126. Därför ska du göra 2019 svårare

Utskrift av avsnitt 126: Därför ska du göra 2019 svårare

Efter drygt sju år som pokerspelare var jag så trött på poker att jag inte ville spela en enda hand till.

Samtidigt var jag förvirrad. För under många år hade jag varit övertygad om att poker var mitt kall.

Och nu hatade jag det nästan. Jag kände stark olust, nästan ångest över att sätta mig framför datorn och spela. Jag kände rädsla, prestationsångest, stress, oro.

Många känslor, inga av dem var positiva, så beslutet att sluta borde ha varit lätt.

Men så var det inte, tvärtom, det var jättesvårt och under lång tid efteråt kände jag en stor saknad, närapå sorg. Vad jag inte kunde få rätsida på var dock exakt vad det var jag saknade. Och varför.

Jag heter Daniel Sjöstedt, du lyssnar på Monkey mindset och i det här avsnittet ska jag prata om vad jag saknade. Vad det var som gjorde att jag inte kunde känna samma tillfredsställelse i det vanliga livet som jag hade kunnat gjort som pokerproffs.

Och hur du kan använda det jag kommer att prata om i ditt liv.

Men när jag slutade spela i alla fall så märkte jag snabbt att väldigt få andra saker jag gjorde kunde tillfredsställa mig på samma sätt som pokern hade gjort.

Jag längtade tillbaka men visste inte vad jag längtade tillbaka till. För en sak jag visste var att jag inte längre ville spela själva spelet.

Under en period strax därefter så var jag med och utbildade på en coachutbildning. En kvinna som heter Milou var huvudlärare och jag var lite allt-i-allo.

Jag tror inte att Milou kommer ihåg det här men jag gör det. Under en av de här tillfällena så såg hon nog på mig att jag inte var helt nöjd eller så berättade jag det för henne men under en paus började vi i alla fall att prata om det.

Vad som saknades i mitt liv.

Hon är en väldigt skicklig coach och på bara några minuter lyckades hon skapa klarhet i någonting jag hade grubblat på under månader om inte år.

Vad jag saknade var, och det var inte Milou som berättade det här för mig, utan hon ställde sådana frågor att jag kom fram till det själv, men vad jag saknade var framför allt två saker, och när jag kom på dem så kändes dem klockrena. Så enkelt och uppenbart, hur kunde jag ha missat det?

Det första var att jag ville känna mig smart. En egogrej men det var, när jag väl kom på det, viktigt för mig. Det var väl på någon nivå status att få känna mig smart och för mig i alla fall så var bra på poker samma sak som att vara smart. Nu i det vanliga arbetslivet, fanns mycket färre tillfällen då jag kunde känna mig smart.

Det andra, och det som var viktigare, var att jag saknade att göra någonting som var riktigt svårt.

Och det här har jag tänkt mycket på. För vanliga jobb är ju också svåra. Livet är på många sätt svårt, men ju mer jag har funderat desto tydligare har det blivit vad jag egentligen menade.

För det finns flera olika typer av svårt, minst två olika typer. Dels så finns den typen där du behöver tänka, analysera, träna och utföra. Då du har möjlighet att jobba på en nivå som är nära ditt eget max, kompetensmässigt, under långa perioder. Där dina egna förmågor utmanas.

Det är den typen av svårt idrottare, artister, konstnärer framför allt, men också en del vanliga människor som kan räknas som högpresterare i en eller annan mening, spenderar sin tid på.

Och så finns det den andra typen av svårt, den många av oss har i såväl våra liv som i våra jobb.

Där det är svårt att få ihop det, svårt att hålla alla bollar i luften, svårt att se hur man ska kunna få ihop arbetsuppgift x samtidigt som arbetsuppgift y inte kan vänta.

Hur ska jag hinna rätta alla prov samtidigt som lektionerna behöver förberedas och eleverna hela tiden knackar på min dörr och är oroliga för sina betyg?

Eller hur man ska kunna hinna hämta på dagis, laga middag och få in träningen efter jobbet?

Bägge de här typerna av svårt är krävande och de kan också bägge vara pressande och skapa stress. Ändå är de helt olika i sin natur.

Den första typen, bra svårt, handlar om att uppgiften i sig är svår.

Den andra typen, dåligt svårt, handlar om att det är svårt att överhuvudtaget få jobbet gjort och att räcka till.

Att ägna sig åt någonting som är bra svårt, som kräver att du fokuserar och att du plockar fram hela din kunskap, är på sikt väldigt tillfredsställande. När du jobbar med sådana uppgifter så har du goda möjligheter att hamna i flow. All din kognitiva förmåga krävs för uppgiften och det finns ingenting över för att tänka på så mycket annat.

Och forskning har visat att det finns ett starkt samband mellan hur mycket tid man är i det här flowtillståndet och hur lycklig man tycker att man är.

Att ha det svårt på det andra sättet, alltså att till exempel behöva kämpa hårt för att ens få ihop schemat, skapar en annan typ av stress och frustration. Dåligt svårt är också krävande, som du säkert vet, men inte på ett bra sätt utan på ett sätt som bryter ner. Det skapas negativ stress. Stress som inte släpper när uppgiften är slutförd utan som byggs på.

Och det är inte alls lika lätt att känna djup tillfredsställelse över det man gör.

Om jag ska tillåta mig att generalisera så minskar tiden vi ägnar åt bra svårt i våra liv medan tiden vi ägnar åt dåligt svårt ökar.

Vi försöker göra mer och mer, fler arbetsuppgifter ska lösas på samma tid.

