129. The road to hell is paved with good intentions

Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt. Det här avsnittet skiljer sig lite från de avsnitt jag normalt gör.

Dels så spelar jag in den i ett konferensrum på mitt kontor så om det låter i bakgrunden så vet du varför.

Det är längre och det är mest löst tyckande. Men det är någonting jag tänkt på länge, och eftersom jag har den här plattformen vill jag säga det.

Ett fenomen som jag har lagt märke till, och säkert du också, är att inom de flesta ämnen så finns det olika typer av auktoriteter.

En typ är den som har forskningsbakgrunden. Den som skriver de här böckerna och rapporterna som andra forskare citerar. Man behöver inte vara forskare för att befinna sig här utan jag menar i någon mån de som utgör etablissemanget. Det kan ju förstås vara andra än forskarna.

Och så finns det den som når ut till massorna. Den som kan, åtminstone i vissa fall, ta den här forskningen, arbeta om den till begriplig form, och presentera den på ett sätt som vanliga människor, och med det menar jag sådana som inte har specialkunskap inom ett visst ämne, som vanliga människor finner intressant.

De här två grupperna består ofta av olika personer. Vissa befinner sig på bägge ställena samtidigt men vanligast är att det inte är så.

Och det finns ofta en barriär mellan de här grupperna. Forskargruppen som jag väl kan kalla den, trots att jag vet att det är lite slarvigt, tycker ofta inte att den andra gruppen är helt ok.

De tycker att dessa personer förenklar och skarvar, och särskilt i vissa kretsar, är det inte prestigefullt att nå ut till allmänheten på det sätt som de här mer populistiska auktoriteterna gör.

Och jag lägger ingen värdering i ordet populist utan i det här sammanhanget betyder det bara att de är bra på det de gör, alltså att skapa en stor publik för sitt budskap.

Ibland kan det till och med finnas en schism mellan de här grupperna.

I februari och början på mars pågick en diskussion om detta och det var en artikel på DN debatt gav upphov till den.

Den 17 februari publicerades en debattartikel med rubriken "Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa”.

Författarna till artikeln har följande titlar: medicine doktor, professor i bioorganisk kemi, professor i psykoneuroimmunologi, medicine doktor och forskare, professor i fysiologi, legitimerad läkare.

Så de här personer vet vad de pratar om. Inget snack om det.

I artikeln efterlyser de en oberoende och vederhäftig instans som granskar innehållet i böcker som hävdar att de baseras på forskning och vetenskap.

I det här fallet då inom ämnet kost och hälsa.

Nu citerar jag från artikeln:

Syftet med en kvalitetsgranskning skulle vara att främja kunskapsspridning. Det skulle också kunna hjälpa bokförlag, bokhandlare och bibliotek att skilja ut böcker som håller hög vetenskaplig kvalitet från titlar som borde klassas som skönlitterära. För att nå upp till kraven på kvalitetsstämpel skulle följande kriterier behöva vara uppfyllda:

• Fakta som läggs fram i boken ska vara korrekta.

• Om enstaka forskningsstudier citeras bör författaren kunna ange på vilket sätt dessa speglar forskningen i stort eller utgör ett undantag.

• Läsaren bör inte uppmanas att ta avstånd från evidensbaserad vetenskap eller sjukvårdens rekommendationer.

Vi värnar om yttrandefriheten och rätten att skriva och publicera vilka texter man vill. Det vi efterlyser är helt enkelt en hjälp för läsare att få möjligheten att välja de böcker som förtjänar att stå bland faktaböckerna.

Slut på citat.

Ett gott syfte onekligen.

Staten bestämmer vad som är "bra litteratur"

Men vem ska driva den här oberoende instansen? Är det staten? Blir den oberoende då? Vissa tycker nog det, andra kommer inte att tycka det.

Och även om vi struntar i den frågan, vill vi att staten ska berätta för oss vad som är godkänd litteratur? Historiskt sett, vad är det för slags länder som har gjort det?

Handlar det om att man hoppas att de som säljer böcker ska fatta ett principbeslut att bara ta in godkända böcker?

Kommer den oberoende instansen att lista de böcker man kollade upp och som inte blev godkända på sin hemsida? Och berätta varför de inte blev godkända?

Vad är fakta?

