124. Så kan du tänka kring press

Utskrift av podd 124: Så kan du tänka kring press

Välkommen. Du lyssnar på Monkey mindset och jag heter Daniel Sjöstedt. Jag är mental tränare.

Inom idrotten har jag märkt att det är relativt vanligt att en journalist, inför någon viktigt tävling, frågar idrottaren om pressen. Hur han eller hon ska hantera pressen.

Och svaret som nästan alltid kommer är att störst press, det sätter jag ändå på mig själv.

I media har jag märkt, jag vet inte om det är en trend eller om det alltid har varit så eller om det är jag som är väldigt selektiv i det jag konsumerar, men jag tycker mig i alla fall ha märkt att krönikörer och andra skriver och pratar i större utsträckning än förut, om hur den yttre pressen på oss alla har ökat.

Och även om jag inte kan komma på något specifikt poddexempel, så kanske till och med jag har pratat om det.

Jag har nog tagit upp det här när jag har pratat om självkänsla slår det mig nu.

Men, i alla fall, det jag tycker mig se är att människor upplever att det är press på dem att leva på ett visst sätt.

Kanske att ha vissa saker eller att göra vissa saker. Eller att ha vissa värderingar. För att passa in i sin grupp.

Journalister kan skriva krönikor i jag-form där de berättar om hur de upplever att andra människor, eller samhället i stort, pressar dem att passa in i en viss mall. Att andra människor, eller samhället i stort, ser ner på deras sätt att leva. Eller på en specifik detalj av deras liv.

Det som ofta slår mig då är frågan: Är det verkligen så? Finns den här pressen utifrån eller är det en press dom själva har skapat?

Och om pressen finns, vilka är det då som står för den.

Är det verkligen människor eller grupper som du, eller den som känner pressen, bryr dig om vad de tycker?

Jag vill inte förringa eller ignorera någons upplevelse, och jag antar att jag går på äggskal nu, utan jag vill se om det går att hitta ett förhållningssätt som är mer konstruktivt, så att man inte mår dåligt över- och begränsas av någonting som inte ens finns eller som åtminstone inte alls är så utbrett som man tror.

"Sluta bry dig om vad andra tycker" är ju ett råd i stil med "tänk inte på att du inte kan sova när du ska försöka sova"

Meningslöst eftersom nog alla redan vet om det men det spelar ju ingen roll. Det är en sak att veta men en helt annan sak att kunna göra.

Det är klart att det skulle vara skönt och befriande att inte bry sig överhuvudtaget om vad andra tyckte.

Men det går nog inte, åtminstone inte för de flesta av oss. Så om vi nu bryr oss om vad andra tycker, skulle vi då inte kunna ägna lite tid att fundera på vad de egentligen tycker, i stället för att anta att de tycker det som är maximalt jobbigt för oss.

Jag tror att vissa, kanske vissa av de här idrottarna jag pratade om förut, som verkar kunna hantera hög press, ser på det som att den här pressen som finns, att den antingen inte är så stor som man inbillar sig, eller att den är tillfällig.

Någon som slår en straff för sitt landslag känner förstås den enorma pressen där och då men inte ens en sådan väldigt exponerad situation har ju någon större påverkan på oss andra. Och nu pratar jag förstås på lång sikt.

Och skälet till det är nog, tror jag, att vi alla har nog med oss själva. Vi har inte mentalt utrymme kvar att döma andra.

Om någon, min granne, min kompis, min kollega eller den där journalisten på DN, lever sitt liv på ett visst sätt så är det lugnt med mig, så länge inte någon annan far illa. Och om det dessutom gör henne lycklig så är det ännu mer lugnt.

Så vad jag vill komma till här, är att, den här pressen du känner...

kan det vara så, att den kommer från dig själv men att du väljer att se att den kommer från andra? En del av pressen i alla fall?

Och om du för en sekund väljer, du behöver inte tro på det, men du väljer att tänka att all press du känner är press du lägger på dig själv, vad händer då?

Vilka frågor kommer upp i dig?

Vad händer om du accepterar att den pressen finns och att det är någonting du behöver leva med?

du försöker inte att stöta bort pressen, du försöker inte förneka den eller tycka att det är dumt av dig att känna så här. du accepterar bara att det är så här.

Låt mig ge dig en övning som kanske kan hjälpa dig att komma vidare med det här.

Den består av fyra korta steg och tar ett litet tag att göra.

I steg ett skriver du ner allt du upplever läggs på dig utifrån, alltså det du känner press att göra, att vara, att tycka och så vidare.

Om du vill kan du börja varje mening med orden "Jag förväntas"

Jag förväntas ställa upp och skjutsa till barnens idrott varje helg

Jag förväntas jobba över

Jag förväntas organisera släktens julmiddag så att allt är perfekt

Jag förväntas hålla mig i fysisk toppform

Jag förväntas skaffa familj innnan jag fyller 30

Jag förväntas att gå ut högskolan med toppbetyg

Jag förväntas tycka att det är roligt med parmiddagar

Och så vidare.

Sedan gör du om varje mening till Jag förväntar av mig själv att...