I ett företag kan det handla om att man drunknar i administration. Att man lägger mer tid på möten, på att planera, dokumentera, mäta, utvärdera, att se till så att man har ryggen fri utifall någonting dåligt skulle hända, än vad man lägger på att göra jobbet man är anställd för att göra.

I livet kan det kännas som att man har så många måsten på kvällar och helger att man inte har kontroll över sin vardag längre.

Man fastnar i ett hamsterhjul som bara snurrar snabbare och snabbare och när man befinner sig i hjulet ser du inte att alternativet att kliva ur det ens finns, för all din uppmärksamhet läggs på att inte ramla omkull.

Att inte ramla omkull upplevs som otroligt svårt.

Men, allt det här jag har beskrivit nu, gäller inte alla.

Vissa grupper strävar efter att göra precis tvärtom.

De som jobbar inom områden där resultat är lätt mätbara till exempel. Där det är tydligt vad jag utvärderas efter eller vilken typ av prestation som betalar min lön.

Idrott är ju ett tydligt exempel. Där märks det direkt när dåligt svårt tar för mycket plats i ens liv för jag presterar sämre eller vi börjar tappa i tabellen.

Här jobbar man för att maximera tiden man lägger på bra svårt, alltså på att träna, att utvecklas och på att prestera och man försöker designa hela sin tillvaro så att så många timmar som möjligt kan läggas på detta och att kvaliteten på dessa timmar blir så höga som möjligt.

Om någonting som är dåligt svårt inkräktar på att få det som är bra svårt gjort så gör man allt man kan för att eliminera eller leja bort. Man offrar och man offrar alltid i samma riktning.

För de flesta av oss är det inte lika lätt att se var gränsen går. särskilt om du är marinerad i dåligt svårt och har varit det under lång tid. Då känns de här arbetsuppgifterna viktiga, för du gör dem ju, och du har alltid gjort dem, och vi är överens om att de måste göras.

Röster höjs och arga påminnelsemail skickas om de inte blir gjorda.

Troligen behöver du sätta dig ner och tänka efter. Ta bort lager för lager till du kommer till kärnan.

Våga börja plocka bort. Fundera på hur du vill ha det. Varför är du här egentligen?

Och jag pratar inte nödvändigtvis om att förändra världen här. Hur vill jag att mina vardagskvällar ska se ut, om jag får välja helt fritt? Skulle kunna vara en relevant fråga.

Och fråga dig själv vad du är beredd att offra för att få det.

Och vad vill jag uppnå på mitt jobb, till exempel. Och vad är jag beredd att offra för att göra det.

Är jag beredd att på kort sikt bli lite svår att ha att göra med? Kan jag förändra min situation? Är jag beredd, om det nu visar sig att min nuvarande arbetsplats inte kan ge mig det jag vill ha, byta arbetsplats?

Kanske, kanske inte. Det spelar genligen ingen roll, oavsett vad svaret blir bör du åtminstone ställa dig frågan. Ta ett aktivt beslut.

För om du inte vill offra någonting för att få det som du vill, så kommer att få det som du vill att bli det du offrar.

Och det som jag kallar bra svårt är inte heller någon dans på rosor. Det ska man inte lura sig själv att tro. Det kan vara otroligt frustrerande och stressigt och pressande och vill man bli bra på något, vill du börja lära dig att bemästra någonting, så handlar det i regel om att du behöver lära dig att uthärda kortsiktig smärta, ibland fysisk smärta och väldigt ofta mental smärta.

Men smärta i sig är ingenting farligt och särskilt nu, i en tid där, jag vet inte 95 procent av alla under 65 är beroende av omedelbar belöning och ständiga distraktioner, så är till och med den här förmågan, någonting åtråvärt och mycket värdefullt.

Att göra saker trots att de är jobbiga, att hänga i, att inte ge upp, att göra klart det man började så bra man kan, att kunna motstå impulsen att kolla mail 20 gånger per timma eller knäppa på mobilen efter tio sekunder där ingenting händer.

Förmågan att kunna fokusera, om jag ska förenkla det lite.

Fokusera på det du vill så länge du vill. Den förmågan, om du kan skaffa den, kommer att göra dig unik. Den kommer att ge dig en enorm fördel mot alla de som inte har den.

Och om du kan fokusera så många timmar som möjligt på uppgifter som är svåra på det bra sättet och i största möjliga mån rensa bort sådant som är dåligt svårt, sådant som bara gör dig upptagen, så kommer du inte bara på lite sikt att upptäcka att ditt liv blir bättre.

Du kommer också, i ett konkurrensperspektiv, att att bli ostoppbar.

God jul och gott nytt år. Ta hand om dig själv och dina kära.

125. Därför går jag in i nyhetsfasta

Utskrift av avsnitt 125: Därför går jag in i nyhetsfasta

Välkommen till Monkey mindset, jag heter Daniel Sjöstedt.

Idag tänkte jag prata om mig själv. Det är den 2 oktober när jag gör det här avsnittet och förra veckan så ägnade jag lite tid till att planera upp såväl oktober som resten av hösten. Jag hade gjort det här förut men kände att vissa saker behövde justeras.

Så i två poddar framöver tänkte jag ta med dig i den processen. Jag får ibland mail där man frågar om jag ine kan prata mer om hur jag gör när det gäller vissa delar så nu tänkte jag berätta hur jag gjorde och hur jag tänkte den här gången.

Så lite vad, varför och hur. Och också hur jag försöker att öka mina egna chanser att klara det här genom att sätta vissa regler och begränsningar och rigga min miljö, men framför allt min mentala miljö. Och reglerna och begränsningarna den här gången är hårda.

