131. Lever vi i The Matrix?
Idag mina vänner, ska vi ner i kaninhålet. Det du precis hörde var astrofysikern Niell Degrasse Tyson som pratade med James Gates som är teoretisk fysiker.
När jag berättade för min fru Elin om ämnet för den här podden så var hennes spontana reaktion: Gör det inte. Hon sa det med omtanke om mig och om det som man skulle kunna kalla mitt varumärke.
När jag berättade för Patrik, alltså Patrik som förut var med i Monkey mindset, så var hans första reaktion: Det här avsnittet måste jag lyssna på.
Dagens podd handlar om två saker. Dels placebo. Om hur kraftfullt det här oförklarliga fenomenet är. Där det verkar som att, i vissa fall, om vi tror att någonting är sant så blir det sant.
Men det var inte det som skrämde Elin och gjorde Patrik upprymd, utan jag kommer också att diskutera huruvida det är sannolikt eller ej att det vi tror är verkligheten, i själva verket är en simulering.
Inte på ett filosofiskt plan och inte som en metafor eller liknelse utan för att vara så tydlig jag kan här:
Jag kommer att ge dig några argument för att du och jag är karaktärer i ett dataspel och att det vi ser, hör, upplever, känner och tänker inte är någonting annat än kod. Datakod. Att vi är i the matrix.
Och om det är så, hur det förklarar väldigt mycket om det vi ännu inte förstår, och som verkar oförklarligt, bland annat placeboeffekten.
Och det här är förstås inte någonting jag själv har hittat på utan en teori som jag skulle vilja säga fler och fler ansluter sig till. Filosofer, matematiker, fysiker, kosmologer och andra.
Vissa, till exempel Elon Musk, som ju bland annat har grundat Tesla, och som väl skulle kunna sägas vara en av de största entreprenörerna och visionärerna just nu, har sagt att han anser att sannolikheten för att vi inte är en simulering är en på miljarden.
Men först placeboeffekten.
Placeboeffekten bevisad i många studier
Placeboeffekten om jag ska förklara den för den som inte vet, är ett fenomen som innebär att någonting som inte har någon egentlig mening, till exempel ett sockerpiller som ser ut som ett läkemedel, kan ge samma effekt på dig som läkemedlet skulle ha gjort. Så länge du tror att det är läkemedlet du får.
Den här effekten är väldigt stark och den är bevisad i många studier.
Placeboeffekten är också svår att förhålla sig till för trots att den är verklig och möjlig att bevisa, så skulle det ju vara oetiskt för en läkare till exempel att använda den i sin praktik.
Att lura dig att du får någonting som du inte får och sedan hoppas att placeboeffekten ska kicka in.
Så trots att den är verklig och trots att den är stark så är den svår att använda sig av i praktiken.
Så inom vilka områden kan då den här effekten ses?
Doping och styrka
Inom alla områden egentligen, för länge sedan, i en av de första poddarna jag gjorde, berättade jag om styrkelyftare som trodde att de blev dopade och då höjde sina personbästa mycket mer än kontrollgruppen som inte trodde att de blev dopade.
Ingen av grupperna blev dopade i verkligheten och när dopinggruppen fick reda på sanningen föll de tillbaka sina gamla odopade nivåer igen.
Så hela förändringen som skedde, skedde för att de här försökspersonerna trodde att de var dopade och när de inte längre trodde det, försvann effekten.
De blev starkare av att tro att de skulle bli starkare och de blev svagare igen när tron försvann.
Fejkade hjärnoperationer
Det har också gjorts experiment med hjärnkirurgi på Parkinsons-patienter. Där låtsades man operera på hjärnan, man borrade ett hål i kraniet precis som man skulle ha gjort om man opererade, och så låtsades man bland annat injicera stamceller i hjärnan.
De här patienterna visade förbättringar i sina Parkinsons-symptom. Och det är ju otroligt i sig men hittills har du bara hört hälften av det här experimentet.
