139. Så blir vi blåsta av evolutionen när det gäller vanor och ovanor

139. Så blir vi blåsta av evolutionen när det gäller vanor och ovanor

För några år sedan kollade min äldste son och jag igenom hela Seinfeld tillsammans.

Några säsonger in så sa han: “Nu vet jag var du har fått alla dina skämt ifrån, pappa”.

Om du skulle börja läsa James Clears blogg, han finns på www.jamesclear.com, så skulle du kanske känna någonting liknande: “Nu vet jag var Daniel får en stor del av sitt material från”.

I det här avsnittet pratar jag om vanor i allmänhet och i synnerhet så tar jag upp en bok om vanor, som är ganska nyutkommen. Boken heter “Atomic Habits” och är skriven av just James Clear.

138. Frågeavsnitt: Varför gör jag det jag gör? Funkar det verkligen?

138. Frågeavsnitt: Varför gör jag det jag gör? Funkar det verkligen?

Jag fick en fråga:

Efter att ha lyssnat på avsnitten om am/pm bookend så funderade jag lite kring om de beteenden du strävar efter att ha som mest framträdande är dina naturligt mest framträdande beteenden alternativt hur du valt just de egenskaperna att fokusera på?

Sen undrar jag även vad du allmänt känner att du får ut för effekt av all energi du lägger på att optimera ditt liv, känner du ett ökat välmående? Vad ser du för skillnader i din produktivitet?

131. Lever vi i The Matrix?

Länkar:

Artikel om placebo med länkar till alla experiment jag tar upp.

Nick Bostrom förklarar The Simulation Argument

Nick Bostrom’s originalartikel om The Simulation Argument

The Simulation Hypothesis Documentary (den bästa dokumentären jag har hittat i ämnet).

The Double Slit experiment presenteras 25:25-33:00 och 34:35-40:30

What Is Reality? (också en intressant film)

Quantum entanglement

Utskrift av avsnitt 131: Lever vi i The Matrix?

Idag mina vänner, ska vi ner i kaninhålet.

Det du precis hörde var astrofysikern Niell Degrasse Tyson som pratade med James Gates som är teoretisk fysiker.

**********

När jag berättade för min fru Elin om ämnet för den här podden så var hennes spontana reaktion: Gör det inte.

Hon sa det med omtanke om mig och om det som man skulle kunna kalla mitt varumärke.

När jag berättade för Patrik, alltså Patrik som förut var med i Monkey mindset, så var hans första reaktion: Det här avsnittet måste jag lyssna på.

Dagens podd handlar om två saker. Dels placebo. Om hur kraftfullt det här oförklarliga fenomenet är. Där det verkar som att, i vissa fall, om vi tror att någonting är sant så blir det sant.

Men det var inte det som skrämde Elin och gjorde Patrik upprymd, utan jag kommer också att diskutera huruvida det är sannolikt eller ej att det vi tror är verkligheten, i själva verket är en simulering.

Inte på ett filosofiskt plan och inte som en metafor eller liknelse utan för att vara så tydlig jag kan här:

Jag kommer att ge dig några argument för att du och jag är karaktärer i ett dataspel och att det vi ser, hör, upplever, känner och tänker inte är någonting annat än kod. Datakod.

Att vi är i the matrix.

Och om det är så, hur det förklarar väldigt mycket om det vi ännu inte förstår, och som verkar oförklarligt, bland annat placeboeffekten.

Och det här är förstås inte någonting jag själv har hittat på utan en teori som jag skulle vilja säga fler och fler ansluter sig till. Filosofer, matematiker, fysiker, kosmologer och andra.

Vissa, till exempel Elon Musk, som ju bland annat har grundat Tesla, och som väl skulle kunna sägas vara en av de största entreprenörerna och visionärerna just nu, har sagt att han anser att sannolikheten för att vi inte är en simulering är en på miljarden.

Men först placeboeffekten.

****

Placeboeffekten om jag ska förklara den för den som inte vet, är ett fenomen som innebär att någonting som inte har någon egentlig mening, till exempel ett sockerpiller som ser ut som ett läkemedel, kan ge samma effekt på dig som läkemedlet skulle ha gjort. Så länge du tror att det är läkemedlet du får.

Den här effekten är väldigt stark och den är bevisad i många studier.

