126. Därför ska du göra 2019 svårare

Utskrift av avsnitt 126: Därför ska du göra 2019 svårare

Efter drygt sju år som pokerspelare var jag så trött på poker att jag inte ville spela en enda hand till.

Samtidigt var jag förvirrad. För under många år hade jag varit övertygad om att poker var mitt kall.

Och nu hatade jag det nästan. Jag kände stark olust, nästan ångest över att sätta mig framför datorn och spela. Jag kände rädsla, prestationsångest, stress, oro.

Många känslor, inga av dem var positiva, så beslutet att sluta borde ha varit lätt.

Men så var det inte, tvärtom, det var jättesvårt och under lång tid efteråt kände jag en stor saknad, närapå sorg. Vad jag inte kunde få rätsida på var dock exakt vad det var jag saknade. Och varför.

Jag heter Daniel Sjöstedt, du lyssnar på Monkey mindset och i det här avsnittet ska jag prata om vad jag saknade. Vad det var som gjorde att jag inte kunde känna samma tillfredsställelse i det vanliga livet som jag hade kunnat gjort som pokerproffs.

Och hur du kan använda det jag kommer att prata om i ditt liv.

Men när jag slutade spela i alla fall så märkte jag snabbt att väldigt få andra saker jag gjorde kunde tillfredsställa mig på samma sätt som pokern hade gjort.

Jag längtade tillbaka men visste inte vad jag längtade tillbaka till. För en sak jag visste var att jag inte längre ville spela själva spelet.

Under en period strax därefter så var jag med och utbildade på en coachutbildning. En kvinna som heter Milou var huvudlärare och jag var lite allt-i-allo.

Jag tror inte att Milou kommer ihåg det här men jag gör det. Under en av de här tillfällena så såg hon nog på mig att jag inte var helt nöjd eller så berättade jag det för henne men under en paus började vi i alla fall att prata om det.

Vad som saknades i mitt liv.

Hon är en väldigt skicklig coach och på bara några minuter lyckades hon skapa klarhet i någonting jag hade grubblat på under månader om inte år.

Vad jag saknade var, och det var inte Milou som berättade det här för mig, utan hon ställde sådana frågor att jag kom fram till det själv, men vad jag saknade var framför allt två saker, och när jag kom på dem så kändes dem klockrena. Så enkelt och uppenbart, hur kunde jag ha missat det?

Det första var att jag ville känna mig smart. En egogrej men det var, när jag väl kom på det, viktigt för mig. Det var väl på någon nivå status att få känna mig smart och för mig i alla fall så var bra på poker samma sak som att vara smart. Nu i det vanliga arbetslivet, fanns mycket färre tillfällen då jag kunde känna mig smart.

Det andra, och det som var viktigare, var att jag saknade att göra någonting som var riktigt svårt.

Och det här har jag tänkt mycket på. För vanliga jobb är ju också svåra. Livet är på många sätt svårt, men ju mer jag har funderat desto tydligare har det blivit vad jag egentligen menade.

För det finns flera olika typer av svårt, minst två olika typer. Dels så finns den typen där du behöver tänka, analysera, träna och utföra. Då du har möjlighet att jobba på en nivå som är nära ditt eget max, kompetensmässigt, under långa perioder. Där dina egna förmågor utmanas.

Det är den typen av svårt idrottare, artister, konstnärer framför allt, men också en del vanliga människor som kan räknas som högpresterare i en eller annan mening, spenderar sin tid på.

Och så finns det den andra typen av svårt, den många av oss har i såväl våra liv som i våra jobb.

Där det är svårt att få ihop det, svårt att hålla alla bollar i luften, svårt att se hur man ska kunna få ihop arbetsuppgift x samtidigt som arbetsuppgift y inte kan vänta.

Hur ska jag hinna rätta alla prov samtidigt som lektionerna behöver förberedas och eleverna hela tiden knackar på min dörr och är oroliga för sina betyg?

Eller hur man ska kunna hinna hämta på dagis, laga middag och få in träningen efter jobbet?

Bägge de här typerna av svårt är krävande och de kan också bägge vara pressande och skapa stress. Ändå är de helt olika i sin natur.

Den första typen, bra svårt, handlar om att uppgiften i sig är svår.

Den andra typen, dåligt svårt, handlar om att det är svårt att överhuvudtaget få jobbet gjort och att räcka till.

Att ägna sig åt någonting som är bra svårt, som kräver att du fokuserar och att du plockar fram hela din kunskap, är på sikt väldigt tillfredsställande. När du jobbar med sådana uppgifter så har du goda möjligheter att hamna i flow. All din kognitiva förmåga krävs för uppgiften och det finns ingenting över för att tänka på så mycket annat.

Och forskning har visat att det finns ett starkt samband mellan hur mycket tid man är i det här flowtillståndet och hur lycklig man tycker att man är.

Att ha det svårt på det andra sättet, alltså att till exempel behöva kämpa hårt för att ens få ihop schemat, skapar en annan typ av stress och frustration. Dåligt svårt är också krävande, som du säkert vet, men inte på ett bra sätt utan på ett sätt som bryter ner. Det skapas negativ stress. Stress som inte släpper när uppgiften är slutförd utan som byggs på.

