132. Will it make the boat go faster?

Utskrift av avsnitt 132: Will it make the boat go faster?

Ben Hunt-Davis är en brittisk roddare som vann OS-guld i Sydney 2000.

Under åren innan OS levde Ben Hunt-Davis och resten av hans lag efter en enda princip:

Will it make the boat go faster?

Inför allt de gjorde ställde de den frågan. Kommer detta att bidra till att båten går snabbare?

Om svaret var "JA" gjorde de det. Om svaret var "NEJ" gjorde de det inte.

Det spelade ingen roll om det handlade om någonting "alla" andra gjorde eller om det handlade om någonting ingen annan hade tänkt på.

Hela deras liv snurrade kring den här frågan.

Will it make the boat go faster?

Ja eller nej.

Huruvida det var jobbigt eller ej? Irrelevant.

Huruvida det var roligt eller ej? Irrelevant.

Ben Hunt-Davis har en väldigt inspirerande historia, där det handlar om att definiera ett klart och tydligt mål, i hans och lagets fall så handlade det om att prestera som bäst klockan halv elva, Sydney-tid, den 24 september år 2000.

Och det var precis vad de gjorde.

En av poängerna när Hunt-Davis berättar sin historia är att trots att det för gemene man ser ut som att så otroligt mycket definieras i ett ögonblick, i det här fallet att vinna en OS-final, så är det allt jobb som har gjorts fram till dess som är det verkligen viktiga.

99 procent av prestationen sker innan själva prestationen.

Vill man vara på en nivå som är världsklass, så behöver man förbereda sig på ett sätt som är världsklass. Man behöver leva sitt liv, hela sitt liv troligen, på ett sätt som är nära världsklass.

Det går inte att vara medelmåttig sex dagar i veckan och sedan prestera på topp klockan tre på lördagar.

Det är lätt att tro att någon slår igenom över en natt. Att författaren hade tur som nästan snubblade över en bästsäljare eller att för den där personen eller för den där familjen, eller äkta paret så funkar allt så bra, det ser så lätt ut, de har sådan tur.

Vad man ofta inte ser är allt jobb som har gjorts och som fortfarande görs för att få det att fungera så bra.

Om en författare har skrivit fem böcker som har sålt dåligt och slår igenom med bok sex är det inte tur. Han eller hon har hängt i. Blivit skickligare på sitt jobb och inte gett upp när i stort sett alla andra skulle ha gjort det.

Sedan kanske det är en slump huruvida bok 4, bok 6, bok 11 eller bok 19 blir den som ger genombrottet,

men om det är något som karaktäriserar arbete som är långsiktigt värdefullt så är det att själva belöningen för det inte kommer omedelbart utan på sikt.

I avsnitt 37 pratade jag lite om bråttom/viktigt matrisen. På engelska kallas den ofta för "The Eisenhower Box" om du vill googla. Matrisen består av fyra rutor.

I en ruta anger man vad som är bråttom och viktigt, i en vad som är bråttom men inte viktigt, i den tredje vad som är viktigt men inte bråttom och i den fjärde vad som inte är viktigt och inte är bråttom.

Det är lätt att bara befinna sig i de två rutorna som är bråttom. Och jag kan tänka mig att för Ben Hunt-Davis och hans lag så var det både viktigt och bråttom att få de sista detaljerna på plats under veckorna precis innan OS.

Men före det hade de fullt ut fokuserar på viktigt.

Trots att risken fanns, kanske var den till och med stor, att de här åren av totalt fokus, i efterhand, skulle ses av omvärlden, som ett stort slöseri med tid.

Det fanns ju ingen garanti för att de skulle vinna, de hade också kunnat bli sjua, eller utslagna i kvalet. Trots allt var det 88 år sedan ett brittiskt lag senast tog guld i den grenen de tävlade i.

***

I boken Mindset som jag har pratat om bland annat i avsnitt nummer 12 så skriver författaren Carol Dweck, att personer med ett visst Mindset, det som hon kallar för statiskt, intuitivt ser på vissa saker från en synvinkel som ser ut ungefär så här:

Om det är svårt betyder det att det inte funkar.

Relationer kan vara ett sådant exempel. En person med ett statiskt mindset kan gå in i en relation, allt verkar jättebra till en början, men när man råkar på någon svårighet efter ett tag, så ger personen upp relationen.

Han eller hon tar problemet som uppstod som ett bevis för att relationen inte var så bra som han eller hon trodde. Bilden av en bra relation, i den här personens föreställning, är att en bra relation funkar av sig själv. Den ska man inte behöva jobba på.

Någon med ett statiskt mindset har föreställningen att vi är den vi är. Antingen har vi talang för till exempel matte och då är vi bra på det. Eller så är vi det inte. Och då finns det väldigt lite att göra åt det. Och om jag pluggar till ett matteprov och sedan misslyckas så betyder det att jag inte är bra på just matte.

Har man däremot ett dynamiskt mindset, som är motsatsen till ett statiskt mindset i Carol Dwecks bok Mindset, så ser man inte bakslag som misslyckanden, man ser dem som någonting som går att förbättra och man ser dem ofta till och med som en förutsättning för framgång. Om jag aldrig stöter på problem, hur ska jag då kunna bli bättre?