Placeboeffekten är också svår att förhålla sig till för trots att den är verklig och möjlig att bevisa, så skulle det ju vara oetiskt för en läkare till exempel att använda den i sin praktik.

Att lura dig att du får någonting som du inte får och sedan hoppas att placeboeffekten ska kicka in.

Så trots att den är verklig och trots att den är stark så är den svår att använda sig av i praktiken.

Så inom vilka områden kan då den här effekten ses?

Inom alla områden egentligen, för länge sedan, i en av de första poddarna jag gjorde, berättade jag om styrkelyftare som trodde att de blev dopade och då höjde sina personbästa mycket mer än kontrollgruppen som inte trodde att de blev dopade.

Ingen av grupperna blev dopade i verkligheten och när dopinggruppen fick reda på sanningen föll de tillbaka sina gamla odopade nivåer igen.

Så hela förändringen som skedde, skedde för att de här försökspersonerna trodde att de var dopade och när de inte längre trodde det, försvann effekten.

De blev starkare av att tro att de skulle bli starkare och de blev svagare igen när tron försvann.

Det har också gjorts experiment med hjärnkirurgi på Parkinsons-patienter. Där låtsades man operera på hjärnan, man borrade ett hål i kraniet precis som man skulle ha gjort om man opererade, och så låtsades man bland annat injicera stamceller i hjärnan.

De här patienterna visade förbättringar i sina Parkinsons-symptom. Och det är ju otroligt i sig men hittills har du bara hört hälften av det här experimentet.

Det visade sig att de som fått placebokirurgi utfört på hjärnan och trodde att de fått injektioner av stamceller visade mer framsteg än de som fick riktig kirurgi utförd och som på riktigt fick stamceller injicerade, men inte trodde att så var fallet.

Alltså, för att förtydliga: två grupper. En får fejkbehandling men tror att det är riktig och en grupp får riktig behandling men tror inte att de har fått någon behandling.

Och gruppen som bara tror att de har fått behandling gör större framsteg. I ett område som hjärnkirurgi.

I ett annat experiment utsatte man personer för en doft som de skulle utvärdera. Därefter fick försökspersonerna göra olika tester.

Hälften av de som fick lukta på och utvärdera den här doften fick och veta att den hade egenskaper som att den ökade ens kreativa förmåga. Den andra hälften fick ingen sådan information.

När man sedan utvärderade testerna som gjorts efter försökspersonerna utsatts för doften så presterade den ena gruppen signifikant bättre på de delar som mätte kreativ förmåga.

Och liknande experiment har gjorts där man satte dioder på huvudet på folk och sa att de fick en lätt elchock som ökade deras kognitiva förmåga, ingen elchock gavs i verkligheten. När sedan de här personerna gjorde olika test, som handlade bland annat om inlärning och att mäta deras reaktionstid, så presterade dom bättre än de som inte lurats att tro att de fått någon elchock som var bra för hjärnan.

Som du hör så finns det hur många exempel som helst inom många olika områden.

Och det kan också fungera tvärtom.

Patienter som får veta att effekten av en viss smärtstillande kräm ska avta långt tidigare än den egentligen avtar, börjar att känna smärta när de tror att effekten av krämen är borta, trots att den egentligen fortfarande ska fungera.

Och ju större effekt vi förväntar oss, desto större effekt får vi. Fyra placebotabletter har större effekt än två och sprutor ger större effekt än piller.

Och, det har till och med visat sig att placebo kan funka trots att patienten vet att det är placebo han eller hon får.

Tarmproblem, hösnuva och ryggsmärtor har blivit bättre av det som kallas för öppen placebobehandling och man anar att det kan bero på att patienterna ändå tror att det är någonting de får, att det ju i alla fall är en behandling av någon sort.

Så det finns onekligen någonting här. Men det finns ju också självklart tillfällen då placeboeffekten inte uppmätts. Vad gäller öppen placebo till exempel så har det gjorts experiment där det inte alls har funkat.

Jag kommer tillbaka till placeboeffekten i slutet av det här avsnittet och då ska jag också att knyta ihop de här delarna, det jag har pratat om hittills och det jag kommer att prata om nu.

Frågan om vi lever i en simulering.

*******

Nick Boström är professor i filosofi på Oxford. Han är född i Sverige och har nog blivit mest känd för sina resonemang om Artificiell intelligens och mänsklighetens sårbarhet inför den.