Frågorna som behöver besvaras tar aldrig slut. Om man bara går tillbaka till de här tre punkterna jag citerade förut, och gläntar på locket på den minst komplicerade punkten:

• Fakta som läggs fram i boken ska vara korrekta, så lyder punkten.

Är fakta svart och vitt? Ja kanske, eller i alla fall nästan, om man med hjälp av en dator vill räkna ut det bästa draget i schack, alltså i en sluten miljö med exakta regler som inte kan brytas och där inga undantag finns.

Men är fakta svart eller vitt i en fråga som hälsa?

Om man har felstavat ett namn eller missat ett årtal, då är ju inte faktan korrekt. Var går gränsen mellan godtagbara faktafel och icke godtagbara faktafel?

Är det meningen att man ska skicka in sin bok före publicering så att den här oberoende instansen kan gå igenom den och berätta vad man behöver förändra för att få godkänt?

Ska dom granska alla böcker som ges ut eller är det bara de som säljer ett visst antal exemplar eller de som ges ut av vissa förlag?

Får man förenkla? Alltså peka på ett faktum lite extra hårt och tona ner ett annat, för att man vill göra en poäng, eller behöver man köra ena sidan och andra sidan ända in i kaklet? Alltså visa den komplexitet som finns inom nästan allting när man tittar lite djupare?

Vem finansierar?

Nu har jag tagit upp kanske en promille av alla frågor som finns angående en sådan här oberoende instans, det kommer fler snart, men det är nog ganska tydligt för dig att jag tycker att det är en helt absurd idé att den på något sätt finansieras med gemensamma pengar.

Det är själva definitionen av ett sluttande plan.

Om det däremot inte ska vara statligt är jag helt för det. Då är det bara att köra.

Men då finns ingen anledning att skriva en artikel på DN debatt med en efterlysning, Då är det här ju egentligen bara en affärsidé dom beskriver, och det är fritt fram för artikelförfattarna att själva starta den här oberoende instansen.

Ge den ett namn, berätta att dom anser sig själva som oberoende och börja lista böcker.

Vem som helst kan ju göra detta, till och med jag kan ju skapa en "Godkänt av Monkey mindset"-lista på min hemsida.

Om du tycker att den här podden och det andra jag gör är bra, så skulle du kanske kolla på den då och då och köpa vissa böcker utefter min lista. För du litar i någon mån på mig som redaktör eller smakdomare.

Det finns ingenting som hindrar att man börjar med detta i morgon.

Men om det här ska bli någonting av det som författarna efterlyser behövs ju finansiering.

För det är ett omfattande jobb som väntar dem. Om inte staten ska betala Vem ska då betala?

Vem får betala?

Får Coca cola stödja instansen med pengar?

Får Sveriges spannmålsodlare stödja dom?

Får Leo Vegas stötta?

Och vilket inflytande ska de som stödjer dem få?

Hur man än gör det här så kommer frågor att ställas.

Så en privat aktör som gör detta är självklart okej. Då blir det dock väldigt svårt att kalla den oberoende, vilket inte alls behöver vara ett problem.

Om det ska betalas av det allmänna, vilket jag från och med nu utgår från att dom menar, även om jag inte sett dem säga varken det ena eller andra, så får de här frågorna en helt annan dignitet, för då börjar det ju på riktigt att handla om sådant som vi historiskt sett har tagit för givet och sett som garant för ett fritt samhälle.

Alltså att man har full rätt att säga och skriva vad man vill så länge det är lagligt.

Och jag vill betona att författarna ju skriver i artikeln att det tycker att yttrandefriheten är viktig.

Men så fort staten börjar ge sig in i det här, om så bara med ett märkning som säger "kvalitetslitteratur" eller "riktig forskning" sätter man igång något som kan vara otroligt svårt att stoppa.

Felaktig information är ett problem

Men...

Det betyder ju inte att jag inte också ser att det artikelförfattarna tar upp är relevant.

Felaktig information är ett problem. Det kan vara ett stort problem.

Om någon läser en bok om man kan äta blåbär för att bota sin magont och därmed missar att få riktig vård som skulle hittat en allvarlig sjukdom, så är ju det katastrofalt.

Eller om jag skriver en bok om mental träning och drar en anekdot om hur någon, någonstans, någon gång, tränat mentalt och blivit av med sin cancer. Och skriver att det andra beror på det ena. Och någon då säger nej till traditionell cancerbehandling för att i stället lyssna på mina ljudfiler.

Katastrofalt det också.