Ett statiskt mindset säger lite förenklat att jag är den jag är och allt jag gör blir då en bedömning på vem jag är. Om jag inte klarar någonting så betyder det att jag är dålig på det, och vissa saker, som talang eller IQ till exempel är någonting man har eller inte har.

Medan ett dynamiskt mindset säger att allting är relativt. Den jag är i dag behöver inte vara den jag är i morgon, det är helt upp till mig och om jag jobbar hårt på någonting, är chansen stor att jag utvecklas inom just det.

Och forskningen är ganska tydlig med att den här synen på förmåga, alltså att den är utvecklingsbar,

är sann,

och forskningen är också tydlig med att de som har ett dynamiskt mindset tenderar att prestera bättre än de som har ett statiskt mindset. Och må bättre.

De ser verkligen svårigheter som utmaningar och de bedömer inte sig själva från enstaka resultat, de sätter i alla fall inte likhetstecken mellan en enstaka prestation och sitt värde som person.

Och att ha den här synen är oerhört värdefullt, men samtidigt är det väldigt svårt, för på kort sikt så bedöms vi ju faktiskt ofta efter enstaka prestationer.

Och då stöter vi på ett nytt dilemma. Hur ska vi se på kort respektive lång sikt? I Ben Hunt-Davis fall så var ju det här en enkel fråga.

Does it make the boat go faster?

Och mer specifikt "Får det här båten att gå fortare klockan halv elva den 24 september år 2000? Dagen för OS-finalen.

I det specifika fallet så spelar det ju ingen roll om båten ens finns kvar den 25 september. Den kan sjunka tio meter efter mållinjen och om det stod mellan att nå sitt mål eller att bevara båten så skulle besättningen ha bestämt att målet varit viktigare.

I det verkliga livet förhåller det sig ju inte så. Där kan ett kortsiktigt beslut, som kanske känns bra för stunden och som kanske gör att vi når just det här målet, förstöra för oss på lång sikt.

Där finns det ofta en intressekonflikt mellan att göra båten snabb och att göra den stark. Och inte bara att göra den stark. Framför allt, att göra den tålig.

För jag tycker mig ha märkt att planer eller projekt eller liknande, oavsett om det gäller oss själva eller på jobbet, tenderar att vara för sköra.

Vi gör en plan, bygger ett system eller startar ett projekt och sedan, om det inte går som vi vill så säger vi, Ja det gick helt enligt plan fram till det där hände, sedan så var det ju ingenting att göra.

Skälet till att det inte gick som det skulle kan vara att man blev sjuk, eller att ens barn blev sjukt, eller att man fick för mycket att göra på jobbet, eller att någonting på jobbet kom emellan eller att en viss unik svårighet dök upp.

Instruktören på spinningpasset har blivit sjuk så jag kan inte träna på två veckor.

Det stod Zucchini på matschemat men Hemköp hade slut på Zucchini. Så det fick bli pizza.

Det finns massor av legitima skäl. Och det finns massor av legitima skäl som var omöjliga att förutspå.

Men det var möjligt att förutspå att risken fanns att någonting oförutsägbart skulle ske. Någongång.

Och om ens plan faller då, när det händer, så är planen alldeles för skör.

***

Om någon skulle tvinga mig att ange en favoritförfattare skulle jag säga att det är Nassim Nicholas Taleb. En av Talebs senaste böcker heter "Antifragile" och undertiteln är "Things that gain from disorder.

I den argumenterar Taleb för att ett system inte bara ska vara tåligt och robust, det ska till och med vara "antifragile", anti-fragilt, alltså utformat så att det stärks av kaos och osäkerhet.

En plan som är antifragile i Talebs värld, vill ha osäkerhet. Ju mer osäkerhet desto bättre.

Om man gör sig beroende av en enda sak, om en person eller en händelse eller en kund kan få din plan att fallera är den inte antifragile.

Och jag kommer nog att återkomma till just antifragile, boken, men ett enkelt och egentligen självklart sätt, men som jag tror att många missar, för att bli mer antifragil.

Är att inte lägga så mycket fokus på exakt vad som behöver göras för att få saker att fungera, alltså vad som behöver läggas till i min plan,

utan istället titta på det som inte fungerar idag,

och lägga fokus på att undvika det.

Och hur banalt det än kan låta så tror jag att många av oss skulle tjäna på det.

Barack Obama hade en fras som han ville skulle guida den utrikespolitik USA förde när han var president.

Don't do stupid shit.

Istället för att försöka förändra hela ditt liv, med nytt gymkort, ny diet, träning på lunchen, och så vidare kanske det ger lika mycket effekt att sluta köpa ett halvt kilo godis varje lördag.

Eller att börja sova åtta timmar per natt istället för fem och en halv.

Enkelt i teorin. Svårt i praktiken. Och för de allra flesta av oss, en klar förbättring mot hur vi har det idag.

Ta hand om dig och tack för att du har lyssnat.