter ett superlågt mål för att komma igång. En minuts meditation räcker för att det ska räknas, då kommer jag igång, alltså jag sätter mig, stänger ögonen och börjar, och oftast kommer jag sitta mycket mer än en minut.

Men den senaste tiden har det blivit en minut alldeles för ofta. Jag har inte haft ro att sitta längre och jag har inte orkat, eller velat stå emot.

Så nu i oktober är det inte längre en minut som räcker. För mig. Det är den förutbestämda tiden som gäller. Och det här är en prioritet för mig. Så för att få det gjort, för att förenkla för mig själv så mycket som möjligt har jag bestämt mig för vissa saker.

För det första så har jag schemalagt exakt när det ska ske. Jag kliver upp 05:30 varje morgon och det första jag gör då, typ, är att jag sätter mig och mediterar. Finns inget att skylla på, det är lugnt och tyst, jag har inga andra åtaganden. Så direkt på morgonen mediterar jag. Inga ursäkter.

Och för att göra det ännu enklare kör jag nu en guidad meditation, där jag bara lyssnar på en röst som ger mig instruktioner. I vanliga fall behöver jag inte det här utan då sköter jag själva mediterandet själv, men just nu gör jag det enkelt för mig själv. Oktober ut, åtminstone, mediterar jag på det här sättet.

Och jag har förstås i förväg valt ut några meditationer som jag har lättåtkomliga i en app

så alla beslut som behövs fattas är redan fattade när jag sätter mig.

Min mentala träning schemalägger jag inte till ett exakt klockslag utan i anslutning till något. Innan jag börjar jobba igen efter min lunch så ska jag träna mentalt. Det har jag bestämt. Om jag jobbar hemma lägger jag mig, om jag är på kontoret sitter jag.

Om jag är någon annanstans, ute på uppdrag till exempel, så gör jag det första bästa tillfälle då jag kan. När jag kommer tillbaka till hotellrummet till exempel. Jag sätter lite lösare regler här eftersom saker kan komma emellan, men inte heller här finns utrymme för några ursäkter.

Det ska göras varje dag. När jag sitter på en buss, i ett tåg eller i ett flygplan skulle också funka som bra tillfällen.

Och jag har en ljudfil på min mobil som är tillgänglig även när jag är offline.

Och för att öka mina chanser ytterligare till att få det här gjort, som ju är viktigt för mig, som ju skapar livskvalitet för mig,

så har jag satt ytterligare regler för mig själv och det här kan uppfattas som extremt, det är jag fullt medveten om, men jag berättar ändå om det och berättar mina tankar bakom.

I oktober, till att börja med, så tar jag bort yttre intryck så gott jag kan. Det innebär inga nyheter, ingen youtube, ingen flashback, inget reddit. Inget någonting egentligen.

för jag har märkt hur jag den senaste tiden blivit sittande med mobilen. Först inför valet, sedan efter valet

och så den här processen med Brett Cavanaugh som är föreslagen till ny domare för högsta domstolen i USA.

Jag har svårt med måtta när det gäller sådant här. Alla poddar om valet, allt som står på DN, allt på flashback.

Nu begränsar jag mig redan i den meningen att jag sedan länge har slutat med Twitter och inte läser kvällstidningar och vi har inte ens kopplat in antennen till tv:n, men precis som jag fuskade då jag bara alibikörde en minuts meditation varje dag så fuskar jag här med och hittar de där källorna någon annanstans. Om jag inte har ett twitterkonto så jag kan läsa Anders Lindbergs tweet, så läser jag vad folk säger om den på reddit eller flashback eller i bloggar.

Och vad gäller den här utnämningen till USA:s högsta domstol så sänder fox, cnn, msnbc och ett oräkneligt antal youtube-kanaler 24/7 om allt som händer, alla rykten, och hur det ska tolkas.

Så det här tar aldrig slut och när de här frågorna har blåst över så kommer någonting annat. Och det låter värre än vad det är, det är inte så att jag försummar allt annat för att kolla på utskottsförhör på youtube, men jag har lagt en del tid på det och,

det som är viktigt här, det som är poängen:

är att

Inget av det här gör mitt liv bättre. Tvärtom så gör det mitt liv sämre. Dels för allt gnäll, all negativitet, alla som ska berätta varför den andra sidan har fel och varför en logik är helt naturlig och självklar när den kommer från rätt sida men samma logik från andra sidan är absurd.

Men också för att jag är en besserwisser så när jag tar in så här mycket information kan jag inte låta bli att irritera mig på alla idioter, som jag tycker. Hur fel de tänker och hur fel de resonerar. hur fel medierna vinklar. Allt som man kan störa sig på stör jag mig på när jag konsumerar för mycket sådant här.