Det jag inte kommer att gå in på, i alla fall inte så mycket, är exakt vad jag ska jobba med, inte för att det är någon hemlighet på något sätt utan för att det nog inte är så intressant.

Och en hel del, kanske majoriteten av det jag kommer att prata om handlar inte om jobbet i sig utan om andra saker, men saker som påverkar såväl mitt jobb som mitt privatliv.

Generellt sett så tror jag att jag är ganska bra på att skapa strukturer för mig själv som hjälper mig att fungera som bäst. Jag har ju tänkt väldigt mycket på de här sakerna och under många år, när jag var gambler, så hade jag också ett arbete när såväl mitt resultat, som den exakta kvaliteten på de beslut jag fattade, var mätbara.

Så jag såg, i databaser och i plånboken, vad som funkade och vad som inte funkade, och när jag funkade och inte funkade, och behövde inte förlita mig på vad som kändes intuitivt rätt eller vad som jag logiskt tyckte borde funka. eller vad jag ville skulle funka.

Så jag tror, att åtminstone i teorin, har jag bättre koll på mig själv, än vad gemene man har.

Och för mig så finns inga tvivel om att jag är bättre, att jag är vassare och att jag får ut mer av min potential, när jag tar hand om mig själv.

Så det är den första delen. Hur tar jag hand om mig själv?

Fysisk träning har aldrig varit ett problem för mig, lustigt nog. Det är det i mitt liv som jag känner mig stensäker och supertrygg med. Om jag mår bra vill jag träna, om jag mår dåligt vill jag träna.

Jag har kanske tagit upp det här förut men jag rör på mig ganska mycket och även om det går i perioder, ibland så tränar jag inte så mycket, så kommer jag alltid tillbaka. Jag vet det och de här mer lågintensiva perioderna är nog en förutsättning för att jag har kunnat hålla i min träning hela mitt liv.

Så fysisk träning är oproblematiskt. Jag ser till att skapa tid för det automatiskt. Det finnns ingen anledning för mig att ta med den i min planering, då riskerar jag att börja pilla på någonting och krångla till någonting som redan funkar.

Det mentala är en helt annan femma. Det är inte så att jag mår dåligt mentalt men jag märker att när det är tufft så tenderar jag att göra mer av sådant som inte är bra för mig, och slarva med det jag borde göra, som är bra men som är lite krävande i stunden.

Och nu har det varit tufft ett tag, bägge barnen har börjat i nya skolor i en ny stad där de inte känner någon så det har varit en rejäl omställning.

Det har inte gått så bra som det hade kunnat, och som vi hade velat, och när man ser att ett av ens barn inte mår bra så är det svårt, i alla fall för mig, att tänka klart och att fungera bra.

Så en stor del av min energi den senaste månaden, har gått åt till det här. Inte bara att försöka lösa det utan även att tänka på det, älta det, och som jag kommer att prata om snart, att distrahera mig själv för att slippa att tänka på det.

Som jag sa innan så vet jag ju hur viktigt det är att ta hand om mig själv för att vara den jag vill vara, och jag tränar mentalt varje dag och jag mediterar varje dag.

Jag lägger alltså ungefär en halvtimma per dag, ibland lite mer ibland lite mindre på den här biten.

Och det är väldigt tydligt hur mycket bättre mitt liv blir, på alla sätt egentligen, när jag gör det. Jag blir starkare, gladare, piggare, tänker bättre och klarar mycket mer mental belastning när jag ser till att ta hand om den mentala biten. Ganska logiskt.

Den senaste tiden har mycket av det här inte gjorts på rätt sätt.

Jag gör det fortfarande varje dag men jag har... jag jobbar ju på det sätt som jag berättar om i poddarna. Sätter en vana, fokuserar på att göra den varje dag och sätter ett superlågt mål för att komma igång. En minuts meditation räcker för att det ska räknas, då kommer jag igång, alltså jag sätter mig, stänger ögonen och börjar, och oftast kommer jag sitta mycket mer än en minut.

Men den senaste tiden har det blivit en minut alldeles för ofta. Jag har inte haft ro att sitta längre och jag har inte orkat, eller velat stå emot.

Så nu i oktober är det inte längre en minut som räcker. För mig. Det är den förutbestämda tiden som gäller. Och det här är en prioritet för mig. Så för att få det gjort, för att förenkla för mig själv så mycket som möjligt har jag bestämt mig för vissa saker.

För det första så har jag schemalagt exakt när det ska ske. Jag kliver upp 05:30 varje morgon och det första jag gör då, typ, är att jag sätter mig och mediterar. Finns inget att skylla på, det är lugnt och tyst, jag har inga andra åtaganden. Så direkt på morgonen mediterar jag. Inga ursäkter.

Och för att göra det ännu enklare kör jag nu en guidad meditation, där jag bara lyssnar på en röst som ger mig instruktioner. I vanliga fall behöver jag inte det här utan då sköter jag själva mediterandet själv, men just nu gör jag det enkelt för mig själv. Oktober ut, åtminstone, mediterar jag på det här sättet.

Och jag har förstås i förväg valt ut några meditationer som jag har lättåtkomliga i en app

så alla beslut som behövs fattas är redan fattade när jag sätter mig.

Min mentala träning schemalägger jag inte till ett exakt klockslag utan i anslutning till något. Innan jag börjar jobba igen efter min lunch så ska jag träna mentalt. Det har jag bestämt. Om jag jobbar hemma lägger jag mig, om jag är på kontoret sitter jag.