Jag skulle säga att Nick Boström är en stjärna i forskarvärlden.

Boström är också känd för ett tankeexperiment som han kallar för "The simulation argument".

Resonemanget ser ut så här, och jag använder mina egna ord och inte Boströms här. Men jag länkar förstås till originalkällan:

Av följande tre scenarior måste minst ett vara sant:

Scenario 1:

Inga, eller väldigt få, civilisationer i universums hela existens, dåtid och framtid, kommer någonsin att nå en grad av utveckling där de kan skapa dataspel, eller simuleringar, som är så avancerade att figurerna i de här simuleringarna tror att de har ett eget medvetande.

Det kommer aldrig att hända. Någonsin.

Scenario 2: Om någon, i dåtid eller oändlig framtid, ändå når en sådan grad av teknologisk utveckling har de inget intresse av att skapa simuleringar utifrån den tekniken.

Så man har alltså tekniken men bestämmer sig av olika skäl, kanske etiska, för att inte använda den.

Scenario 3: Om någon, i dåtid eller oändlig framtid, når den graden av teknologisk utveckling och om någon av de här civilisationerna som gör det är intresserade av att köra simuleringar så finns det en riktig verklighet och ett nästan oändligt antal simuleringar, där alla tror att de lever i den verkliga verkligheten. Då är chansen att finnas i den verkliga verkligheten nära nog noll.

Det är det filosofiska argumentet.

Och det är svårt att slå hål på. Om man tänker på hur till exempel datorspel har utvecklats de senaste tio-tjugo åren så kan man fundera på hur det ser ut om den här utvecklingen sker i 10000 år till. eller tio miljoner år.

Men annan forskning, mätbara experiment, gjorda i laboratorium, kan också, om man väljer att tyda dem så, peka på att vi lever i en simulering.

Jag länkar mer i anteckningarna till det här avsnittet till den som är intresserad.

Två av de mest intressanta fenomenen är det som händer när man utför något som kallas för "the double slit experiment" och någonting som kallas för quantum entanglement.

Jag börjar med Quantum entanglement, och nu förenklar jag väldigt men i stort betyder det att två partiklar, kan höra ihop.

Två partiklar kan höra ihop.

Att de hör ihop betyder att de förhåller sig till varandra.

Om man tänker sig dem som små bollar som roterar så kan de till exempel höra ihop genom att de alltid roterar åt motsatta håll.

Om man skulle kunna ändra riktning på den ena, ändras automatiskt också den andra, så att sättet de förhåller sig till varandra, förblir lika.

Så om en foton spinner motsols och en medsols och jag byter håll på rotationen på en så byter den andra fotonen automatiskt håll också. Trots att jag inte rör den fotonen.

Det här händer inte bara om de här partiklarna befinner sig bredvid varandra utan det händer även om de är separerade. De kan befinna sig på olika hörn av universum till och med. De kan vara separerade av rum och tid.

När en ändras, ändras också den andra.

Om man ser världen som vi ser den är det här förstås helt oförklarligt,

Trots att det är sant.

Om man ser världen som ett dataspel är det här inga konstigheter alls.

Då är det ju bara att koda att om en av dem ändrar sig så ska den andra också ändra sig.

De kan vara separerade av både tid och rum i spelet men det som sker i spelet är ju bara det som någon har kodat ska ske. Om koden säger att två saker hör ihop spelar det ju ingen roll hur långt de är från varandra i spelet.

********

The Double Slit Experiment

är ett experiment som är så otroligt att jag drar mig för att berätta om det.

För du kommer inte att tro mig. På min hemsida, där du hittar det här avsnittet hittar du också youtubevideos som förklarar hela experimentet, och flera varianter av det.

Det kan vara väldigt komplicerat men kontentan är den här.

En elektron är en liten liten partikel, alltså någonting fysiskt Man kan se den som en liten kula.

Om du skjuter elektroner mot en vägg så kommer dom bilda ett mönster på väggen. Som små prickar som träffar väggen.

Det här mönstret förändras, inte av att man förändrar någonting i själva experimentet, utan enbart av att man observerar, alltså med en kamera, var varje elektron tar vägen.

Om man inte observerar, bildar elektronerna ett mönster där varje elektron kan vara på flera ställen samtidigt. Den uppför sig som en våg, trots att den är en partikel.

