146. Om det vackra i att nöta grunderna och hur du skapar disciplinerade tankar

Utskrift av avsnitt 146: Om det vackra i att nöta grunderna och hur du skapar disciplinerade tankar

Välkommen,

Jag heter Daniel och jag är mental tränare.

I två avsnitt har jag nu pratat om att skapa önskade beteenden.

Hur man kan göra och hur man kan tänka.

Och för att sammanfatta så tror jag det handlar om att

1. starta smått

2. mäta

3. vara konsekvent

4. inte ha för bråttom och

5. förstå, på riktigt förstå att det är det du gör exakt just nu som har betydelse. Det som redan har hänt är svårt att påverka och framtiden är bara en gissning. Här och nu har du kontroll. Ta den kontrollen och använd den här stunden till det du har bestämt.

I det här avsnittet ska vi prata lite om vad som krävs. För trots att de här stegen i teorin verkar ganska enkla så är det ju inte så i praktiken.

Det finns ett talesätt som går ungefär så här:

Skillnaden mellan teori och praktik är att i teorin så är teori och praktik samma sak men i praktiken är de det inte.

I teorin så är teori och praktik samma sak men i praktiken är de det inte.

Så att veta något, att ha järnkoll på teorin, behöver inte betyda någonting när det kommer till resultat.

Teoretisk kunskap är en egenskap som i många fall är övervärderad.

Och det är otroligt lätt att intala sig själv att allt kommer att bli bättre, att jobbet kommer att bli lite enklare att göra, att motståndet jag känner just nu kommer att försvinna, om jag bara fyller på med lite mer teori först.

Sedan ska jag göra jobbet.

Låt mig bara gå en kurs till.

Jag är själv expert på det här. Och det är ju en typ av flyktbeteende.

Praktik å andra sidan är enklare i tanken men svårare i verkligheten.

Att få jobbet gjort. Att skriva ord efter ord på ett papper och inte resa sig förrän rätt ord är skrivna i rätt ordning, att ringa samtal efter samtal till potentiella kunder eller att nöta dribbling efter dribbling på basketplanen, trots att du tycker att du redan kan det här och har gjort det många gånger förut.

Det är ofta någonting som inte är så glamoröst, det kräver ofta en annan typ av skicklighet,

men det är det, görandet, det kontinuerliga görandet, som ger resultat.

Det är också svårt, men på ett helt annat sätt och eftersom jag själv kämpar med det här och har gjort i hela mitt liv, alltså jag vill bli mer verkstad och mindre snack, så har jag förstås funderat på vad det beror på.

Och min bästa gissning just nu är att det här är en form av "thsundoku"

Thsundoku, inte sudoku utan thsun doku, är ett japanskt ord som betyder att man köper böcker utan att läsa dem. Man samlar på sig en massa böcker men man läser långt ifrån alla böcker man köper.

För att, och det här känner jag också igen, bara genom att köpa en bok så känner man sig duktig. Att läsa den är ju förstås ännu bättre men bara att köpa ger en dopaminkick.

En intellektuell person läser sannolikt mycket böcker. Och för att läsa mycket böcker behöver man köpa mycket böcker.

Och om jag köper böcker så tar jag det första steget mot att vara intellektuell. Jag kan spela rollen av en intellektuell när jag betalar för min lilla stapel av böcker på bokhandeln.

Att sedan läsa dem är ju svårt. Då är det lättare att köpa en bok till. Jag poserar. Inte bara för bokhandlaren, eller för mina vänner utan också för mig själv.

Och när jag fastnar i teorin så gör jag samma sak. Det är inte så att jag inte ska göra det praktiska, det är bara så att jag inte hunnit dit än. Det intalar jag mig själv.

Och nu pratar jag i jag-form och jag jobbar mycket på att förbättra mig här men det är inte så att jag är helt hopplös om jag gav det intrycket. Kanske bäst att tillägga.

Jag blev tipsad om en bok som heter The four disciplines of execution, tack så mycket för tipset Christian. På svenska har boken fått det själsdödande namnet De fyra disciplinerna för exekvering... ibland undrar jag om förlagen överhuvudtaget vill ha läsare till sina böcker... i alla fall i den boken så gör författarna en väldigt bra poäng precis i början.

De säger ungefär så här att när en ledare kommer in i en organisation så är det två saker han eller hon kan påverka, dels strategin och dels exekveringen, alltså utförandet av strategin.