Det är som ett gift som jag frivilligt utsätter min hjärna för eftersom den stimulerar mitt belöninsgssystem och mitt ego och att det på någon nivå är viktigt för mig för mitt ego att hänga med och att vara allmänbildad och känna mig smart, så är det svårt att motstå.

Och jag ska vara helt ärlig inför mig själv så är ju det jag sysslar med när jag sitter så här med mobilen eller lyssnar på de här poddarna en slags flykt från verkligheten. Jag gör det för att slippa tänka på eller ta tag i, sådant som är svårt eller jobbigt eller lite skrämmande.

Och när jag läser, eller tittar eller lyssnar, så känns det ju viktigt, alla är så allvarliga, alla pratar med dramatiska röster.

Demokratin står på spel.

så i stunden är det lätt att lura sig själv att det är det.

Men kommer det här jag tar in nu ha någon som helst positiv påverkan på mitt liv om till exempel en månad? Troligen inte men vad som är säkert är att jag får aldrig tillbaka timmarna jag slösade bort. Och mina problem finns kvar. Det som behövde göras behöver fortfarande göras.

Så jag tar bort det. Helt och hållet under en period. Det kräver så klart uppoffringar men jag har bestämt att det är värt det.

Och för att underlätta det här så har jag bland annat plockat bort alla, i stort sett appar på min mobil. Ingen webbläsare, inga poddappar, inga ljudböcker ens en gång, inga sociala medier, ingen mailapp. Inte ens text-tv appen lät jag vara kvar.

Jag påminner också mig själv hela tiden genom att vara noga med att planera min dag, anteckna vad jag gör och följa upp vad som blir gjort.

Och allt har inte bara med det här att göra, jag kommer till det i nästa avsnitt men allt hör i alla fall ihop.

Bara för att det inte ska bli några missförstånd så strävar jag inte efter att ta bort allt i mitt liv som jag gör när jag kopplar av, eller allt som är roligt i stunden. Jag inser förstås att det kan låta så, att jag bara späker mig själv för sakens skull.

Det är inte dit jag vill komma i alla fall. Utan jag vill skapa mer mening.

Jag fokuserar på sådant som är bra för mig. Jag väljer att prioritera det, lägger resurser på att få den biten bra

och jag plockar bort sådant som jag personligen inte vill ha så mycket av i mitt liv.

Men som är svårt att motstå, särskilt när min motståndskraft är låg, för det är lätt och bekvämt att konsumera, det kräver ingen som helst ansträngning och det triggar både mitt ego och mitt belöningssystem.

Skälet till det är delvis välmående, som jag pratade om förra gången, men också välbefinnande och produktivitet.

Jag vill ge mig själv förutsättningar att göra det bästa jobbet jag kan göra för att det får mig att känna mig tillfredsställd och jag vill ägna den tid jag har under ett dygn eller en vecka åt det som ger mig mest värde.

Och värde kan ju både vara pengar om jag pratar Monkey mindset men också värde som i tid för familjen, tid för att läsa fler böcker, tid för att låta matlagning ta lite längre tid, tid för att svara på mail lite mer utförligt så att den som mailar känner att han eller hon blivit hjälpt.

Tid och energi för att orka tjata lite extra på barnen att följa med ut på promenad eftersom vi alla vet att när vi väl kommer ut har vi det väldigt trevligt men det finns ett motstånd vi behöver komma igenom för att det ska hända. Att göra det istället för att bara sucka, låta dem sitta kvar vid datorn och sätta mig själv med mobilen. För det är ju så enkelt och skönt att sitta med mobilen. Och jag kan ju inför mig själv skylla på barnen. Jag frågade ju faktiskt, men de vill inte.

Jag är långt ifrån klar men jag stannar där för idag. Jag gör så att jag släpper en podd till, på samma tema, nästa eller nästnästa vecka. Och då har jag också haft lite tid att se hur det här funkar för mig.

Om du vill prova på mental träning, så kan du få det du behöver för att komma igång av mig, och det kostar inget. OM du går in på Monkeymindset.se och signar upp dig så skickar jag dig ljudfiler och instruktioner så att du kan sätta igång och träna på direkten.

Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig och på återhörande.

124. Så kan du tänka kring press

Utskrift av podd 124: Så kan du tänka kring press

Välkommen. Du lyssnar på Monkey mindset och jag heter Daniel Sjöstedt. Jag är mental tränare.

Inom idrotten har jag märkt att det är relativt vanligt att en journalist, inför någon viktigt tävling, frågar idrottaren om pressen. Hur han eller hon ska hantera pressen.

Och svaret som nästan alltid kommer är att störst press, det sätter jag ändå på mig själv.

I media har jag märkt, jag vet inte om det är en trend eller om det alltid har varit så eller om det är jag som är väldigt selektiv i det jag konsumerar, men jag tycker mig i alla fall ha märkt att krönikörer och andra skriver och pratar i större utsträckning än förut, om hur den yttre pressen på oss alla har ökat.