Om jag är någon annanstans, ute på uppdrag till exempel, så gör jag det första bästa tillfälle då jag kan. När jag kommer tillbaka till hotellrummet till exempel. Jag sätter lite lösare regler här eftersom saker kan komma emellan, men inte heller här finns utrymme för några ursäkter.

Det ska göras varje dag. När jag sitter på en buss, i ett tåg eller i ett flygplan skulle också funka som bra tillfällen.

Och jag har en ljudfil på min mobil som är tillgänglig även när jag är offline.

Och för att öka mina chanser ytterligare till att få det här gjort, som ju är viktigt för mig, som ju skapar livskvalitet för mig,

så har jag satt ytterligare regler för mig själv och det här kan uppfattas som extremt, det är jag fullt medveten om, men jag berättar ändå om det och berättar mina tankar bakom.

I oktober, till att börja med, så tar jag bort yttre intryck så gott jag kan. Det innebär inga nyheter, ingen youtube, ingen flashback, inget reddit. Inget någonting egentligen.

för jag har märkt hur jag den senaste tiden blivit sittande med mobilen. Först inför valet, sedan efter valet

och så den här processen med Brett Cavanaugh som är föreslagen till ny domare för högsta domstolen i USA.

Jag har svårt med måtta när det gäller sådant här. Alla poddar om valet, allt som står på DN, allt på flashback.

Nu begränsar jag mig redan i den meningen att jag sedan länge har slutat med Twitter och inte läser kvällstidningar och vi har inte ens kopplat in antennen till tv:n, men precis som jag fuskade då jag bara alibikörde en minuts meditation varje dag så fuskar jag här med och hittar de där källorna någon annanstans. Om jag inte har ett twitterkonto så jag kan läsa Anders Lindbergs tweet, så läser jag vad folk säger om den på reddit eller flashback eller i bloggar.

Och vad gäller den här utnämningen till USA:s högsta domstol så sänder fox, cnn, msnbc och ett oräkneligt antal youtube-kanaler 24/7 om allt som händer, alla rykten, och hur det ska tolkas.

Så det här tar aldrig slut och när de här frågorna har blåst över så kommer någonting annat. Och det låter värre än vad det är, det är inte så att jag försummar allt annat för att kolla på utskottsförhör på youtube, men jag har lagt en del tid på det och,

det som är viktigt här, det som är poängen:

är att

Inget av det här gör mitt liv bättre. Tvärtom så gör det mitt liv sämre. Dels för allt gnäll, all negativitet, alla som ska berätta varför den andra sidan har fel och varför en logik är helt naturlig och självklar när den kommer från rätt sida men samma logik från andra sidan är absurd.

Men också för att jag är en besserwisser så när jag tar in så här mycket information kan jag inte låta bli att irritera mig på alla idioter, som jag tycker. Hur fel de tänker och hur fel de resonerar. hur fel medierna vinklar. Allt som man kan störa sig på stör jag mig på när jag konsumerar för mycket sådant här.

Det är som ett gift som jag frivilligt utsätter min hjärna för eftersom den stimulerar mitt belöninsgssystem och mitt ego och att det på någon nivå är viktigt för mig för mitt ego att hänga med och att vara allmänbildad och känna mig smart, så är det svårt att motstå.

Och jag ska vara helt ärlig inför mig själv så är ju det jag sysslar med när jag sitter så här med mobilen eller lyssnar på de här poddarna en slags flykt från verkligheten. Jag gör det för att slippa tänka på eller ta tag i, sådant som är svårt eller jobbigt eller lite skrämmande.

Och när jag läser, eller tittar eller lyssnar, så känns det ju viktigt, alla är så allvarliga, alla pratar med dramatiska röster.

Demokratin står på spel.

så i stunden är det lätt att lura sig själv att det är det.

Men kommer det här jag tar in nu ha någon som helst positiv påverkan på mitt liv om till exempel en månad? Troligen inte men vad som är säkert är att jag får aldrig tillbaka timmarna jag slösade bort. Och mina problem finns kvar. Det som behövde göras behöver fortfarande göras.

Så jag tar bort det. Helt och hållet under en period. Det kräver så klart uppoffringar men jag har bestämt att det är värt det.

Och för att underlätta det här så har jag bland annat plockat bort alla, i stort sett appar på min mobil. Ingen webbläsare, inga poddappar, inga ljudböcker ens en gång, inga sociala medier, ingen mailapp. Inte ens text-tv appen lät jag vara kvar.

Jag påminner också mig själv hela tiden genom att vara noga med att planera min dag, anteckna vad jag gör och följa upp vad som blir gjort.

Och allt har inte bara med det här att göra, jag kommer till det i nästa avsnitt men allt hör i alla fall ihop.

Bara för att det inte ska bli några missförstånd så strävar jag inte efter att ta bort allt i mitt liv som jag gör när jag kopplar av, eller allt som är roligt i stunden. Jag inser förstås att det kan låta så, att jag bara späker mig själv för sakens skull.

Det är inte dit jag vill komma i alla fall. Utan jag vill skapa mer mening.

Jag fokuserar på sådant som är bra för mig. Jag väljer att prioritera det, lägger resurser på att få den biten bra

och jag plockar bort sådant som jag personligen inte vill ha så mycket av i mitt liv.

Men som är svårt att motstå, särskilt när min motståndskraft är låg, för det är lätt och bekvämt att konsumera, det kräver ingen som helst ansträngning och det triggar både mitt ego och mitt belöningssystem.

Skälet till det är delvis välmående, som jag pratade om förra gången, men också välbefinnande och produktivitet.

Jag vill ge mig själv förutsättningar att göra det bästa jobbet jag kan göra för att det får mig att känna mig tillfredsställd och jag vill ägna den tid jag har under ett dygn eller en vecka åt det som ger mig mest värde.

