122. Fem faser för förändring

Utskrift av avsnitt 122: Fem faser för förändring

Välkommen.

I det här avsnittet tänkte jag att prata om en modell som beskriver hur positiv förändring, eller åtminstone frivillig förändring utvecklas. 

Alltså från noll, innan du har börjat till det att förändringen har skett så går du igenom vissa faser, känslomässigt, och det är de här faserna jag tänkte ta upp. 

För om man förstår faserna så är det lättare att orientera sig i förändringen och förstå varför man känner som man gör och varför man agerar som man gör.

De fem faserna utvecklades ursprungligen på 70-talet av två män som heter Don Kelley och Daryl Conner. Sedan har modellen omarbetats och anpassats och när jag försöker få grepp om den så verkar det som att ganska många har använt sig av den i sitt arbete och sedan tagit fram en egen version av den.

De fem faserna i originalform är dessa.

1. Oinformerad optimism
2. Informerad pessimism  
3. Hoppfull realism, jag sätter en asterisk där för det här är den mest intressanta fasen.
4. Informerad optimism.
5. Completion. Tillfredssällelse och ny identitet.

Och kanske så förstår du bara av rubrikerna vad faserna innebär men jag tänkte gå igenom dem nu:

Oinformerad optimism infaller när du planerar. När du sätter visioner och mål och tillåter dig själv att se allt positivt som ska hända. Alla drömmar lever fortfarande i den här fasen. 

När jag har pratat om förändring förut så har jag sagt, tror jag, att man i den här fasen är hel, ren, utvilad och mätt. På pappret ser man vad som krävs och man är övertygad om att man klarar det. 

En timmas promenad per dag, hur svårt kan det vara? 30 säljsamtal i veckan? Det är väl bara att slå numren och säga det jag har övat på?

Du vet vad du behöver göra men du förstår ofta inte riktigt vad det kommer att kosta dig känslomässigt att göra det.

Nästa steg är informerad pessimism. Då kommer verkligheten ikapp dig. Och den kommer ikapp dig i många olika former. Kanske har du sagt till dig själv i planeringen att du ska utföra någonting 50 gånger innan du ska utvärdera. När du var hel, ren och mätt kunde du se hur det skulle krävas 50 repetitioner, till exempel 50 korta promenader, innan du realistiskt sett skulle kunna se något verkligt resultat, och det kändes inte som en sådär jättestor sak.

Men efter fyra promenader har ingenting hänt förutom att du har ont i knän och fötter och nu är hösten här så det är kallt och regnigt och den där lite romantiska bilden du hade där du promenerade bland träd med röda löv och luften du andades in var lätt, hög och frisk, den har inte det minsta att göra med verkligheten. Det är kallt, blåsigt och mörkt.

Och eftersom du är inne i en förändring är det dessutom mentalt jobbigt. Du är ju van att göra någonting annat den tiden, någonting som du känner till och som är bekvämt, men nu gör du någonting ovant och obekvämt.

Du tänker att 46 sådana här skitpromenader till, innan jag ens ska utvärdera? Det finns inte en chans att jag orkar det. Och jag kan utvärdera redan nu, det här funkar inte, det här suger.

Så i den här fasen har du kommit tillräckligt långt för att uppleva allt det svåra förknippat med förändringen men du har inte kommit tillräckligt långt för att uppleva fördelarna, och ditt beteende har inte börjat formats till en vana ännu. Fördelarna är inte lika tydliga som de var när du planerade. Men den långa och hårda vägen dit är tydlig.

Du känner också dina egna känslomässiga begränsningar. Att kontakta folk, till exempel, kan vara skrämmande och kräva att du kliver in i obehaget. Att du känner rädslan och gör det ändå. Nu tänker du att du behöver övervinna den här rädslan varje gång, varje dag i 50 dagar. Du vet att det inte går. 

Här är det lätt att ge upp. Och det är vanligt att det bara är i de här två faserna man rör sig hela tiden. 

Man gör planer, är peppad. Påbörjar förändringen, det blir jobbigt man ger upp. Börjar planera igen, blir peppad, påbörjar det, för jobbigt, ger upp. Och så vidare. Om och om igen. 