När man börjar observera, uppför den sig som en partikel igen.

Elektronen verkar veta att den är observerad.

Och om man väntar med att observera tills precis innan den träffar väggen så är den en partikel och då har den alltid varit en partikel.

Om du inte observerar träffar elektronen väggen som en våg och har alltid varit en våg.

Trots att beslutet huruvida du ska observera eller ej inte fattades förrän efter elektronen skjutits mot väggen. elektronen kan alltså bestämma sin form även bakåt i tiden.

Om du kopplar en slumpgenerator till kameran som observerar så kommer alla elektroner den slumpmässigt observerar precis innan den träffar väggen vara en partikel och alltid ha varit en partikel och alla elektroner den slumpmässigt inte observerar kommer att vara en våg och kommer alltid att ha varit en våg.

I vår verklighet är det här ofattbart. Saker tar inte form förrän vi observerar dem. Så funkar det ju inte.

Men ett dataspel fungerar ju precis så här. Det som är bakom din rygg i ett dataspel, som alltså inte syns på skärmen finns ju inte förrän du vänder dig om. Då omvandlas koden blixtsnabbt till den miljö som skulle vara där. Det som inte finns på skärmen blir inte verklighet i spelet förrän du observerar det. Och när du observerar det så speglar ju bakgrunden det du har gjort hittills i spelet.

Om du kastar en eldboll över axeln och aldrig vänder dig om så kommer inte den koden att skrivas men om du vänder dig om efter 30 sekunder så har det brunnit sedan du kastade den.

Så spelet går på sätt och vis bakåt i tiden och skriver om historien utifrån hur du beter dig.

******

Vad har det här då att göra med placebo?

Om vår verklighet beter sig på samma sätt som ett dataspel, så kan man ju tänka så här:

Vad händer till exempel om du är trött i ett dataspel? Du kan antingen vila så du får tillbaka din kraft, eller så kan du ta någonting som spelet bestämt ger dig din kraft tillbaka. En liten stjärna till exempel som ger energi.

Eller så finns det ett hack, som kan ge dig extra energi kanske att du trycker på vissa tangenter samtidigt eller skriver in ett kommand.

Oavsett vad du gör så är det ju en bit kod som säger till spelet att din avatar är pigg igen och koden ser väldigt lika ut oavsett om du äter en stjärna, vilar eller använder ett hack

och din avatar kommer att bete sig som att den är pigg.

Det är koden som är det viktiga, inte vad som satte igång den.

Om vi funkar på ungefär samma sätt, och att det som når vår hjärna omvandlas till kod, eller något som liknar kod eller funkar på ungefär samma sätt, så spelar det kanske inte så stor roll huruvida koden kommer i form av kemiska substanser i ett piller eller om den input vi får från annat håll skapar samma kod. Och då ger samma effekt.

Om till exempel forskare säger till någon att de fått mer och bättre sömn än vad de egentligen fått och att det leder till att de uppträder på samma sätt, i tester, som om de hade fått den här långa kvalitetssömnen. De beter sig inte som trötta, trots att de borde vara det, Vilket är ett experiment som gjorts.

Eller att människor som tror att de motionerar mer än normalt också lever längre och är friskare än normalt. Trots att det de tror inte stämmer överens med hur det faktiskt är. Dom motionerar inte mer. Men dom tror det. Och dom lever längre och friskare liv.

*********

Min önskan

om du orkade igenom hela avsnittet

är att du ska ta det här med en nypa salt.

Men om det vi tror är sant, har så stor effekt på hur vi fungerar, och på vad som faktiskt blir sant,

kan det då vara möjligt för oss att designa vår egen verklighet, oavsett om den består av kod eller inte, på ett sätt som stödjer det vi vill ska hända. Som underlättar för de tankar vi vill tänka.

Finns det någonting att förlora på det?

Sättet vi beter oss mot andra, till exempel. Sättet vi pratar med oss själva. Hur vi tar hand om oss själva.

Om vi tror att en salva inte längre ger någon effekt, så känner vi smärtan. Trots att salvan fortfarande fungerar.

Just den typen av kod är vi nog många som programmerar oss själva med.

Så varför inte börja försöka, eller bara sätta ner foten och bestämma, att från och med nu ska min avatar leva skiten ur den här simuleringen.

