137. Tre mindsetknep för mer kontroll

Välkommen, Jag heter Daniel Sjöstedt och du lyssnar på Monkey mindset.

I det här avsnittet tänkte jag dela med mig av tre "mindsetknep", det är det bästa ordet jag hittar men du kommer att märka att de inte är renodlade mindsetknep, men tre mindsetknep som dom som har koll, dom som känner att de har balans och kontroll, utför i större utsträckning än de som inte har koll.

Alltså, om du gör mer av de här tre faktorerna kommer du att skapa mer kontroll, eller en större känsla av kontroll. Och den som gör mindre, eller inte gör något, kommer ha svårt att känna kontroll.

Så det är inte svart eller vitt, ja eller nej, utan det handlar om mer eller mindre. I större eller mindre utsträckning.

1. Säg nej mer

Det första är att dessa människor gör andra val, och för att vara mer exakt så säger de nej mer. De väljer bort.

Ju mer någon säger nej, och ju mer någon har styrkan att välja bort, desto mer kontroll har de över sin egen tid. Att kunna ägna den åt det man själv har identifierat som viktigt.

Att säga nej är ju svårt eftersom det känns som att man missar något. Men när du säger ja till någonting, som någon annan föreslår, till exempel, så säger du ju samtidigt nej till någonting annat. Du säger ja till någonting någon annan bestämmer och du säger nej till det du själv har bestämt.

För tid är ju en ändlig resurs. Och den tiden du lägger på sådant som andra har bestämt, som följer deras agendor, kan du inte lägga på det du själv har bestämt är värt din tid.

Självklart egentligen, särskilt om man är medveten om att tid är en ändlig resurs, den inte går att spara, och du har en viss mängd tid till ditt förfogande. Dels i livet men det är ju en större fråga men också den här månaden, den här veckan och det här året.

Det är det enda jag kan komma på som du inte kan få mer av, du har det du har och de är ditt ansvar att använda den så vist som möjligt.

2. Gör vågor

Nummer två är att man gör vågor. Jag tror att vi, det kan ha varit Patrik, har pratat om det här tidigare men det här är ett koncept som jag nog ha borde pratat mer om.

Att göra vågor i det här sammanhanget betyder att du är på när du är på och är av när du inte är på.

Idrottare är väldigt bra exempel på det här. När de tränar eller tävlar gör de det så optimalt de kan, och den övriga tiden återhämtar de sig så optimalt de kan. Så man pendlar i intensitet väldigt mycket.

Ett annat exempel kan jag ta från när jag spelade poker. När jag spelade ville jag vara väldigt på. Helt fokuserad. Helt alert.

Sedan, särskilt emellan passen, vill jag vara väldigt av. Låta hjärnan vila så mycket som möjligt, så att jag skulle kunna vara väldigt på igen när nästa pass började.

Om jag till exempel, vilket definitivt hände ibland, spelade ett pass där jag vara väldigt fokuserad, och sedan, när passet var slut, satt kvar vid datorn och tog min vila genom att surfa, så var det väldigt svårt att koppla på lika hårt inför nästa pass.

Så eftersom botten av vågen blev högre än optimalt då jag inte vilade ordentligt blev toppen på vågen också lägre. Och fortsätter jag så så kommer jag efter ett tag knappt ha några vågor alls, jag kanske spelar med Google Chrome öppet på skärmen bredvid och kommer inte alls upp i 100 procent av min verkliga kapacitet.

De flesta idag har det så skulle jag säga. Vi har få riktigt höga vågor, där vi är fullt fokuserade och vi har få riktigt djupa vågdalar, där vi är helt av. Vi befinner oss i ett krus, med en nivå av intensitet som är ungefär samma hela tiden.

Det här riskerar att innebära att vi hela tiden känner oss efter. Att vi hamnar i en ond cirkel. Eftersom vi inte får så mycket gjort som vi tycker att vi borde när vi jobbar så känns det inte som att tiden finns för rejäl återhämtning.

I värsta fall så börjar vi till och med välja bort sömnen för att vi tror att den där extra timmen behövs för att hinna med. I själva verket så behövs inte mer tid att jobba. Det behövs högre vågor när du väl jobbar. Och mer återhämtning.

Jag återkommer ju ofta till idrottsvärlden eftersom det är mätbart och det är tacksamt och där prioriteras ju djupa vågdalar precis lika högt som höga vågtoppar.

Men det går också att gå till industrin som ju också är lättare att mäta än vad kunskapsarbete generellt sett är.

Ska maskinerna gå på max behöver de underhållas. Om de inte underhålls kommer de snart att gå sönder eller gå på halvfart och det är supertydligt att långsiktigt är det mycket mer lönsamt att låta maskinerna gå på max så mycket som möjligt men att samtidigt sköta underhållet till 100 procent.

En maskin som går dygnet runt, utan underhåll kommer att producera mindre och mindre och till slut går den sönder. Och då blir kostnaden för att kunna fortsätta skyhög.

Så ju större vågor, desto bättre prestation och desto mer kontroll.

Mitt sista mindsetknep är det jag själv känner mig mest entusiastisk över.

3. Kliv in i glappet mellan stimuli och respons

Det finns ett glapp mellan stimuli och respons. Det vill du utnyttja. Jag ska förklara vad jag menar.

Låt oss låtsas att någonting händer dig. Någon kanske säger något. Du får en känsla och reagerar. Det här är hur de flesta av oss fungerar och det är så naturligt att vi inte ens ifrågasätter det. Vi blir trötta, vi vilar. vi blir hungriga vi äter. Vi blir irriterade vi reagerar på det sätt vi då reagerar. Kanske blir vi tysta eller korta i tonen eller så skäller vi. Till exempel.