Och när man frågar framgångsrika och erfarna ledare om vad som är svårast av de här två sakerna så säger i stort sett alla samma sak:

Utförandet.

När man däremot frågar vad det är man lär sig på utbildningar så säger alla:

Strategi.

Så eftersom det är strategi och teori som lärs ut så är det inte underligt att tro att det är det som är viktigast och eftersom konsten att göra inte lärs ut i lika stor utsträckning så är det inte heller underligt att den delen är så svår för så många av oss.

Så om teoretisk kunskap är en överskattad kompetens när det gäller att skapa resultat så är förmågan att utföra... ..

personlighetsdraget att vara en dooer...

en otroligt underskattad kompetens.

Den som gör, gör, gör och har förmågan att lära sig av det han eller hon gör, och kan anpassa sig till vad som fungerar och vad som inte fungerar kommer 9 gånger av 10 att prestera bättre resultat än den som har full koll på det teoretiska men som inte är en dooer.

Och jag tror att de flesta håller med om det.

Ändå är det så svårt, för så många av oss, att leva efter den vetskapen.

Och om det funnits en enkel lösning så hade det ju inte skrivits så många böcker i ämnet och jag hade inte ägnat så många avsnitt åt att prata om det här.

Så jag ska inte ens låtsas att jag vet hur du ska göra men jag ska i alla fall försöka ge dig en utgångspunkt för var du kan börja leta.

Det finns en bok som heter "Good to Great" och om du googlar frågor som "Mest infytelserika managementböcker" eller "10 böcker alla ledare borde läsa" eller liknande så är chansen stor att den boken finns med på listan.

I Good to great, så har Jim Collins, som är författaren, kollat på vad som utmärker en viss typ av företag, nämligen sådana som var helt vanliga företag men som plötsligt blev väldigt framgångsrika.

Alltså inte sådana som Apple eller Google som mer eller mindre var framgångsrika samma sekund som de bildades utan företag som kanske var en i mängden under flera decennier för att till synes plötsligt bli superframgångsrika.

Och när jag säger att han kollade på det så menar jag att han och hans forskarteam verkligen undersökte det. Med vetenskapliga metoder.

Jag tyckte, när jag läste boken, att man kan ta ner en hel del av innehållet till individnivå. Man kan i alla fall inspireras av det Collins säger och fundera på om man kan använda det till att förbättra sig själv.

För själva premissen: att ett företag under lång tid är ett i mängden. Hyfsat framgångsrikt men inget särskilt, sticker inte ut, för att sedan, plötsligt, kunna förändras och höja sig flera nivåer, den premissen går ju att dra till sig själv och de förhoppningar man har. I alla fall är det så för mig.

Man vill, med de här beteendeförändringarna, höja sig flera nivåer, åtminstone inom vissa delar av ens liv.

Modellen som Collins byggde utifrån sina resultat är ganska enkel och jag kommer att förenkla den ännu mer nu när jag förklarar den.

Den består egentligen av fyra delar:

De tre första är:

Disciplinerade människor

Disciplinerade tankar

Disciplinerande handlingar

Och du kan se dem här som en rak linje där disciplinerade människor följs av disciplinerade tankar som följs av disciplinerade handlingar.

Och runt detta snurrar ett svänghjul som är den fjärde delen och jag kommer att förklara vad det är för något senare.

Och Collins är väldigt tydlig med att människorna behöver komma först. Man behöver få tag i rätt människor och sedan bestämma hur man ska jobba, eller var exakt man ska.

Det vanliga i de företag som inte blev de här Good to great företagen som Collins undersökte, utan som fortsatte i samma spår som alltid, var att man först bestämde var man skulle, alltså man satte ett mål eller en vision, och sedan rekryterade man de människor som kunde ta dem dit.

I Good to great företagen fokuserade man i större utsträckning på att hitta bra människor först. Det behövde inte ens alltid finnas en position klara för dem när de rekryterades. Kunde man hitta en vass person så tog man den. Sedan litade man på att de här kompetenta människorna skulle kunna bestämma en attraktiv framtid och hitta sätten att på bästa sätt ta sig dit.

Och om de inte var bundna av redan satta planer så kunde de tänka utanför boxen. Se vad som behövde göras och fatta beslut som inte annars skulle fattas.

På ett individuellt plan skulle man kunna översätta det här till identitet:

Jag kan ju inte rekrytera någon annan till att leva mitt liv men..

...Vem behöver JAG bli? Alltså hur ska jag se på mig själv. Vad ska min sanning vara?