Det visade sig att de som fått placebokirurgi utfört på hjärnan och trodde att de fått injektioner av stamceller visade mer framsteg än de som fick riktig kirurgi utförd och som på riktigt fick stamceller injicerade, men inte trodde att så var fallet.
Alltså, för att förtydliga: två grupper. En får fejkbehandling men tror att det är riktig och en grupp får riktig behandling men tror inte att de har fått någon behandling.
Och gruppen som bara tror att de har fått behandling gör större framsteg. I ett område som hjärnkirurgi.
Dofttest
I ett annat experiment utsatte man personer för en doft som de skulle utvärdera. Därefter fick försökspersonerna göra olika tester.
Hälften av de som fick lukta på och utvärdera den här doften fick och veta att den hade egenskaper som att den ökade ens kreativa förmåga. Den andra hälften fick ingen sådan information.
När man sedan utvärderade testerna som gjorts efter försökspersonerna utsatts för doften så presterade den ena gruppen signifikant bättre på de delar som mätte kreativ förmåga.
Elchocker
Och liknande experiment har gjorts där man satte dioder på huvudet på folk och sa att de fick en lätt elchock som ökade deras kognitiva förmåga, ingen elchock gavs i verkligheten. När sedan de här personerna gjorde olika test, som handlade bland annat om inlärning och att mäta deras reaktionstid, så presterade dom bättre än de som inte lurats att tro att de fått någon elchock som var bra för hjärnan.
Som du hör så finns det hur många exempel som helst inom många olika områden.
Smärtstillande kräm och öppna behandlingar
Och det kan också fungera tvärtom.
Patienter som får veta att effekten av en viss smärtstillande kräm ska avta långt tidigare än den egentligen avtar, börjar att känna smärta när de tror att effekten av krämen är borta, trots att den egentligen fortfarande ska fungera.
Och ju större effekt vi förväntar oss, desto större effekt får vi. Fyra placebotabletter har större effekt än två och sprutor ger större effekt än piller.
Och, det har till och med visat sig att placebo kan funka trots att patienten vet att det är placebo han eller hon får.
Tarmproblem, hösnuva och ryggsmärtor har blivit bättre av det som kallas för öppen placebobehandling och man anar att det kan bero på att patienterna ändå tror att det är någonting de får, att det ju i alla fall är en behandling av någon sort.
Så det finns onekligen någonting här. Men det finns ju också självklart tillfällen då placeboeffekten inte uppmätts. Vad gäller öppen placebo till exempel så har det gjorts experiment där det inte alls har funkat.
Jag kommer tillbaka till placeboeffekten i slutet av det här avsnittet och då ska jag också att knyta ihop de här delarna, det jag har pratat om hittills och det jag kommer att prata om nu.
Frågan om vi lever i en simulering.
Filosofiska argument
Nick Boström är professor i filosofi på Oxford. Han är född i Sverige och har nog blivit mest känd för sina resonemang om Artificiell intelligens och mänsklighetens sårbarhet inför den.
Jag skulle säga att Nick Boström är en stjärna i forskarvärlden.
Boström är också känd för ett tankeexperiment som han kallar för "The simulation argument".
Resonemanget ser ut så här, och jag använder mina egna ord och inte Boströms här. Men jag länkar förstås till originalkällan:
Av följande tre scenarior måste minst ett vara sant:
Scenario 1
Inga, eller väldigt få, civilisationer i universums hela existens, dåtid och framtid, kommer någonsin att nå en grad av utveckling där de kan skapa dataspel, eller simuleringar, som är så avancerade att figurerna i de här simuleringarna tror att de har ett eget medvetande.
Det kommer aldrig att hända. Någonsin.
Scenario 2
Om någon, i dåtid eller oändlig framtid, ändå når en sådan grad av teknologisk utveckling har de inget intresse av att skapa simuleringar utifrån den tekniken.
Så man har alltså tekniken men bestämmer sig av olika skäl, kanske etiska, för att inte använda den.