Nästa fas kallas hoppfull realism och här kan du åtminstone se ljuset i tunneln. Det är fortfarande jobbigt och framstegen du upplever är kanske inte så stora som du hoppades på, men din inställning förändras från att se allt det jobbiga som ett stort nästan oöverstigligt hinder, till att ta det dag för dag.

Du lägger inte din energi på att se en framtid där du aldrig mer i hela ditt liv äter nybakt bröd eller pasta. Du fokuserar bara på att inte äta bröd eller pasta idag. En dag i taget. Eller kanske bara en lunchrast i taget.

Den här fasen är fortfarande väldigt tuff men du börjar i alla fall inse att det kan vara möjligt, tack vare att din inställning, ditt mindset, skiftar från att bara se det jobbiga eller att se allt det jobbiga som ett enda stort hinder som du behöver besegra med din viljestyrka, till att börja dela upp hindren i mindre delar och kanske börja göra vissa saker som underlättar för dig själv. 

Om man inför en hälsosam vana till exempel, och håller i den ett tag, är det vanligt att man av automatik inför flera positiva beteenden inom samma område. 

När du har hållt i din träning i några månader börjar du automatiskt att äta lite bättre. Du tar vatten istället för läsk till lunchen. du tar frivilligt trapporna där du förut alltid valde hissen. De här förändringarna sker mycket mer automatiskt än ditt medvetna val att börja träna.

Och när du gör det är du i den fjärde fasen. Informerad optimism. Nu börjar du ana att du kanske kommer att klara det. De resultat du var ute efter börjar visa sig. Ditt nya beteende är inte så jobbigt att utföra och genom handling så har du finjusterat din plan till att bli någonting som fungerar inte bara i teorin utan också i praktiken.

Ibland så har du också skapat en förståelse för ämnet så att du kan sätta din egen prägel på det, alltså anpassa de instruktioner du följde på ett sätt så att de passar dig bättre.

Om det handlar om någonting på jobbet kanske du har upptäckt att det blir bättre om du samlar allt som har med det här att göra till två fokuserade dagar istället för att sprida ut det lite varje dag och om det har med din hälsa att göra kanske du inser att chansen att hålla långsiktigt ökar om du tillåter dig själv att fuska med kosten på lördagar så länge du följer planen under veckan.

Bara som exempel.

Sista fasen tolkar jag som att du nu kan se dig själv på ett annat sätt. Om du pratar med någon så ger du inte längre några ursäkter när du pratar om det här ämnet. Du ser dig själv som en sådan som tränar, till exempel. Du ser dig inte längre som någon som försöker att komma igång med träning.

Du ser dig själv som en sådan som får saker gjorda, inte som någon som alltid skjuter upp men försöker bli bättre.

Och de beslut du fattar speglar det. Om någon erbjuder dig en bulle trots att du inte äter det på ondsdagar tackar du automatiskt nej, det kostar ingen mental energi. Den tidigare versionen av du skulle sagt "Hm, det skulle ju vara gott, men jag borde verkligen inte".

Jag har två reflektioner baserat på min egen erfarenhet angående den här modellen och så ska jag prata lite om asterisken jag satte vid steg 3 hoppfull optimism.

Min första reflektion är att den som tagit sig igenom hela modellen skiftar sitt mindset i nästan allt han eller hon gör. 

Många av oss vill ju förändras på något sätt eller vi vill uppnå ett visst mål men innerst inne så tror vi inte riktigt på att det någonsin kommer att ske. 

För jag ser mig inte som en sådan, jag har sett alla de här framgångsexemplen i tidningar och tv men det är tyvärr inte jag. 

Jag har försökt så många gånger utan att lyckats så jag har det nog inte i mig.

Men om man har klarat det en gång förstår man att det är möjligt, på riktigt, för mig. Det handlar "bara" om att orka ta sig igenom visa faser. Och att ha en taktik för det.

Men, att det inte är taktiken, eller att det nästan aldrig är taktiken, eller planen, det är fel på utan det är utförandet. Så att om jag behöver bli bättre på någonting, så är det inte att planera inför förändring utan det är att utföra den.