Och värde kan ju både vara pengar om jag pratar Monkey mindset men också värde som i tid för familjen, tid för att läsa fler böcker, tid för att låta matlagning ta lite längre tid, tid för att svara på mail lite mer utförligt så att den som mailar känner att han eller hon blivit hjälpt.

Tid och energi för att orka tjata lite extra på barnen att följa med ut på promenad eftersom vi alla vet att när vi väl kommer ut har vi det väldigt trevligt men det finns ett motstånd vi behöver komma igenom för att det ska hända. Att göra det istället för att bara sucka, låta dem sitta kvar vid datorn och sätta mig själv med mobilen. För det är ju så enkelt och skönt att sitta med mobilen. Och jag kan ju inför mig själv skylla på barnen. Jag frågade ju faktiskt, men de vill inte.

Jag är långt ifrån klar men jag stannar där för idag. Jag gör så att jag släpper en podd till, på samma tema, nästa eller nästnästa vecka. Och då har jag också haft lite tid att se hur det här funkar för mig.

Om du vill prova på mental träning, så kan du få det du behöver för att komma igång av mig, och det kostar inget. OM du går in på Monkeymindset.se och signar upp dig så skickar jag dig ljudfiler och instruktioner så att du kan sätta igång och träna på direkten.

Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig och på återhörande.

124. Så kan du tänka kring press

Utskrift av podd 124: Så kan du tänka kring press

Välkommen. Du lyssnar på Monkey mindset och jag heter Daniel Sjöstedt. Jag är mental tränare.

Inom idrotten har jag märkt att det är relativt vanligt att en journalist, inför någon viktigt tävling, frågar idrottaren om pressen. Hur han eller hon ska hantera pressen.

Och svaret som nästan alltid kommer är att störst press, det sätter jag ändå på mig själv.

I media har jag märkt, jag vet inte om det är en trend eller om det alltid har varit så eller om det är jag som är väldigt selektiv i det jag konsumerar, men jag tycker mig i alla fall ha märkt att krönikörer och andra skriver och pratar i större utsträckning än förut, om hur den yttre pressen på oss alla har ökat.

Och även om jag inte kan komma på något specifikt poddexempel, så kanske till och med jag har pratat om det.

Jag har nog tagit upp det här när jag har pratat om självkänsla slår det mig nu.

Men, i alla fall, det jag tycker mig se är att människor upplever att det är press på dem att leva på ett visst sätt.

Kanske att ha vissa saker eller att göra vissa saker. Eller att ha vissa värderingar. För att passa in i sin grupp.

Journalister kan skriva krönikor i jag-form där de berättar om hur de upplever att andra människor, eller samhället i stort, pressar dem att passa in i en viss mall. Att andra människor, eller samhället i stort, ser ner på deras sätt att leva. Eller på en specifik detalj av deras liv.

Det som ofta slår mig då är frågan: Är det verkligen så? Finns den här pressen utifrån eller är det en press dom själva har skapat?

Och om pressen finns, vilka är det då som står för den.

Är det verkligen människor eller grupper som du, eller den som känner pressen, bryr dig om vad de tycker?

Jag vill inte förringa eller ignorera någons upplevelse, och jag antar att jag går på äggskal nu, utan jag vill se om det går att hitta ett förhållningssätt som är mer konstruktivt, så att man inte mår dåligt över- och begränsas av någonting som inte ens finns eller som åtminstone inte alls är så utbrett som man tror.

"Sluta bry dig om vad andra tycker" är ju ett råd i stil med "tänk inte på att du inte kan sova när du ska försöka sova"

Meningslöst eftersom nog alla redan vet om det men det spelar ju ingen roll. Det är en sak att veta men en helt annan sak att kunna göra.

Det är klart att det skulle vara skönt och befriande att inte bry sig överhuvudtaget om vad andra tyckte.

Men det går nog inte, åtminstone inte för de flesta av oss. Så om vi nu bryr oss om vad andra tycker, skulle vi då inte kunna ägna lite tid att fundera på vad de egentligen tycker, i stället för att anta att de tycker det som är maximalt jobbigt för oss.

Jag tror att vissa, kanske vissa av de här idrottarna jag pratade om förut, som verkar kunna hantera hög press, ser på det som att den här pressen som finns, att den antingen inte är så stor som man inbillar sig, eller att den är tillfällig.

Någon som slår en straff för sitt landslag känner förstås den enorma pressen där och då men inte ens en sådan väldigt exponerad situation har ju någon större påverkan på oss andra. Och nu pratar jag förstås på lång sikt.

Och skälet till det är nog, tror jag, att vi alla har nog med oss själva. Vi har inte mentalt utrymme kvar att döma andra.

Om någon, min granne, min kompis, min kollega eller den där journalisten på DN, lever sitt liv på ett visst sätt så är det lugnt med mig, så länge inte någon annan far illa. Och om det dessutom gör henne lycklig så är det ännu mer lugnt.

Så vad jag vill komma till här, är att, den här pressen du känner...

kan det vara så, att den kommer från dig själv men att du väljer att se att den kommer från andra? En del av pressen i alla fall?

Och om du för en sekund väljer, du behöver inte tro på det, men du väljer att tänka att all press du känner är press du lägger på dig själv, vad händer då?

Vilka frågor kommer upp i dig?

Vad händer om du accepterar att den pressen finns och att det är någonting du behöver leva med?

du försöker inte att stöta bort pressen, du försöker inte förneka den eller tycka att det är dumt av dig att känna så här. du accepterar bara att det är så här.