Om din självbild inte synkar någorlunda med det du vill uppnå kommer det vara svårt att ta dig dit. Så innan du sätter konkreta mål så kan det vara bra att undersöka vilken självbild du har.

Och om det behövs, fundera på hur du kan förändra den så att den blir mer konstruktiv med tanke på vad du vill.

Och ett superenkelt sätt att tänka när det gäller självbild är det här: Allt du gör, allt du säger och allt du tänker är en röst på en självbild.

Eller så kan du tänka dig en sådan här gammaldags våg med två vågskålar.

När Ica lockar med tre chokladbitar för 15 kronor och du äter upp dem i bilen på väg hem från jobbet är det en röst på en viss självbild. Eller du lägger en liten tyngd i en av vågskålarna.

När du tar ut din stress på någon som inte förtjänar det genom att vara onödigt brysk är det en röst på en självbild.

När du tar en promenad på lunchen är det en röst. Du lägger du en tyngd i den andra vågskålen.

När du följer upp på det du har sagt, samma sak.

Ju fler röster en självbild får, desto starkare blir den. Ju fler tyngder som läggs i en vågskål, desto mer tippar den över åt ett visst håll.

Och du har ju i varje enskilt tillfälle, precis som jag pratade om i förra avsnittet, möjligheten att rösta på den självbild du vill ha.

Så disciplin i det här sammanhanget kan betyda att du lägger energi på att bli rätt person för uppgiften.

Om du till exempel vill bli mer framgångsrik på jobbet, så kanske du inte vet exakt hur det ska gå till just nu, du har ingen plan för vad du behöver göra för att få det så,

men om du tänker efter så skulle du antagligen kunna föreställa dig hur en sådan person, en sådan som du vill bli, *ser ut och beter sig. Hur din idealbild ser ut för en sådan person.*

Om det är en han, när kommer han till jobbet? Är han alltid i tid till möten eller är han sen lite då och då? Hur ser hans skrivbord eller arbetsplats ut? Hur behandlar han andra? Behandlar han folk olika beroende på hur viktiga han anser att de är? Hur klär han sig? Hur mycket sover han? Hur tar han hand om sitt utseende? Vad har han givit upp i livet för att bli så framgångsrik?

Det finns tusen sådana här frågor som du nog, i alla fall kan gissa, svaret på.

Du behöver inte ha ett supertydligt mål eller en konkret handlingsplan för att börja förändras i en viss riktning.

Nästa del i Collins modell heter "disciplinerade tankar".

I förra avsnittet pratade jag om oändligheten. Att början och slut i mångt och mycket är en konstruktion för att vi ska kunna sätta in saker och ting i ett sammanhang.

När man hör någon som har gjort någonting väldigt bra. Det kan handla om en isolerad prestation av något slag, i idrott till exempel, eller någon som har byggt upp ett företag eller byggt sitt drömhus eller renoverat en veteranbil och tagit den från en rostig skrothög till att vara ett konsterk i nyskick.

Ofta så säger de här personerna någonting i den här stilen när de beskriver vad de har gjort:

"Det har varit en fantastisk resa men om jag vetat från början hur mycket jobb som skulle krävas och hur många problem jag skulle behöva lösa, så hade jag nog aldrig börjat".

Många av oss ser alla de där svårigheterna innan, vi ser jobbet framför oss, som en stor kolloss som måste besegras. Och vi vet inte om vi klarar av det, så då kanske vi väljer att inte ens försöka.

Den som är disciplinerad i tanken kan fokusera på det som behöver göras här och nu. Han eller hon låter inte framtida eventuella svårigheter stoppa henne. Jag ska gå tusen mil men det enda jag kan göra i den här sekunden är att ta ett steg. Så jag fokuserar inte på de tusen milen utan på det enda steget.

AA, anonyma alkoholister, är ett perfekt exempel på detta. Om man har haft problem med alkohol och vill ändra på det så kan tanken på att aldrig mer dricka kännas helt omöjlig. En del av ens personlighet vill inte ens göra det.

Och om, när det känns tufft och man är nära ett återfall, man känner att man har resten av sitt liv liggande som ett ok runt sina axlar.

Det räcker inte att jag lyckas ta mig igenom helvetet här och nu, jag behöver klara det här alla gånger det händer, kanske tusentals gånger, för att kunna besegra min sjukdom. Och om jag inte gör det, så kanske allt kommer att gå åt helvete. Relationer, jobb, ekonomi. Allt.