Scenario 3
Om någon, i dåtid eller oändlig framtid, når den graden av teknologisk utveckling och om någon av de här civilisationerna som gör det är intresserade av att köra simuleringar så finns det en riktig verklighet och ett nästan oändligt antal simuleringar, där alla tror att de lever i den verkliga verkligheten. Då är chansen att finnas i den verkliga verkligheten nära nog noll.
Det är det filosofiska argumentet.
Och det är svårt att slå hål på. Om man tänker på hur till exempel datorspel har utvecklats de senaste tio-tjugo åren så kan man fundera på hur det ser ut om den här utvecklingen sker i 10.000 år till, eller tio miljoner år.
Quantum entanglement - sammankopplade partiklar
Men annan forskning, mätbara experiment, gjorda i laboratorium, kan också, om man väljer att tyda dem så, peka på att vi lever i en simulering.
Jag länkar mer i anteckningarna till det här avsnittet till den som är intresserad.
Två av de mest intressanta fenomenen är det som händer när man utför något som kallas för "The double slit experiment" och någonting som kallas för Quantum entanglement.
Jag börjar med Quantum entanglement, och nu förenklar jag väldigt men i stort betyder det att två partiklar, kan höra ihop.
Två partiklar kan höra ihop. Att de hör ihop betyder att de förhåller sig till varandra.
Om man tänker sig dem som små bollar som roterar så kan de till exempel höra ihop genom att de alltid roterar åt motsatta håll.
Om man skulle kunna ändra riktning på den ena, ändras automatiskt också den andra, så att sättet de förhåller sig till varandra, förblir lika.
Så om en foton spinner motsols och en medsols och jag byter håll på rotationen på en så byter den andra fotonen automatiskt håll också. Trots att jag inte rör den fotonen.
Det här händer inte bara om de här partiklarna befinner sig bredvid varandra utan det händer även om de är separerade. De kan befinna sig på olika hörn av universum till och med. De kan vara separerade av rum och tid.
När en ändras, ändras också den andra. Om man ser världen som vi ser den är det här förstås helt oförklarligt. Trots att det är sant.
Om man ser världen som ett dataspel är det här inga konstigheter alls. Då är det ju bara att koda att om en av dem ändrar sig så ska den andra också ändra sig.
De kan vara separerade av både tid och rum i spelet men det som sker i spelet är ju bara det som någon har kodat ska ske. Om koden säger att två saker hör ihop spelar det ju ingen roll hur långt de är från varandra i spelet.
The double slit experiment - vet att den är iakttagen
The double slit experiment är ett experiment som är så otroligt att jag drar mig för att berätta om det.
För du kommer inte att tro mig. På min hemsida, där du hittar det här avsnittet hittar du också Youtube-videos som förklarar hela experimentet, och flera varianter av det.
Det kan vara väldigt komplicerat men kontentan är den här.
En elektron är en liten liten partikel, alltså någonting fysiskt Man kan se den som en liten kula.
Om du skjuter elektroner mot en vägg så kommer dom bilda ett mönster på väggen. Som små prickar som träffar väggen.
Det här mönstret förändras, inte av att man förändrar någonting i själva experimentet, utan enbart av att man observerar, alltså med en kamera, var varje elektron tar vägen.
Om man inte observerar, bildar elektronerna ett mönster där varje elektron kan vara på flera ställen samtidigt. Den uppför sig som en våg, trots att den är en partikel.
När man börjar observera, uppför den sig som en partikel igen. Elektronen verkar veta att den är observerad.
Och om man väntar med att observera tills precis innan den träffar väggen så är den en partikel och då har den alltid varit en partikel.
Om du inte observerar träffar elektronen väggen som en våg och har alltid varit en våg.
Trots att beslutet huruvida du ska observera eller ej inte fattades förrän efter elektronen skjutits mot väggen. elektronen kan alltså bestämma sin form även bakåt i tiden.
Om du kopplar en slumpgenerator till kameran som observerar så kommer alla elektroner den slumpmässigt observerar precis innan den träffar väggen vara en partikel och alltid ha varit en partikel och alla elektroner den slumpmässigt inte observerar kommer att vara en våg och kommer alltid att ha varit en våg.