Ta hand om dig och tack för att du har lyssnat.

130. Därför är multitasking ett race mot botten

Utskrift av avsnitt 130: Därför är multitasking ett race mot botten

I podden om multitasking, nummer 128 (kolla upp) pratade jag om hur multitasking påverkar oss. Att göra flera saker samtidigt leder till att varje enskild sak tar längre tid och att kvaliteten på dessa saker inte blir lika bra.

Och det kan också leda till en lägre tillfredsställelse. I studien jag tog upp då så påpekade forskarna att de delar av hjärnan som verkar påverkas av multitaskande, är samma delar, som till viss del styr saker som oro, ångest och depression.

Det är inte helt säkert att det är så, och det fastslår inte heller studien, men jag sticker ut hakan här och säger att det är troligt,

att göra flera saker samtidigt, är inte bra för vår mentala hälsa.

Och vad jag menar när jag säger det här är inte att du aldrig ska ha två flikar uppe samtidigt i din webbläsare, aldrig diska samtidigt som du lyssnar på en ljudbok, utan för mig handlar det om att lyfta blicken och försöka se på helheten.

Jag tror att många av oss idag, multitaskar i stort sett 100 procent av vår vakna tid. Det är alltid flera saker som pågår i våra sinnen. Det är väldigt sällan vi kan ägna oss åt en enda sak under någon längre tid.

I det här avsnittet kommer jag, och jag heter Daniel Sjöstedt, prata om det här i ett större perspektiv. Jag ska lämna den grå hjärnsubstansen och fundera lite på vad det gör med oss, som individer, som organisationer, och kanske som samhälle.

Välkommen till Monkey mindset, förresten.

När vi som samhälle, eller jag som individ, sätter ett stort värde i att vara så upptagen som möjligt, så är jag med i ett race som jag, om jag tänker efter lite, sannolikt inte vill vinna.

Så om det är det vi bedömer varandra efter, alltså hur upptagna vi är, vare sig det gäller karriärmöjligheter, lön eller eller status, så är vi suckers.

Vi har skapat en tävling, som alla är med i, men där mållinjen inte är någonting eftersträvansvärt. Där den som kommer först, kanske vinner tävlingen men riskerar att förlora mycket annat.

Vi är med i ett race mot botten.

Låt mig förklara vad jag menar med ett påhittat exempel.

Låt oss låtsas att du har ett företag som bygger hyllor och nu har du fått chansen att leverera till ett av världens största möbelföretag.

När du får kontraktet är du förstås i extas. Tio miljoner hyllor per år i garanterad försäljning.

I din budget så kommer du att gå i vinst en krona per hylla så din vinst är 10 miljoner per år.

Nästa år, när kontraktet ska omförhandlas berättar möbelföretaget att de har kontakt med en annan leverantör som kan göra de här hyllorna exakt lika bra men lite billigare. Dom frågar om du kan matcha det priset, annars så byter de leverantör. Du räknar på det och tackar ja.

Din vinst har halverats men du tänker att om du flyttar produktionen till ett billigare land så kan du upprätthålla vinsten. Så det gör du.

Nästa år samma sak. Någon kan bygga ännu billigare hyllor och för att ha kvar din kund behöver du matcha. Du hittar en leverantör som har lite billigare råvara än din förra och kör.

Och så där fortsätter det. I förlängningen kommer du att behöva hitta den billigaste råvaran, den billigaste arbetskraften, den billigaste elen för att driva dina fabriker och de största skalfördelarna.

Och ha de lägsta vinstmarginalerna.

Du är med i ett race mot botten och när du har kommit så lågt du bara kan så finns det alltid någon skrupelfri konkurrent som kan gå ännu lägre. Som inte betalar för råvaran på samma sätt som du gör, utan mutar någon diktator för att få skövla fritt, utan hänsyn till miljö eller lagar.

Som inte betalar sina anställda enligt överenskomna villkor utan använder barn, eller stänger arbetarna i fabrikerna tills de har jobbat sina 16-timmarsdagar för tre kronor i timman.

Det går förstås att argumentera för att det finns de som tjänar på det här. Konsumenten får billigare hyllor, möbelföretaget kan tjäna mer pengar. De länder dit jobben flyttar, det går åtminstone att argumentera för att dom länderna tjänar på det här systemet.