Min andra reflektion är att de flesta av oss rör oss mellan de här faserna. Bara för att man tagit sig till steg fem behöver inte det betyda att man alltid kommer att stanna där. Det är lätt att halka tillbaka till sitt gamla jag och sin gamla identitet. 

Men det betyder inte att man ska ge upp utan det verkar, enligt min erfarenhet, bara vara en naturlig del av livet. 

Två steg framåt och ett tillbaka hela tiden och ibland tappar man balansen och stapplar fem steg tillbaka. Och hur jobbigt det än må vara, och hur arg man än blir på sig själv så är det bara att tugga i sig. Livet är hårt ibland. 

Nu kommer jag till asterisken. Steg 3 kallas ju för hoppfull optimism men den refereras lika ofta till ett annat namn, nämligen "Valley of dispair". Det skulle kunna översättas till "Hopplöshetens dal" och skillnaden mellan hoppfull optimism och hopplöshetens dal är ju onekligen stor.

Men som jag tolkar det så är inte skillnaden så stor. Här gäller det att göra jobbet och när man är mitt i den här fasen så gnetar man bara på utan så mycket belöning över huvud taget.

Den som myntat uttrycket valley of dispair verkar vara Brian Moran i boken "The 12 Week Year", som jag kan rekommendera, den handlar om planering och produktivitet, och han skriver att det är här de allra flesta ger upp. 

Om man ska använda en annan bok, the Dip av Seth Godin, som jag pratade om i avsnitt 41, så skulle jag vilja säga att dippen kommer någonstans i fas två eller fas tre, det beror nog bara på var man väljer att sätta gränserna.

Men kontentan är i alla fall den samma. Om du söker förändring så behöver du vara medveten om att det kommer att komma en period, ofta en ganska lång period, där du kommer att vilja ge upp. Du kommer att ifrågasätta om ditt mål verkligen är rätt mål, om det är värt så mycket som du först intalade dig och du kommer ifrågasätta om din taktik, alltså din plan för att ta dig till målet är det rätta.

Du, eller ditt ego, som jag kanske kommer att prata om i en annan podd, kommer att försöka att rationalisera och logiskt förklara varför du ska ge upp, varför du ska välja den lätta vägen. Och de här förklaringarna du ger dig själv kommer att kännas rimliga. 

Om du lyssnar på dig själv här så kommer du inte att komma framåt. Då kommer du att ge upp. Det är inte planen det är fel på, det är på utförandet det hänger.

I boken The 12 week year så citerar Brian Moran Mike Tyson: "Everyone's got a plan until they get punched in the mouth"

Att få en smäll på käften hör till. Om du vill vinna kan du inte ge upp när smällen kommer. Trots att den gör ont måste du ta den och fortsätta framåt.

Ett sätt att underlätta för dig själv att fortsätta framåt är att börja med mental träning. Och om du signar upp på min hemsida kan du få allt du behöver för att komma igång. Och det kostar ingenting. Om du går till Monkey mindset så finns det en knapp någonstans där du kan få tillgång till mitt gratismaterial, då får du bland annat fyra ljudfiler att börja träna med samt intstruktioner för hur du ska göra.

Och jag har också en betald produkt, det är ett mer omfattande träningsprogram som heter Monkey mindset plus.

I det så jobbar vi med bland annat mental återhämtning, självkänsla och fokus. Men också med sådant som sömn och mål. Det är ett omfattande program som löper över sexton veckor. Och i det ingår videos ljudfiler, uppgifter att göra och alla instruktioner du behöver.

Programmet finns online och du tränar helt i din egen takt. Och när du köpt programmet har du det för alltid. Så du har alla de här filerna och övningarna för alltid när du har köpt. 

Kolla gärna in det.

Just nu, september ut, får du boken Mindset - skriven av Carol Dweck, när du köper träningsprogrammet, så om du är intresserad är det ett bra tillfälle att passa på.

Det var allt för den här gången. Ta hand om dig, tack för att du gav mig av din tid och jag hoppas att vi hörs snart igen.