Och även om jag inte kan komma på något specifikt poddexempel, så kanske till och med jag har pratat om det.

Jag har nog tagit upp det här när jag har pratat om självkänsla slår det mig nu.

Men, i alla fall, det jag tycker mig se är att människor upplever att det är press på dem att leva på ett visst sätt.

Kanske att ha vissa saker eller att göra vissa saker. Eller att ha vissa värderingar. För att passa in i sin grupp.

Journalister kan skriva krönikor i jag-form där de berättar om hur de upplever att andra människor, eller samhället i stort, pressar dem att passa in i en viss mall. Att andra människor, eller samhället i stort, ser ner på deras sätt att leva. Eller på en specifik detalj av deras liv.

Det som ofta slår mig då är frågan: Är det verkligen så? Finns den här pressen utifrån eller är det en press dom själva har skapat?

Och om pressen finns, vilka är det då som står för den.

Är det verkligen människor eller grupper som du, eller den som känner pressen, bryr dig om vad de tycker?

Jag vill inte förringa eller ignorera någons upplevelse, och jag antar att jag går på äggskal nu, utan jag vill se om det går att hitta ett förhållningssätt som är mer konstruktivt, så att man inte mår dåligt över- och begränsas av någonting som inte ens finns eller som åtminstone inte alls är så utbrett som man tror.

"Sluta bry dig om vad andra tycker" är ju ett råd i stil med "tänk inte på att du inte kan sova när du ska försöka sova"

Meningslöst eftersom nog alla redan vet om det men det spelar ju ingen roll. Det är en sak att veta men en helt annan sak att kunna göra.

Det är klart att det skulle vara skönt och befriande att inte bry sig överhuvudtaget om vad andra tyckte.

Men det går nog inte, åtminstone inte för de flesta av oss. Så om vi nu bryr oss om vad andra tycker, skulle vi då inte kunna ägna lite tid att fundera på vad de egentligen tycker, i stället för att anta att de tycker det som är maximalt jobbigt för oss.

Jag tror att vissa, kanske vissa av de här idrottarna jag pratade om förut, som verkar kunna hantera hög press, ser på det som att den här pressen som finns, att den antingen inte är så stor som man inbillar sig, eller att den är tillfällig.

Någon som slår en straff för sitt landslag känner förstås den enorma pressen där och då men inte ens en sådan väldigt exponerad situation har ju någon större påverkan på oss andra. Och nu pratar jag förstås på lång sikt.

Och skälet till det är nog, tror jag, att vi alla har nog med oss själva. Vi har inte mentalt utrymme kvar att döma andra.

Om någon, min granne, min kompis, min kollega eller den där journalisten på DN, lever sitt liv på ett visst sätt så är det lugnt med mig, så länge inte någon annan far illa. Och om det dessutom gör henne lycklig så är det ännu mer lugnt.

Så vad jag vill komma till här, är att, den här pressen du känner...

kan det vara så, att den kommer från dig själv men att du väljer att se att den kommer från andra? En del av pressen i alla fall?

Och om du för en sekund väljer, du behöver inte tro på det, men du väljer att tänka att all press du känner är press du lägger på dig själv, vad händer då?

Vilka frågor kommer upp i dig?

Vad händer om du accepterar att den pressen finns och att det är någonting du behöver leva med?

du försöker inte att stöta bort pressen, du försöker inte förneka den eller tycka att det är dumt av dig att känna så här. du accepterar bara att det är så här.

Låt mig ge dig en övning som kanske kan hjälpa dig att komma vidare med det här.

Den består av fyra korta steg och tar ett litet tag att göra.

I steg ett skriver du ner allt du upplever läggs på dig utifrån, alltså det du känner press att göra, att vara, att tycka och så vidare.

Om du vill kan du börja varje mening med orden "Jag förväntas"

Jag förväntas ställa upp och skjutsa till barnens idrott varje helg

Jag förväntas jobba över

Jag förväntas organisera släktens julmiddag så att allt är perfekt

Jag förväntas hålla mig i fysisk toppform

Jag förväntas skaffa familj innnan jag fyller 30

Jag förväntas att gå ut högskolan med toppbetyg

Jag förväntas tycka att det är roligt med parmiddagar

Och så vidare.

Sedan gör du om varje mening till Jag förväntar av mig själv att...

Jag förväntar av mig själv att jag ska vara en sådan som skjutsar till barnens idrott varje vecka.

Jag förväntar av mig själv att det är jag som ska ordna släktens julmiddag och se till att det blir perfekt.

Bry dig inte om huruvida det är sant eller inte eller om du tror på det eller inte. Ändra bara perspektiv för en liten stund.