Men alternativet, att någon utnämnd auktoritet ska få mandat att bestämma vad som är okej att skriva och vad som inte är okej att skriva, även det nu inte betyder förbud, det alternativet är mycket, mycket värre.

Alternativet är nämligen att de som kommer med sådant vi tycker är stolligheter ska stämplas som stollar av en överhet.

Då ger vi bort vår frihet, eller åtminstone vår rätt att tänka själva, till någon som blivit utsedd till att sitta på sanningen.

Värnar om yttrandefriheten

Jag har medvetet hållit mig borta från debatter fram till nu. Jag vill inte och kommer inte bli en sådan som skäller på andra, eller har en massa åsikter om de som verkar inom samma område som jag.

Och jag vill inte fulcitera eller medvetet missförstå så jag försöker verkligen att förstå vad de här författarna menar, även om jag inser att de, om de skulle lyssna på detta, nog inte skulle hålla med om det. Och de skulle nog att tycka att jag drar allting för långt.

Så låt mig nu citera två stycken till, de kommer från samma författare, men inte samma artikel, utan de är från ett svar, en slutreplik, på Ann Fernholms ganska kritiska replik i DN. Alltså de svarar på det Ann Fernholm svarade på den första debattartikeln.

Ann Fernholm är bland annat författare till hälsoböcker och hon har disputerat i molekylär bioteknik vid Uppsala universitet.

Och det kanske är svar på andras repliker också, även om de inte skrevs i DN, jag vet att bland andra författaren Fredrik Paulun skrev kritiskt om detta på sin Facebook.

Nu citerar jag från de som skrev den första debattartikeln:

Vi har fått en stor mängd positiva reaktioner efter vårt förslag om möjligheten att kunna – men inte vara tvungen att – anlita en oberoende granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur som gör anspråk på att utgå från fakta och vetenskap. Vi har fokuserat på böcker inom hälsoområdet, men grundtanken med en granskningsinstans är allmängiltig. 

och lite längre ner skriver de:

Några av de sammantaget fåtaliga negativa kommentarerna har uppkommit genom missuppfattningen om att förslaget gäller en censur av böcker. Detta är ett missförstånd. Vi skriver i debattartikeln att vi värnar om yttrandefriheten. Friheten att få säga i det närmaste vad man vill i tal och skrift utgör ett fundament i demokratin. Det är dock inte samma sak som att det som sägs eller skrivs ej kan, eller bör, granskas och stå oemotsagt.

För det första jag tror ingen kräver att få uttrycka sin åsikt utan att bli granskad eller motsagd, så att använda det som ett argument tycker jag är lite billigt.

Men de framhåller ju igen att de verkligen värnar om yttrandefriheten.

Eller åtminstone att de själva tycker det.

Men för att man gör det i ord och skriver "Vi värnar om yttrandefriheten" betyder inte att man gör det i handling, särskilt inte om man som dom skriver vill ha en granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur och att den till att börja med ska granska hälsoområdet men på sikt bli allmängiltig, alltså gälla alla områden.

All litteratur som ges ut, som kan räknas som populärvetenskaplig vill de alltså att det ska finnas instanser som granskar.

Den som värnar om yttrandefriheten ger alla full frihet att yttra sig, inom lagen självklart, även de som tycker, tror och säger sådant jag själv inte håller med om. Till och med de som tycker, tror och säger sådant jag själv fruktar kan vara farligt.

Yttrandefriheten är inte bara gröna sommarängar, den är också skitiga bakgator i ett industriområde. Vill man ha det ena behöver man stå ut med det andra.

Det är därför yttrandefriheten, så som den ser ut nu, är så långtgående, för att ingen, särskilt inte staten, ska bli lockad ge sig in och kladda i den.

Om staten, med kvalitetsstämplar, börjar gradera vad som är mer okej och mindre okej att skriva så har man, per definition, börjat inskränka yttrandefriheten.

Riskerar att bli komplicerat

De skriver också att man ska ha möjlighet att få sin bok granskad, men inte vara tvungen att göra det.

Men vad betyder det? Betalar staten granskning till den som vill ha den? Eller kommer det att kosta att få sina böcker granskade. Vem skulle betala den kostnaden? Författaren själv?

Förlaget?

Ska jag lägga ett eller två år av min tid på att skriva en bok och sedan, innan jag ens sålt ett enda exemplar av den, skicka manuset till de här granskarna? Och betala för att få den godkänd eller icke godkänd?