Då är pressen man känner, berget man känner att man behöver bestiga så otroligt brant och så otroligt stort att det känns meningslöst att ens försöka.

Men i AA så säger man "Det enda som betyder något är idag. Fokusera på att vara nykter idag." Och man upprepar det gång på gång. Idag. Fokusera på idag. Gör allt du kan för att klara idag".

Och idag, är plötsligt inte lika stort. För hur jobbigt det än känns, och hur ont det än gör i själen just nu, så finns chansen att jag ska kunna hålla ut och genomlida det, om det bara handlar om idag.

Och, som vi pratade om i förra avsnittet "The game of life". Varje enskilt ögonblick kan jag välja att vinna och jag vinner när jag spelar spelet, när jag inte ger upp.

Och det är mycket lättare att inte ge upp om du har förmågan att hitta sådana här strategier: till exempel att se idag, och fokusera på kullen du behöver komma över idag, istället för att se alla branta berg som eventuellt väntar.

I ett tidigare avsnitt: 137 - som heter tre mindsetknep för mer kontroll, så pratade jag om Viktor Frankl som sa att det finns ett glapp mellan stimuli och respons. Det finns ett utrymme mellan en tanke och din reaktion på den tanken och i det utrymmet, om du klarar att kliva in där och välja respons, där finns vår frihet och vår utveckling.

***

Det gäller ju förstås också att bestämma sig. Vad är det egentligen jag vill, eller vad är det jag ska stå för, vem är det jag ska vara? Är det ett dusintal olika saker eller är det ett fåtal saker. Kanske en enda sak.

Och i en perfekt värld så är det någonting du har möjlighet att bli bra på, och samtidigt någonting du verkligen tycker om och känner att du kan ägna en stor del av din tid och energi på.

Vad jag pratar om nu är ju uppoffringar. Om du inte är beredd att offra en massa saker för att få det du vill. Så kommer det du vill bli det som offras.

Och sedan gäller det att ha modet att hålla dig till det. Att förenkla så mycket som möjligt, att behärska grunderna och att inte lämna grunderna bara för att du tycker att du kan dem efter en månad eller för att du blir uttråkad.

Det finns en historia i boken Raise Your Game av Alan Stein, och jag hörde den här historien från Brian Johnson som jag har pratat om en del i tidigare poddar.

I "Raise your Game" så berättar Alan Stein som är en "peak performance coach", jag antar att det betyder att han arbetar med idrottare och andra som vill fokusera på prestation. Han berättar i alla fall att han en gång befann sig på ett basketläger för lovande basketspelare där basketlegendaren Kobe Bryant var en av dem som tränade de här ungdomarna.

Kobe Bryant var vid den här tidpunkten världens bäste basketspelare och Alan Stein frågade om han inte kunde få vara med och se när Kobe tränade. Kobe svarade att visst, jag tänkte köra ett eget pass och du får gärna komma förbi och kolla. Vi träffas imorgon klockan fyra i baskethallen.

Klockan fyra, sa Stein. Det går ju inte. Du ska ju träna de här ungdomarna och det passet börjar halv fyra. Nej, nej, sa Kobe. Inte fyra på eftermiddagen utan fyra på morgonen.

Så Stein tog sig dit klockan fyra nästa morgon och vad han fick se förvånade honom mycket.

Han fick se Kobe Bryant nöta de mest basala övningar han kunde tänka sig. Sådana övningar som alla kände till, övningar som man lärde ut till nybörjare när de skulle lära sig grunderna.

Så lite senare på dagen kände sig Stein tvungen att fråga: Kobe, du är ju världens bäste basketspelare, varför håller du fortfarande på och kör de där grundövningarna.

Kobe svarde då: Varför tror du att jag är bäst i världen. Jo, för att jag aldrig tröttnar på att nöta grunderna.

******

De här poddarna blir längre och längre märker jag. Jag stannar där och så fortsätter jag i nästa avsnitt. Då ska jag prata om den tredje och den fjärde faktorn som Jim Collins tar upp i boken "Good to Great".

Fram till dess kan du, om du vill, anmäla dig till mitt nyhetsbrev. Då får du, förutom sporadiska mail, tillgång till det du behöver för att komma igång med mental träning. Du får ljudfiler, instruktioner och ett program att träna efter, och inget av detta kostar någonting. Du kan signa upp dig på monkeymindset.se

Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig och så hörs vi igen nästa vecka.