Nu kommer den tredje delen och då ska du ta ett steg till.

Nu ska du acceptera att du förväntar dig det här av dig själv.

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska arrangera julmiddagen.

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska skaffa familj innan jag fyller 30.

Och så vidare.

Antingen kan du nu bara lämna där. Du gör ingenting mer, utan låter det bara vara. Gör om samma procedur varje dag i en vecka. Och ser vad som händer. Kanske händer inget. Kanske händer något.

Det som kan hända är att laddningen i de här meningarna försvinner. De kanske fortfarande är sanna, om de var det från början, men din attityd till dem blir mindre dramatisk.

Den här konflikten som du kanske upplevde, alltså det är så här och det tycker jag inte om, det finns en konflikt där, går över till att bli "det är så här, jag accepterar det" eller "det är så här och jag lägger ingen värdering i det, det är varken bra eller dåligt, det bara är".

Du kan också lägga till ett fjärde steg. Där listar du tre positiva egenskaper som du har och sedan lägger du till dem i början på de meningar du nyss skrivit. Och du säger gärna de här meningarna högt. Och om du vill kan du förstås göra hela övningen högt.

Jag är en lojal, kärleksfull och omtänksam person och jag accepterar att jag förväntar av mig själv att...

Och så vidare. Med känsla.

Det här är en variant av en övning som jag har gjort ett fåtal gånger på klienter. Jag tror att man behöver känna in om den man coachar är mottaglig och vill göra någonting sådant här som är på gränsen i den meningen att min approach ofta är ganska rakt på sak och att jag är överdrivet rädd att betraktas som flummig.

Men om man gör den med känsla så kan den faktiskt lösa upp vissa knutar. Att sådant som du förut såg som helt utanför din kontroll, nu är någonting du kan påverka och som kanske till och med löses upp av sig själv bara du bekräftar hur det är och accepterar att det är så.

Till sist några ord om krav...

Press och krav är i det sammanhang jag pratar om nu, inte samma sak. Krav är, eller bör åtminstone vara, någonting väldefinierat.

Någon ställer krav på dig, du vet hur kraven ser ut, och om du inte uppfyller dem innebär det konsekvenser.

Så på en arbetsplats till exempel kan du både ha krav på dig och känna press. Det är oerhört lätt att blanda ihop dessa, eller att klumpa ihop dem till ett enda stort ok som du försöker bära på dina axlar.

Att sträva efter att göra sig av med press är inte samma sak som att fly de krav som ställs på en.

Utan försök istället förtydliga, inför dig själv till att börja med, vad som är krav och vad som är press. Och om det är svårt att särskilja dem kanske du behöver ta ett snack med chefen eller med avdelningen så att ni är överens om definitionerna.

Och om du är chef så vet du förstås, precis som du vet att du inte ska tänka på att du behöver somna när du inte kan somna, att det är viktigt att vara tydlig och definiera vilka krav du ställer på dina medarbetare.

Men det är ju inte lätt. Och linjerna kanske blir flytande.

Men om alla åtmistone jobbar åt det här hållet. Att förtydliga. Att kommunicera gränserna, att identifiera svårogheterna och så vidare så kanske möjligheterna ökar att alla känner att det går åt rätt håll. Det är inte perfekt, men det går åt rätt håll. Och vi vill alla samma sak.

Om man funderar lite på hur framgång ofta beskrivs av de som upplevt den, ett idrottslag eller ett företag eller något visst projekt, så ser jag åtminstone en sak som är ganska genomgående. Och det är att kraven är tydliga.

vissa chefer är nere på detaljer och petar, andra lämnar över massor av ansvar till andra men det är få som, åtminstone i efterhand, förklarar en framgång med att "vi visste inte riktigt vad som förväntades av oss och det gjorde nog att det här blev så bra"

Utan snarare pratas det om motsatsen. Vi har en tydlig linje, alla vet vad dom ska göra, alla vet sin roll.

Nu förenklar jag så klart. Det här med press och krav är komplicerade saker. Men det är svårt, i alla fall för mig, att täcka in alla vinklar.

Håller du med om det här jag nyss har sagt? Har du egna tankar om det? Berätta gärna för mig, antingen via mail daniel@monkeymindset.se, eller på facebook. Sök då bara på Monkey mindset.

Och om du är nyfiken på mental träning kan du få det du behöver för att komma igång av mig, och det kostar ingenting. Du får ljudfiler och instruktioner.

Gå då bara in på hemsidan monkeymindset.se och leta lite så hittar du var du ska klicka eller så kan du gå direkt till Monkeymindset.se/mt, som i mantal träning, Monkeymindset.se/mt och då kommer du direkt till sidan där du signar upp dig.

Det var allt jag hade. Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig och så hoppas jag att vi hörs snart igen.