Och det är inte alls lika lätt att känna djup tillfredsställelse över det man gör.

Om jag ska tillåta mig att generalisera så minskar tiden vi ägnar åt bra svårt i våra liv medan tiden vi ägnar åt dåligt svårt ökar.

Vi försöker göra mer och mer, fler arbetsuppgifter ska lösas på samma tid.

I ett företag kan det handla om att man drunknar i administration. Att man lägger mer tid på möten, på att planera, dokumentera, mäta, utvärdera, att se till så att man har ryggen fri utifall någonting dåligt skulle hända, än vad man lägger på att göra jobbet man är anställd för att göra.

I livet kan det kännas som att man har så många måsten på kvällar och helger att man inte har kontroll över sin vardag längre.

Man fastnar i ett hamsterhjul som bara snurrar snabbare och snabbare och när man befinner sig i hjulet ser du inte att alternativet att kliva ur det ens finns, för all din uppmärksamhet läggs på att inte ramla omkull.

Att inte ramla omkull upplevs som otroligt svårt.

Men, allt det här jag har beskrivit nu, gäller inte alla.

Vissa grupper strävar efter att göra precis tvärtom.

De som jobbar inom områden där resultat är lätt mätbara till exempel. Där det är tydligt vad jag utvärderas efter eller vilken typ av prestation som betalar min lön.

Idrott är ju ett tydligt exempel. Där märks det direkt när dåligt svårt tar för mycket plats i ens liv för jag presterar sämre eller vi börjar tappa i tabellen.

Här jobbar man för att maximera tiden man lägger på bra svårt, alltså på att träna, att utvecklas och på att prestera och man försöker designa hela sin tillvaro så att så många timmar som möjligt kan läggas på detta och att kvaliteten på dessa timmar blir så höga som möjligt.

Om någonting som är dåligt svårt inkräktar på att få det som är bra svårt gjort så gör man allt man kan för att eliminera eller leja bort. Man offrar och man offrar alltid i samma riktning.

För de flesta av oss är det inte lika lätt att se var gränsen går. särskilt om du är marinerad i dåligt svårt och har varit det under lång tid. Då känns de här arbetsuppgifterna viktiga, för du gör dem ju, och du har alltid gjort dem, och vi är överens om att de måste göras.

Röster höjs och arga påminnelsemail skickas om de inte blir gjorda.

Troligen behöver du sätta dig ner och tänka efter. Ta bort lager för lager till du kommer till kärnan.

Våga börja plocka bort. Fundera på hur du vill ha det. Varför är du här egentligen?

Och jag pratar inte nödvändigtvis om att förändra världen här. Hur vill jag att mina vardagskvällar ska se ut, om jag får välja helt fritt? Skulle kunna vara en relevant fråga.

Och fråga dig själv vad du är beredd att offra för att få det.

Och vad vill jag uppnå på mitt jobb, till exempel. Och vad är jag beredd att offra för att göra det.

Är jag beredd att på kort sikt bli lite svår att ha att göra med? Kan jag förändra min situation? Är jag beredd, om det nu visar sig att min nuvarande arbetsplats inte kan ge mig det jag vill ha, byta arbetsplats?

Kanske, kanske inte. Det spelar genligen ingen roll, oavsett vad svaret blir bör du åtminstone ställa dig frågan. Ta ett aktivt beslut.

För om du inte vill offra någonting för att få det som du vill, så kommer att få det som du vill att bli det du offrar.

Och det som jag kallar bra svårt är inte heller någon dans på rosor. Det ska man inte lura sig själv att tro. Det kan vara otroligt frustrerande och stressigt och pressande och vill man bli bra på något, vill du börja lära dig att bemästra någonting, så handlar det i regel om att du behöver lära dig att uthärda kortsiktig smärta, ibland fysisk smärta och väldigt ofta mental smärta.

Men smärta i sig är ingenting farligt och särskilt nu, i en tid där, jag vet inte 95 procent av alla under 65 är beroende av omedelbar belöning och ständiga distraktioner, så är till och med den här förmågan, någonting åtråvärt och mycket värdefullt.

Att göra saker trots att de är jobbiga, att hänga i, att inte ge upp, att göra klart det man började så bra man kan, att kunna motstå impulsen att kolla mail 20 gånger per timma eller knäppa på mobilen efter tio sekunder där ingenting händer.

Förmågan att kunna fokusera, om jag ska förenkla det lite.

Fokusera på det du vill så länge du vill. Den förmågan, om du kan skaffa den, kommer att göra dig unik. Den kommer att ge dig en enorm fördel mot alla de som inte har den.

Och om du kan fokusera så många timmar som möjligt på uppgifter som är svåra på det bra sättet och i största möjliga mån rensa bort sådant som är dåligt svårt, sådant som bara gör dig upptagen, så kommer du inte bara på lite sikt att upptäcka att ditt liv blir bättre.

Du kommer också, i ett konkurrensperspektiv, att att bli ostoppbar.

God jul och gott nytt år. Ta hand om dig själv och dina kära.