Låt mig ge dig en övning som kanske kan hjälpa dig att komma vidare med det här.

Den består av fyra korta steg och tar ett litet tag att göra.

I steg ett skriver du ner allt du upplever läggs på dig utifrån, alltså det du känner press att göra, att vara, att tycka och så vidare.

Om du vill kan du börja varje mening med orden "Jag förväntas"

Jag förväntas ställa upp och skjutsa till barnens idrott varje helg

Jag förväntas jobba över

Jag förväntas organisera släktens julmiddag så att allt är perfekt

Jag förväntas hålla mig i fysisk toppform

Jag förväntas skaffa familj innnan jag fyller 30

Jag förväntas att gå ut högskolan med toppbetyg

Jag förväntas tycka att det är roligt med parmiddagar

Och så vidare.

Sedan gör du om varje mening till Jag förväntar av mig själv att...

Jag förväntar av mig själv att jag ska vara en sådan som skjutsar till barnens idrott varje vecka.

Jag förväntar av mig själv att det är jag som ska ordna släktens julmiddag och se till att det blir perfekt.

Bry dig inte om huruvida det är sant eller inte eller om du tror på det eller inte. Ändra bara perspektiv för en liten stund.

Nu kommer den tredje delen och då ska du ta ett steg till.

Nu ska du acceptera att du förväntar dig det här av dig själv.

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska arrangera julmiddagen.

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska skaffa familj innan jag fyller 30.

Och så vidare.

Antingen kan du nu bara lämna där. Du gör ingenting mer, utan låter det bara vara. Gör om samma procedur varje dag i en vecka. Och ser vad som händer. Kanske händer inget. Kanske händer något.

Det som kan hända är att laddningen i de här meningarna försvinner. De kanske fortfarande är sanna, om de var det från början, men din attityd till dem blir mindre dramatisk.

Den här konflikten som du kanske upplevde, alltså det är så här och det tycker jag inte om, det finns en konflikt där, går över till att bli "det är så här, jag accepterar det" eller "det är så här och jag lägger ingen värdering i det, det är varken bra eller dåligt, det bara är".

Du kan också lägga till ett fjärde steg. Där listar du tre positiva egenskaper som du har och sedan lägger du till dem i början på de meningar du nyss skrivit. Och du säger gärna de här meningarna högt. Och om du vill kan du förstås göra hela övningen högt.

Jag är en lojal, kärleksfull och omtänksam person och jag accepterar att jag förväntar av mig själv att...

Och så vidare. Med känsla.

Det här är en variant av en övning som jag har gjort ett fåtal gånger på klienter. Jag tror att man behöver känna in om den man coachar är mottaglig och vill göra någonting sådant här som är på gränsen i den meningen att min approach ofta är ganska rakt på sak och att jag är överdrivet rädd att betraktas som flummig.

Men om man gör den med känsla så kan den faktiskt lösa upp vissa knutar. Att sådant som du förut såg som helt utanför din kontroll, nu är någonting du kan påverka och som kanske till och med löses upp av sig själv bara du bekräftar hur det är och accepterar att det är så.

Till sist några ord om krav...

Press och krav är i det sammanhang jag pratar om nu, inte samma sak. Krav är, eller bör åtminstone vara, någonting väldefinierat.

Någon ställer krav på dig, du vet hur kraven ser ut, och om du inte uppfyller dem innebär det konsekvenser.

Så på en arbetsplats till exempel kan du både ha krav på dig och känna press. Det är oerhört lätt att blanda ihop dessa, eller att klumpa ihop dem till ett enda stort ok som du försöker bära på dina axlar.

Att sträva efter att göra sig av med press är inte samma sak som att fly de krav som ställs på en.

Utan försök istället förtydliga, inför dig själv till att börja med, vad som är krav och vad som är press. Och om det är svårt att särskilja dem kanske du behöver ta ett snack med chefen eller med avdelningen så att ni är överens om definitionerna.

Och om du är chef så vet du förstås, precis som du vet att du inte ska tänka på att du behöver somna när du inte kan somna, att det är viktigt att vara tydlig och definiera vilka krav du ställer på dina medarbetare.

Men det är ju inte lätt. Och linjerna kanske blir flytande.

Men om alla åtmistone jobbar åt det här hållet. Att förtydliga. Att kommunicera gränserna, att identifiera svårogheterna och så vidare så kanske möjligheterna ökar att alla känner att det går åt rätt håll. Det är inte perfekt, men det går åt rätt håll. Och vi vill alla samma sak.

Om man funderar lite på hur framgång ofta beskrivs av de som upplevt den, ett idrottslag eller ett företag eller något visst projekt, så ser jag åtminstone en sak som är ganska genomgående. Och det är att kraven är tydliga.

vissa chefer är nere på detaljer och petar, andra lämnar över massor av ansvar till andra men det är få som, åtminstone i efterhand, förklarar en framgång med att "vi visste inte riktigt vad som förväntades av oss och det gjorde nog att det här blev så bra"

Utan snarare pratas det om motsatsen. Vi har en tydlig linje, alla vet vad dom ska göra, alla vet sin roll.

Nu förenklar jag så klart. Det här med press och krav är komplicerade saker. Men det är svårt, i alla fall för mig, att täcka in alla vinklar.

Håller du med om det här jag nyss har sagt? Har du egna tankar om det? Berätta gärna för mig, antingen via mail daniel@monkeymindset.se, eller på facebook. Sök då bara på Monkey mindset.

Och om du är nyfiken på mental träning kan du få det du behöver för att komma igång av mig, och det kostar ingenting. Du får ljudfiler och instruktioner.