Låt mig ta ett exempel för att visa hur otroligt komplicerat det här skulle bli. En av de mest sålda populärvetenskapliga böckerna i hela världen de senaste tio åren är "Tänka snabbt och långsamt" av Daniel Kahneman.

Hela boken är fylld med forskningsreferenser. I slutet av boken hittar man över 400 fotnötter, två appendix och en lång referenslista.

Skulle den här boken behöva granskas? Eller skulle den släppas igenom automatiskt? Kahneman är trots allt nobelpristagare. Om den skulle behöva granskas, vem skulle då granska den? Och hur mycket tid skulle det ta?

Och vad skulle det kosta?

Det skulle ta många år att granska all fakta och det skulle kosta många miljoner.

Och om den inte skulle behöva granskas för att Kahnemans akademiska meriter gör honom trovärdig, var skulle då den gränsen dras? För vilka som inte behöver granskas. Behöver man vara professor eller räcker det att ha en kandidatexamen?

Och behöver man ha sin akademiska titel inom exakt det fält man skriver sin bok?

Jag använder Kahnemans bok som exempel eftersom den dels är skriven av just honom, en högt respekterad forskare med en livslång gärning. Och nobelpristagare. Och för att boken i sig är så otrolig solid och hyllad.

Varenda ord i stort sett, är uppbackat av studier.

Livet fullt av gråzoner

Trots detta, har det visat sig att det finns fel i boken. Det finns allvarlig kritik om att vissa delar helt enkelt är fel. Att forskningen som dessa delar baseras på är fel. Och Kahneman har gått med på den kritiken.

Så här:

• Allt som görs, som har någon som helst verkshöjd innehåller fel.
• Fakta, till och med sådan som är kollad och dubbelkollad, kan bli fel.
• Jag kan ha min sanning och backa upp den med studier, du kan ha din sanning, totalt tvärtemot min, och backa upp den med studier.

Det mesta här i livet befinner sig i en gråzon.

När någon där uppe bestämmer åt dom där nere, vad som är sant och vad som är godkänt, så har vi plötsligt ett annat samhälle än vad vi har nu.

Att hindra eller försvåra är inte lösningen

Intentionerna är goda, jag förstår förstås det. Men det finns ett talesätt som säger "The Road To Hell Is Paved With Good Intentions" och sällan har det passat bättre än i det här fallet.

Vad ska vi göra istället då?

Tyvärr finns det nog ingen lösning på det här.

Om man med lösning menar att ingen någonsin ska följa dåliga råd och ingen någonsin ska behöva fara illa.

De som anser sig ha kunskapen kanske behöver bli bättre på att sprida den på ett sätt som tilltalar dem som kan gynnas av att få den.

Då kanske det krävs att forskare blir bättre på saker som inte är forskning, att paketera och sälja sitt budskap till exempel.

Och om de inte vill det, vilket förstås är helt ok, så behöver de kanske ta hjälp av sådana som har den kompetensen.

Men att hindra andra, eller åtminstone begränsa andras möjlighet att göra detta, kan inte vara rätt väg att gå på sikt.

Nu är exemplet här hälsa, och om det här hade varit en isolerad debatt, om kost- och hälsoböcker, hade jag nog inte gått igång så som jag har gjort.

Men jag tycker att det här är en utveckling i samhället som finns överlag idag. Där vi istället för att ta debatten, försöker hindra eller försvåra för personer med andra åsikter att ens nå ut.

Man fular ut de som man tycker har fel och man gör det genom att hävda att man bryr sig om de som är svagare.

Men de som du tycker har fel tycker ju att de har rätt och att du har fel. Så om dom får bestämma efter nästa val, till exempel, så finns det ju inget som hindrar att dom gör samma sak mot dig.

Och vad som händer när man gör så här är inte att vi börjar leva i harmoni med varandra, tvärtom så skapar det misstro och slitningar.

Både mellan de som bestämmer och oss andra, men också mellan olika grupper av allmänheten.

Jag har tagit bort ett långt stycke här där jag drog det här ännu längre.

Alltså, vad som har hänt i de länder som försökt bestämma eller styra vad medborgarna ska tycka och tänka, för deras eget bästa, förstås.

"The Road To Hell Is Paved With Good Intentions"

Tack för att du har lyssnat.