I vår verklighet är det här ofattbart. Saker tar inte form förrän vi observerar dem. Så funkar det ju inte.
Men ett dataspel fungerar ju precis så här. Det som är bakom din rygg i ett dataspel, som alltså inte syns på skärmen finns ju inte förrän du vänder dig om. Då omvandlas koden blixtsnabbt till den miljö som skulle vara där. Det som inte finns på skärmen blir inte verklighet i spelet förrän du observerar det. Och när du observerar det så speglar ju bakgrunden det du har gjort hittills i spelet.
Om du kastar en eldboll över axeln och aldrig vänder dig om så kommer inte den koden att skrivas men om du vänder dig om efter 30 sekunder så har det brunnit sedan du kastade den.
Så spelet går på sätt och vis bakåt i tiden och skriver om historien utifrån hur du beter dig.
Placebo likt ett dataspel
Vad har det här då att göra med placebo?
Om vår verklighet beter sig på samma sätt som ett dataspel, så kan man ju tänka så här:
Vad händer till exempel om du är trött i ett dataspel? Du kan antingen vila så du får tillbaka din kraft, eller så kan du ta någonting som spelet bestämt ger dig din kraft tillbaka. En liten stjärna till exempel som ger energi.
Eller så finns det ett hack, som kan ge dig extra energi kanske att du trycker på vissa tangenter samtidigt eller skriver in ett kommando.
Oavsett vad du gör så är det ju en bit kod som säger till spelet att din avatar är pigg igen och koden ser väldigt lika ut oavsett om du äter en stjärna, vilar eller använder ett hack och din avatar kommer att bete sig som att den är pigg.
Det är koden som är det viktiga, inte vad som satte igång den.
Om vi funkar på ungefär samma sätt, och att det som når vår hjärna omvandlas till kod, eller något som liknar kod eller funkar på ungefär samma sätt, så spelar det kanske inte så stor roll huruvida koden kommer i form av kemiska substanser i ett piller eller om den input vi får från annat håll skapar samma kod. Och då ger samma effekt.
Om till exempel forskare säger till någon att de fått mer och bättre sömn än vad de egentligen fått och att det leder till att de uppträder på samma sätt, i tester, som om de hade fått den här långa kvalitetssömnen. De beter sig inte som trötta, trots att de borde vara det, Vilket är ett experiment som gjorts.
Eller att människor som tror att de motionerar mer än normalt också lever längre och är friskare än normalt. Trots att det de tror inte stämmer överens med hur det faktiskt är. Dom motionerar inte mer. Men dom tror det. Och dom lever längre och friskare liv.
Kan vi designa vår egen verklighet?
Min önskan, om du orkade igenom hela avsnittet, är att du ska ta det här med en nypa salt.
Men om det vi tror är sant, har så stor effekt på hur vi fungerar, och på vad som faktiskt blir sant, kan det då vara möjligt för oss att designa vår egen verklighet, oavsett om den består av kod eller inte, på ett sätt som stödjer det vi vill ska hända. Som underlättar för de tankar vi vill tänka.
Finns det någonting att förlora på det? Sättet vi beter oss mot andra, till exempel. Sättet vi pratar med oss själva. Hur vi tar hand om oss själva.
Om vi tror att en salva inte längre ger någon effekt, så känner vi smärtan. Trots att salvan fortfarande fungerar.
Just den typen av kod är vi nog många som programmerar oss själva med.
Så varför inte börja försöka, eller bara sätta ner foten och bestämma, att från och med nu ska min avatar leva skiten ur den här simuleringen.
Ta hand om dig och tack för att du har lyssnat.
Länkar
Artikel om placebo med länkar till alla experiment jag tar upp
Nick Bostrom förklarar The Simulation Argument
Nick Bostrom’s originalartikel om The Simulation Argument
The Simulation Hypothesis Documentary (den bästa dokumentären jag har hittat i ämnet). The Double Slit experiment presenteras 25:25-33:00 och 34:35-40:30
What Is Reality? (också en intressant film)