Jag förväntar av mig själv att jag ska vara en sådan som skjutsar till barnens idrott varje vecka.

Jag förväntar av mig själv att det är jag som ska ordna släktens julmiddag och se till att det blir perfekt.

Bry dig inte om huruvida det är sant eller inte eller om du tror på det eller inte. Ändra bara perspektiv för en liten stund.

Nu kommer den tredje delen och då ska du ta ett steg till.

Nu ska du acceptera att du förväntar dig det här av dig själv.

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska arrangera julmiddagen.

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska skaffa familj innan jag fyller 30.

Och så vidare.

Antingen kan du nu bara lämna där. Du gör ingenting mer, utan låter det bara vara. Gör om samma procedur varje dag i en vecka. Och ser vad som händer. Kanske händer inget. Kanske händer något.

Det som kan hända är att laddningen i de här meningarna försvinner. De kanske fortfarande är sanna, om de var det från början, men din attityd till dem blir mindre dramatisk.

Den här konflikten som du kanske upplevde, alltså det är så här och det tycker jag inte om, det finns en konflikt där, går över till att bli "det är så här, jag accepterar det" eller "det är så här och jag lägger ingen värdering i det, det är varken bra eller dåligt, det bara är".

Du kan också lägga till ett fjärde steg. Där listar du tre positiva egenskaper som du har och sedan lägger du till dem i början på de meningar du nyss skrivit. Och du säger gärna de här meningarna högt. Och om du vill kan du förstås göra hela övningen högt.

Jag är en lojal, kärleksfull och omtänksam person och jag accepterar att jag förväntar av mig själv att...

Och så vidare. Med känsla.

Det här är en variant av en övning som jag har gjort ett fåtal gånger på klienter. Jag tror att man behöver känna in om den man coachar är mottaglig och vill göra någonting sådant här som är på gränsen i den meningen att min approach ofta är ganska rakt på sak och att jag är överdrivet rädd att betraktas som flummig.

Men om man gör den med känsla så kan den faktiskt lösa upp vissa knutar. Att sådant som du förut såg som helt utanför din kontroll, nu är någonting du kan påverka och som kanske till och med löses upp av sig själv bara du bekräftar hur det är och accepterar att det är så.

Till sist några ord om krav...

Press och krav är i det sammanhang jag pratar om nu, inte samma sak. Krav är, eller bör åtminstone vara, någonting väldefinierat.

Någon ställer krav på dig, du vet hur kraven ser ut, och om du inte uppfyller dem innebär det konsekvenser.

Så på en arbetsplats till exempel kan du både ha krav på dig och känna press. Det är oerhört lätt att blanda ihop dessa, eller att klumpa ihop dem till ett enda stort ok som du försöker bära på dina axlar.

Att sträva efter att göra sig av med press är inte samma sak som att fly de krav som ställs på en.

Utan försök istället förtydliga, inför dig själv till att börja med, vad som är krav och vad som är press. Och om det är svårt att särskilja dem kanske du behöver ta ett snack med chefen eller med avdelningen så att ni är överens om definitionerna.

Och om du är chef så vet du förstås, precis som du vet att du inte ska tänka på att du behöver somna när du inte kan somna, att det är viktigt att vara tydlig och definiera vilka krav du ställer på dina medarbetare.

Men det är ju inte lätt. Och linjerna kanske blir flytande.

Men om alla åtmistone jobbar åt det här hållet. Att förtydliga. Att kommunicera gränserna, att identifiera svårogheterna och så vidare så kanske möjligheterna ökar att alla känner att det går åt rätt håll. Det är inte perfekt, men det går åt rätt håll. Och vi vill alla samma sak.

Om man funderar lite på hur framgång ofta beskrivs av de som upplevt den, ett idrottslag eller ett företag eller något visst projekt, så ser jag åtminstone en sak som är ganska genomgående. Och det är att kraven är tydliga.

vissa chefer är nere på detaljer och petar, andra lämnar över massor av ansvar till andra men det är få som, åtminstone i efterhand, förklarar en framgång med att "vi visste inte riktigt vad som förväntades av oss och det gjorde nog att det här blev så bra"

Utan snarare pratas det om motsatsen. Vi har en tydlig linje, alla vet vad dom ska göra, alla vet sin roll.

Nu förenklar jag så klart. Det här med press och krav är komplicerade saker. Men det är svårt, i alla fall för mig, att täcka in alla vinklar.

Håller du med om det här jag nyss har sagt? Har du egna tankar om det? Berätta gärna för mig, antingen via mail daniel@monkeymindset.se, eller på facebook. Sök då bara på Monkey mindset.

Och om du är nyfiken på mental träning kan du få det du behöver för att komma igång av mig, och det kostar ingenting. Du får ljudfiler och instruktioner.

Gå då bara in på hemsidan monkeymindset.se och leta lite så hittar du var du ska klicka eller så kan du gå direkt till Monkeymindset.se/mt, som i mantal träning, Monkeymindset.se/mt och då kommer du direkt till sidan där du signar upp dig.

Det var allt jag hade. Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig och så hoppas jag att vi hörs snart igen.