Gå då bara in på hemsidan monkeymindset.se och leta lite så hittar du var du ska klicka eller så kan du gå direkt till Monkeymindset.se/mt, som i mantal träning, Monkeymindset.se/mt och då kommer du direkt till sidan där du signar upp dig.

Det var allt jag hade. Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig och så hoppas jag att vi hörs snart igen.

118. Det här kan vi lära av apor som styr sitt blodtryck med viljekraft

Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt.

En person som jag nog inte har pratat så mycket om i den här podden, men som har betytt mycket för den delen av mental träning som är muskulär och mental avslappning, eller mental återhämtning som jag kallar det ibland, är Herbert Benson.

Herbert Benson är läkare i grunden och forskare och på 60-talet, när han var hjärtläkare i början av sin karriär så la han märke till det obehag som blodtrycksmedicin skapade hos de patienter som behövde ta dem. Alltså biverkningarna av blodtrycksmedicin.

Patienter som upplevde att de mådde bra, men som när man mätte, hade ett högt blodtryck, fick mediciner som inte fick dem att må bättre utan snarare sämre. Det höga blodtrycket kom ju under kontroll men de upplevde yrsel och svimningar och andra otrevliga saker som de inte hade lidit av innan de började medicineras.

Dr Benson kände sig tveksam till det här och började fundera. Han ville försöka göra någonting åt det här.

Det var också allmänt känt att patienter ofta visade upp ett högre blodtryck när det mättes på sjukhuset än vad de visade upp om de mätte själv hemma. Den här skillnaden, mellan att mäta hemma och att mäta på sjukhuset hade vid tiden ingen förklaring men Herbert Benson hade en hypotes.

Kunde det vara så att stress gav höjde en individs blodtryck och att de flesta av oss blit lite stressade när vi besöker en läkare?

Om det var så så skulle det ju kunna förklara den här skillnaden i de olika mättillfällena.

Enligt Dr Benson själv, var det många kolegor på den här tiden som kritiserade Bensons hypotes för vad han antydde, åtminstone om man drog det till sin spets, var ju att det fanns ett samband mellan kroppen som kunde liknas vid en maskin, om ni förstår vad jag menar, och sinnet, som inte var lika konkret och mätbart och tydligt.

Att det fanns ett sådant här samband var vid den här tiden inte en accepterad åsikt inom den medicinska världen. och nu går jag återigen på vad Herbert Benson själv berättar.

Jag hoppar lite i tiden här men Benson började i alla fall forska på det här vid Harvard Medical School och han skapade bland annat ett experiment med apor där aporna blev belönade med mat om de kunde höja och sänka sina blodtryck.

Jag har inte hittat en exakt beskrivning men så som jag ser framför mig att de här experimenten har gått till så har det varit sådana här små döskalleapor som blivit kopplade till en blodtrycksmaskin och så har de fått en rad olika lampor framför sig med rött på ena sidan och grönt på andra sidan. När blodtrycket sänks tänds de gröna lamporna och när blodtrycket höjs tänds de röda lamporna och aporna har blivit belönade med mat när de gröna lamporna tändes.

Och till slut så kom aporna på vad de behövde göra, alltså vilket tillstånd de behövde vara i, för att sänka sitt blodtryck och få belöningen.

Så Herbert Bensons team kunde visa att blodtryck faktiskt kunde styras med tankens kraft, åtminstone till viss del, och han publicerade sina resultat 1969 i American Journal of Physiology.

När Bensons forskning blev känd, blev han kontaktad av anhängare till en viss typ av meditation, trancendental meditation eller TM, som det brukar kallas. 

TM är en form av meditation som verkar väldigt bra och intressant och samtidigt har ganska hårda förhållningsregler. TM grundades av Maharishi Mahesh Yogi på 50-talet och är i grunden en mantra-meditation. Du får alltså ett mantra som du upprepar tyst för dig själv gång på gång under hela meditationen.

Och TM är också en affärsrörelse, jämfört med andra typer av meditation kostar det en del och det är ett skyddat koncept.

Om till exempel jag skulle säga att jag har gjort en ljudfil till dig med trancendental meditation så skulle jag nog få advokater efter mig.

Men TM-personer kontaktade alltså Dr Benson och undrade om han inte kunde testa si forskning på dem. De hävdade nämligen att TM kunde sänka blodtrycket hos människor.

Benson var tveksam, han var ju redan ute på lite djupt vatten i och med den här kropp och sinne-kopplingen som han förespråkade och han såg nog hur hans trovärdighet som läkare och forskare skulle få sig en törn om han hamnade i samma sammanhang som Maharishi som ser ut som sinnebilden av hur man tänker sig en New Age Yogi. långt skägg, långt hår, vita pösiga kläder och hela paketet om man säger så.

När Beatles var i sin Indien-perod var det för övrigt hos Maharishi dom var, så TM var alltså inte någonting helt okänt utan ganska hett.

Efter lite övertalning bestämde sig Benson i alla fall att använda TM-meditatörer i sina studier, han gjorde det lite i hemlighet, och efter ett tag så fick han reda på att det gjordes andra studier i USA, på samma grupp, och också lite under radarn. så de började samarbeta och resultaten de såg var otvedydliga.

Meditation sänkte inte bara blodtrycket, utan påverkade andning, hjärta och ämnesomsättning på ett positivt sätt.

Men, och det här tycker jag är viktigt att veta, skillnaden blev inte omedelbart stor, det märktes alltså inte särskilt mycket skillnad på någon före och efter en meditationssession, utan det var någonting som hände mer på sikt.

