113. Därför känner jag mig lättare, friare och mer motiverad
Om mindre än två månader kommer jag och min familj att flytta från lilla Borensberg till det lite större Norrköping.
Eftersom tiden går så fort och eftersom både maj och juni kommer att vara hektiska för oss så har vi påbörjat våra förberedelser, för en gångs skull i någorlunda god tid.
Vad vi har gjort hittills är att börja rensa bland sådant som vi har nu men inte kommer att ta med. Framför allt sådant som vi aldrig använder.
Och ju mer vi rensar, desto bättre känns det. I alla fall för mig. Jag känner mig lättare, friare och till och med mer motiverad i allmänhet.
Prylar tar plats och tynger ner
Det är väldigt tydligt att prylar tar plats och tynger ner. Inte bara fysiskt utan också mentalt. Kanske framför allt mentalt, till och med.
Det var ett tag sedan jag gjorde ett avsnitt om befrielsen och tillfredsställelsen som finns i att leva med färre prylar och hur lustfyllt det är att göra sig av med allt bråte man samlar på sig under åren.
Idag kommer jag att prata om det. Och jag, jag heter Daniel Sjöstedt och du lyssnar på Monkey mindset.
Innan jag börjar så vill jag vara tydlig med, att det här inte handlar om moral eller vad som är ett rättfärdigt sätt att leva i jämförelse med andra.
För mig, och det har jag säkert sagt förut, så är det till mångt och mycket en självisk handling. Jag mår bättre av det här, inte bara på de sätt jag nämnde nyss, lättare, friare och mer motiverad utan jag känner mig lite duktig inför mig själv. Jag känner att jag är på rätt spår, att jag åtminstone i den här delen av mitt liv rör mig i rätt riktning.
Och det är viktigt för mitt allmänna mående.
Bra att ha-attityd
Men, som med det mesta som är bra för en, så är det här en kamp.
Det borde ju vara tvärtom, att normaltillståndet är att ha lite och att det kostar, att man behöver kämpa, för att ha mycket.
Men när stekpannan börjar bli dålig köper vi, jag, en ny på Ica och istället för att byta ut den gamla så tycker jag nog att det finns lite liv kvar i den, särskilt behändigt att ha en till när man steker pannkakor, så jag sparar den för säkerhets skull och plötsligt har vi två stekpannor. Och två stekspadar.
Och med samma sätt att tänka så har vi två decilitermått, tre fyra tillbringare och tio plastburkar. Varje enskild sak kan kanske, om man verkligen vill, motiveras och ibland kommer de till användning.
Men sammantaget, och nu pratar jag kanske bara för mig själv och inte övriga familjen, så har vi dubbelt så mycket saker i vårt kök än vad vi behöver. Eller vad vi skulle klara oss på. Och det kommer med en kostnad.
Känns fel att slänga
Vi har också sådant som vi inte längre använder, nog inte kan sälja, men som det känns fel att bara slänga. En stor låda med cd-skivor. En kasse med dvd filmer.
De här sakerna ryker nu, och egentligen är det inte så svårt, till exempel kan jag ju fråga mig själv om jag skulle ta emot de här prylarna om jag fick dem gratis. Om svaret är nej, vilket det är, så är ju beslutet att slänga enkelt.
Det jag har tagit upp nu, är ju prylar. Och framför allt prylar som inte har något egentligt värde förutom den nytta de gör. Alltså förbrukningsartiklar.
Och även om det här ÄR en kamp, att man medvetet behöver jobba för att inte samla på sig en massa. Fylla köket eller badrummet eller garderoben, så är den här kampen ändå, tycker i alla fall jag, den lättaste delen.
Den går liksom att schemalägga. Då och då rensar vi och när vi har gjort det så är det trevligare i vårt hem. Om man nu tycker det.
Ett vägval
Det som är svårare, är att fundera på vilken väg vill jag gå, och hur vill jag leva mitt liv, eller kanske vilket sätt att leva ger mig eller oss störst värde.
Och då skulle man kunna säga, om jag överdriver lite, men bara lite, att det finns EN upptrampad stig, där de allra flesta befinner sig och där reglerna är väldigt tydliga.