Och vi lär oss mer om hur man effektiviserar tillverkning av hyllor.

Men du tjänar inte på att vara med i det här racet. Allt värde som du genererar, tas förr eller senare av någon annan.

Du vill i det här exemplet vara möbelföretaget, inte underleverantören.

I den här världen, tillverkningsindustrin, går det dock att mäta antal hyllor som tillverkas per timme, vad de kostar och vilken kvalitet de håller.

Det går att räkna ut att om den här trucken kör en sträcka som är tre meter kortare inför varje lastning och att det sker 300 lastningar om dagen så kommer vi kunna tjäna 15 öre per enhet. Och på ett år kan det bli mycket pengar.

I kunskapsindustrin, som de flesta av oss verkar inom idag, är det inte lika lätt att mäta värdet som skapas.

Så ett av sätten vi mäter på är hur upptagna vi är. Hur många möten vi sitter i på en vecka. Kanske hur svåra vi är att boka in på en lunch.

Jag tror väldigt få gör det här medvetet. Det är nog ingen som argumenterar för varför jag ska få en högre befattning eller mer i lön, genom att peka på hur många möten man sitter i eller hur långt in i framtiden man är uppbokad.

Men det är enklare, det känns säkrare, att boka in ett möte på en timme, än vad det är att boka in en timme då jag ska sitta själv på mitt kontor i lugn och ro och bara tänka.

Trots att en sådan timma per vecka, skulle ge mer värde för företaget på sikt än ytterligare ett möte.

Och som du nog vet vid det här laget, jag drar på lite för att min poäng ska bli tydlig.

Tid är en ändlig resurs. Det finns bara 24 timmar per dygn så om du mäts i upptagenhet.

- och vad jag menar nu är förstås inte att du behöver mätas så här rent formellt - det behöver inte stå i ditt anställningsavtal att du ska vara upptagen i x antal timmar varje vecka men om vi som samhälle eller inom en viss bransch räknar så, informellt, vi mäter någons värde, utan att vi kanske ens tänker på det, i termer av hur upptagna de är,

så finns det en gräns där. Du kan bara vara upptagen i 24 timmar.

Sedan, om du fortfarande vill vara med i tävlingen, gäller det att göra varje enskild timma så upptagen som möjligt.

Aldrig gå någonstans utan att prata i telefon, aldrig äta lunch utan att jobba. Småspringa från en plats till en annan.

Maila och sms:a samtidigt som du är på möte. Och så vidare.

Du blir mer och mer upptagen, du gör fler och fler olika saker, du håller fler och fler bollar i luften.

Men eftersom din tid är en begränsad resurs så går det inte att komma ifrån att:

Varje timma du lägger på en sak behöver tas från någonting annat.

Varje minut du lägger på att försöka få ditt schema att gå ihop, är en minut du inte kan lägga på att fundera på hur du ska skapa värde för din kund.

Varje sekund din uppmärksamhet är på någonting jobbrelaterat, kan den inte vara på någonting familjerelaterat.

Och till skillnad från tillverkningsindustrin är det inte alls säkert att det skapas något värde av det här racet till botten.

När man räknar på det, som jag berättade om i förra podden om multitaskande, så är det väldigt tveksamt.

Vi får inte mer gjort, det blir inte bättre gjort, våra liv blir inte bättre av att göra det.

Det enda skälet att det fortfarande går att göra så här, är att alla andra gör det. Alla andra är med i samma tävling och ingen reflekterar ens över att det kanske är fel tävling.

Jag sa alla, men jag menar inte exakt alla. Några är istället med i en annan tävling. Tävlingen mot toppen. Där utvärderas man efter andra kriterier.

Om valet står mellan att göra någonting bättre eller att göra någonting billigare eller snabbare, är svaret då oftast att göra det bättre. Bättre går först.

Då gäller det förstås att ta reda på vad "bättre" egentligen betyder.

Vad är det vi strävar efter? I vårt företag. Eller i vår familj.

Exakt.

Och när vi vet det, vad behöver vi göra för att kunna åstadkomma detta?

Exakt.

Och så lägga den tid vi har till vårt förfogande på att göra dom sakerna. Så gott vi kan. Med fullt fokus. Utan distraktioner.