Precis på samma sätt som kondition, som jag ju har jämfört mental träning med tidigare.

Nu hoppar jag lite i tiden igen men Benson märkte ganska snart att det inte var specifikt för TM att få de här resultaten utan vad det handlade om var egentligen bara att lära kroppen och sinnet att slappna av och det här kunde uppnås på många olika sätt. 

Yoga, Qigong, mindfulness, mindfulla promenader, att gå helt upp i sin stickning, till exempel.

Men det enklaste och säkraste sättet är att hitta någon typ av ritual eller liknande som man kan upprepa gång på gång och vara någorlunda säker på.

Och trots att de första upptäckterna från Benson gjordes på 60-talet så har han forskat vidare på det här och även om han fortfarande står fast vid att många olika metoder kan användas, så rekommenderar han och han lär ut, en metod som är nästan identisk med det vi gör i våra ljudfiler.

Det verkar vara det enklaste och det som ger bäst resultat.

Och Benson, kallar det här för, det glömde jag säga, för The relaxation response, alltså det här tillståndet. Och det blev också titlen på den bok som kom i mitten av 70-talet som blev en stor bästsäljare. 

Så att bara göra det här, meditera, eller lyssna på mina ljudfiler, eller något annat av det som jag har nämnt, har många positiva effekter, inte bara på sinnet utan även på kroppen. Och i sina böcker så hävdar Benson att det hjälper mot otroligt mycket. Listan han ger är mycket lång. 

Om det är så eller ej låter jag vara osagt, men att det gör stor positiv skillnad i många olika avseenden, inte minst upplevd stress och allmänt välbefinnande, är jag helt övertygad om.

Och i slutet av det här avsnittet så berättar jag hur du kan komma igång och testa själv om du är intresserad.

Mycket av det jag har berättat nu kommer just från boken "The relaxation response". Den finns tyvärr inte på svenska men för den som är intresserad av ämnet kan jag verkligen rekommendera den.

Så, om det här nu är så jäkla bra. Varför gör inte alla det? Och varför är inte Lars-eric Uneståhl, som är den som har gjort mycket av det här motsvarande jobbet i Sverige, mer känd och hyllad än vad han är?

Vissa av de här metoderna, meditation och yoga till exempel, kräver ju lite. Meditation är svårt. Det är svårt att få gjort. det finns ett motstånd, för de flesta av oss tror jag att sätta oss och meditera i 20 minuter. Dag efter dag.

Att slappna av och spejsa ut till mina, uneståhls eller någon annans ljudfiler är inte svårt. Det svåra där är ju att ta sig tiden till att göra det. Att hitta öppningar i dagen.

Så dels tror jag att det är den här tröskeln, att bara göra det, men jag tror också att det för många av oss är ovant och lite skrämmande att ta kommandot över vår egen hälsa.

Inte medvetet, det tror jag inte, utan av vana eller tradition. vi vill att någon ska säga till oss, eller att någon ger oss ett recept. Då är vi, på någon nivå, safe, om det inte funkar så som vi vill. Det känns bättre om ansvaret ligger hos någon annan.

Och det tredje, det finns säkert fler skäl, men det tredje är ju det här som Dr Benson upplevde när TM-människorna kom och ville att han skulle ta med dom i sina experiment. Det känns lite flummigt. Man, eller i alla fall jag, vill ju inte vara en sådan där som ens rationelle kompis kan titta lite snett på. Håller du på med sånt? eller har du gått på det där?

Jag känner mig själv lite besviken på Dr Benson faktiskt för många av hans senare böcker är inne på healing och annat och det är att gå över min gräns. 

Men när jag tänker efter så var ju han, även när han undersökte apor och blodtryck, över gränsen för många på den tiden. Men han undersökte det seriöst och la fram sina resultat. Och jag antar att han gör detsamma nu och att många av oss andra, vi som inte är lika öppna eller modiga, kan gå några steg bakom och dra nytta av hans framgångar och titta bort och inte låtsas se när han går bort sig. Om han nu gör det, jag vet inte.

Till sist. Nu kommer min vädjan till dig. Läkare och forskare som tillåts att jobba på Harvard. Säger att det här funkar. att det ger positiva resultat på massor av sätt, inte minst stress och välbefinnande.

Det tar väldigt lite tid. 15 minuter per dag är gott nog. Du får allt du behöver helt utan kostnad. Snart är det semester. Hur skulle det vara att testa i 30 dagar? Att verkligen ge det chansen.

Det värsta som kan hända är ju att du slösar bort en kvart om dagen i en månad på någonting som inte ger någon effekt.

I bästa fall kan det faktiskt, åtminstone lite, vara någonting du kommer att få nytta av resten av ditt liv. eller så kanske du, om du åtminstone har gjort det kan rekommendera det till någon annan, hjälpa någon annan, som behöver det mer.

Om du vill testa det här så får du alltså det du behöver av oss och det kostar ingenting. Om du går in på monkeymindset.se och blir medlem, alltså klickar på den stora oreanga knappen så får du tillgång till allt det här. Och lite annat.

Och om du av någon anledning inte vill bli medlem så är det ok det också. Maila bara mig så ger jag dig grejerna ändå. Använd då kontaktformuläret på hemsidan.

Föreläsningsförfrågningar och bokningar inför hösten börjar nu trilla in så smått. Om du eller ditt företag vill att jag ska komma ut och prata om mental träning, stress, prestation och hur kroppen och sinnet hör ihop så får ni gärna höra av er. Kontaktuppgifter finns på monkeymindset.se

tack för att du har lyssnat. Ha en bra vecka och om du vill så hörs vi snart igen.