På den stigen så definieras vi till stor del av vad vi har, inte bara prylar utan allt vi har, saker, jobb, pengar, muskler, snygg partner och så vidare. Och allt det jag nämnt nu fyller inte bara sitt syfte i en praktiskt mening, såsom en stekpanna gör, utan de fungerar också som symboler.
Ju mer, ju större, ju dyrare. Desto bättre. Generellt sett.
Så när vi får chans att byta upp oss, finare saker, mer pengar, bättre jobb och så vidare så är det naturliga steget att göra det.
Vi strävar, medvetet eller omedvetet, efter att komma lite högre i hierarkin hela tiden. Vi värderas, och värderar oss själva, åtminstone i viss mån, genom andra eller i jämförelse med andra.
Och jag tror inte att det finns någonting automatiskt fel med den här stigen. För vissa passar den jättebra, för andra kanske det passar jättebra under vissa perioder i livet.
Men den passar inte alla, alltid och om man egentligen inte vill vara här men av någon anledning känner sig tvingad så kan det leda till ett liv eller en tillvaro där man ständigt, oavsett hur lite eller mycket man har och oavsett hur lite eller mycket man gör, går omkring med en känsla av att man har för lite och gör för lite. Ett konstant tillstånd av missnöje.
Och det är vad man riskerar när man hela tiden jämför sig med andra.
Eller upplever att man hela tiden jämförs och bedöms utifrån andra. Utifrån de sociala normer som gäller.
Då blir det lätt att du jagar någonting du inte kan nå. Du ser horisonten och tänker att bara jag tar mig dit, där borta finns det där som jag alltid har velat ha, då kommer jag att bli lycklig.
Så du kämpar och sliter för att ta dig till dit men när du väl är där och du har fått det du kämpade för har horisonten flyttat sig. Så du gör samma sak igen men oavsett hur snabbt du springer så kommer du ju aldrig att hinna ikapp horisonten.
Och det fenomenet, att vi hela tiden flyttar fram mållinjen, så att vi aldrig upplever att vi kommer dit kallas ibland för just lyckohorisonten.
Vad man missar tror jag, är att den här stigen inte är den enda stigen. Det är den vanligaste och mest trafikerade stigen. Det är den stigen som det skrivs och pratas mest om. Och det är den stigen som marknadsföring och reklam säger är den bästa stigen.
Vad behöver du för att vara tillfreds?
Men det är bara en av många möjliga stigar. Och att sträva efter mindre är en annan stig man faktiskt kan följa. Där den automatiska frågan man ställer sig då inte är "Vad mer vill jag ha?", eller "Vad kan jag köpa nu?" utan "vad behöver jag egentligen för att känna mig tillfreds?".
Eller om man vill göra det lite mer intressant, hur lite kan jag ha och ändå känna mig tillfreds? Förändras min upplevda lycka på ett negativt sätt om jag under en period lever med färre prylar och bara handlar sådant som är nödvändigt?
En flytt är ett bra tillfälle att rensa
För mig är svaret tydligt, även om jag är långt långt ifrån så minimalsitisk som jag vill vara eller som det kan verka som när jag gör poddar om ämnet. Men nu har vi fått en gratischans i och med flytten och det är då tycker jag ett bra tillfälle för oss att ta den.
Och det finns väldigt lite att förlora på att testa. Du behöver ju inte börja med att rensa genom att slänga, du kan rensa och ställa undan dina prylar i ett förråd eller liknande och se hur du upplever det. Och se om du kan gå en viss tid där du sätter ganska tydliga gränser för hur du konsumerar, bara som förslag.
Jag länkar till vidare läsning i kommentarerna till det här avsnittet, du hittar dom länkarna på vår hemsida. Det finns också en dokumentär på Netflix som heter Minimalism som är väldigt inspirerande. Jag kollade på den nu precis innan för att komma i rätt stämning och för att få lite uppslag. Kolla gärna på den.
Vidare läsning
Essentialism - The disciplined pursuit of Less - bok av Greg McKeown
The Power Of Less - bok av Leo Babauta
A Simpler Family Life: Starting Life Anew with Our Six Kids - text av Leo Babauta
Seed of Change - Intervju på Youtube från dokumentären "Minimalism"