Om man kan klara av det, eller åtminstone sträva åt det hållet, så kommer massor värde att skapas. Och du är nu med i en tävling där du faktiskt vill vinna.

Och man kan titta på det här på många olika sätt. Rent matematiskt tycker jag också att logiken finns där.

Om vi räknar timmar till exempel så når vi ju väldigt snabbt vårt tak.

Om jag ger upp allt annat i livet och jobbar 16 timmar i stället för 8 så gör jag bara dubbelt så mycket, i bästa fall. Mer realistiskt är ju att mycket mindre blir gjort den 16 timmen än vad som blev gjort den första timmen. Och på en arbetsvecka eller arbetsmånad kan man troligen också mäta detta.

Det finns alltså en gräns där man tll slut förlorar i produktivitet på att försöka få in timmar. 16 timmar per dag istället för 8 kanske ger, nu gissar jag bara 1.5 gånger så mycket produktivitet.

Och risken att produktiviteten ska gå ner till noll ökar ju eftersom risken för att man bränner ut sig ökar.

Om jag däremot ser till att fokusera på en sak i taget under längre perioder, kanske jag kan få ut fem gånger så mycket från varje timma mot vad jag skulle få med ett distraherat och splittrat sinne.

Och om jag ser till att jag ägnar varje timma åt det som är absolut viktigast för att uppnå det vi vill uppnå, om jag alltså är stenhård i mina prioriteringar, i stället för att ägna mig åt det som råkar ligga på mitt skrivbord just nu,

Så kanske skillnaden på ett års sikt är hundra gånger.

Om man ser det så här, att en fokuserad timma ger fem gånger mer värde än en ofokuserad och att rätt prioritet i varje läge kan ge mycket mer än så,

så tycker jag att det är tydligt att det är värt att lägga tid och resurser på att dels ta reda på vad vi behöver göra och dels se till att det är det som prioriteras.

Och att de här sakerna ska gå före allt annat.

Och, som jag nog har pratat om förut, inom de branscher där det här går att mäta, och där man är i en tävling mot toppen, idrotten är ju ett sådant område, där läggs väldigt mycket tid till de här sakerna.

Man lägger tid till att planera.

och man följer planeringen till det man bestämt ska göras har blivit gjort,

man lägger tid till att följa upp - på riktigt alltså, följa upp och använda den feedback man får till att bli bättre,

man prioriterar hårt och man prioriterar bort nästan allt annat än det som är viktigast.

Man strävar efter att när man presterar så gör man det med högsta möjliga fokus.

Och man tar jätteallvarligt på det här med återhämtning, man försöker hitta den perfekta balansen mellan prestation och återhämtning.

På många sätt är det här nästan tvärtom mot hur det ser ut på vissa arbetsplatser.

Där gör vi det som är bråttom och det som är viktigt får lida.

Vi bestämmer en massa saker som bör göras men som aldrig blir gjort,

Vi påbörjar saker som inte slutförs.

Vi jobbar med många saker samtidigt.

Vi planerar, dokumenterar och rapporterar men planeringen faller ofta och det vi rapporterar och dokumenterar kommer inte till någon nytta,

Ibland rapporterar vi till och med, om man tänker på tidsrapportering till exempel, efter kartan och inte efter verkligheten.

Vi har visst antal timmar per kostnadsställe och ser till att de timmarna fylls, även om vi ibland behöver vara kreativa med var varje timmas ska sättas.

Så det vi rapporterar speglar inte ens verkligheten vilket ju när man tänker på det är helt absurt och går tvärtemot vad syftet med tidsrapportering är från början.

Att förändra det här kräver förstås en hel del och det är inte lätt.

Men jag tror att det finns mycket att vinna på det. För alla egentligen.

Och det krävs kanske en hel del mod. Att börja våga säga nej till sådant som är viktigt men inte lika viktigt som det vi har bestämt ska prioriteras.

Som att verkligen ägna den tid som krävs, varje vecka, till att planera, prioritera och följa upp. Och inte låta tiden du har bokat med dig själv till att göra detta, vara den tiden du alltid tar av när någon kommer med något brådskande.

Eller att inte vänta på att någon annan ska göra det, att någon annan ska ge dig tillåtelse. Utan så gott det går, ta ansvar för din egen situation.

Ta hand om dig och tusen tack för att du har lyssnat.