Men det finns ett tomrum mellan det som händer och vår reaktion inför det som händer. Det här gapet är möjligt att kliva in i. Och själv bestämma över vilken reaktion du vill ha.

Viktor Frankl var en österrikisk neurolog och psykolog Han skrev klassikern "Man's search for meaning" som utgick från hans egna erfarenheter i nazisternas koncentrationsläger.

Viktor Frankl sa så här:

Between stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freedom.

Så det är inte vad som händer som definierar oss. Utan det är hur vi reagerar på det. Och vår reaktion är möjlig att välja.

Ju mer du kan kliva in i det här gapet, och du som mediterar vet ju vad jag pratar om, desto mer kontroll tar du över ditt eget liv, och som Viktor Frankl sa:

In our response lies our growth and freedom.

I den här utbildningen som jag har berättat om i de senaste poddarna, Opimize coach, så har alla blivit tilldelade vad man kallar en swimbuddy.

Det här begreppet "Swim buddy" tror jag har sitt ursprung i amerikanska Navy Seals, alltså elitsoldater. Där jobbar man alltid två och två, man har en swim buddy och man se till att ens swim buddy är säker och ens swim buddy gör samma sak med dig. Man lämnar inte sin swim buddys’ sida.

Så i kursen har vi fått en person som vi pratar med varje vecka där vi går igenom vad vi lärt oss och så bollar vi idéer och reflektioner. Väldigt värdefullt.

Min swim buddy heter Christian Malmström. Han är extremidrottare. Han gör ironmans och ultralopp och en massa annat. Han finns på ironcoach.se om du vill kolla upp honom.

I alla fall, för ett tag sedan så sprang och vann Christian ett lopp där man varje heltimma gav sig iväg på en 6,7 kilometer lång löprunda. Den som blev kvar sist vann. Christian höll på i 20 timmar.

Bara några veckor senare, två veckor senare tror jag, i slutet på april, ställde han upp i Täby extreme challenge 100 miles. Alltså drygt 16 mil, och kom tvåa.

Han berättade för mig att han hade ett citat han gillar och som fungerade ungefär som hans motto:

Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up

Den som ursprungligen sa det var Dean Karnazes en annan ultralöpare.

I alla fall, hittills så hade Christian använt det här mottot som ett skyddsnät. “Never give up”, typ. Bara för att du inte kan springa längre behöver du inte ge upp.

Men i det här loppet tog han tillvara den första meningen. Run if you can. Spring om du kan. Så när det blev tufft så frågade han sig själv "Kan jag springa?" Och han definierade "kan" i dess renaste form. Kan jag? Alltså är det fysiskt möjligt.

Jag, och alla andra, om vi frågar oss kan jag springa, så skulle svaret bli till exempel, nä jag är för trött eller nä, det gör för ont. Och så stannar vi.

Någonting händer, vi är trötta och känner smärta, och vi reagerar, vi stannar.

Men Christian är på en annan nivå. Kan jag springa? Och kroppen skriker nej, det gör för ont.

"Det gör för ont" är inte svar på frågan här. Att det gör ont är egentligen inte relevant. Kan jag? Ja eller nej.

I ett sådant här lopp så gör det ondare och ondare i benen. För varje mil gör det ondare. En väldigt normal reaktion på detta är att känna efter hur ont det gör nu och sedan tänka på hur ont det kommer att göra om till exempel tre mil och sedan inse att "jag kommer inte att klara den smärtan".

När den tanken kommer in, och det redan gör väldigt ont är det oerhört lätt att ge upp redan nu. Men genom att kliva in i gapet mellan tanken och reaktionen, mellan stimulus och respons, och ta kontrollen där, i Christians fall genom att fråga "kan jag springa".

Vad som händer sedan är inte relevant nu. Kan jag springa nu så springer jag.

Christians stora mål vara att klara loppet på under 16 timmar och han gick i mål på 15:53. Helt fantastiskt.

Jag länkar till Christians egen text om det här. Den är mer komplett och mer korrekt än min återberättelse, jag kan som alltid ha missuppfattat någonting eller missat någonting viktigt.

I den så skriver han bland annat:

Jag hade under loppet fått ut min, för tillfället, fulla potential som ultralöpare och fixat drömgränsen 16 timmar (med 7 minuters marginal) vilket räckte till en andraplats. Känslan av att prestera på sin fulla potential är obeskrivlig och måste upplevas.

Sammanfattning

Så tre saker har jag pratat om idag, som är viktiga men inte, tror jag, självklara. Men som ger dig mer kontroll över ditt eget liv och din egna prestation, den behöver så klart inte vara fysisk.

Det första är att börja fatta annorlunda beslut mot vad du gör nu. Bli medveten om vad du gör nu och i vissa lägen agera annorlunda. Framför allt att börja att säga nej mer och inse att tid är en begränsad resurs.

När du säger ja till något säger du samtidigt nej till någonting annat, även om man inte ser det så i stunden.

Det andra var att skapa högre vågor. Jobba hårdare och mer intensivt när du jobbar. Vila hårdare och mer intensivt när du vilar. Befinn dig inte i mellan dess ytterligheter hela tiden.

När du skapar vågor får du mer gjort, och det blir mer lustfyllt att jobba och leva om du agerar så.

Det tredje var att inse att det finns ett gap mellan stimuli och respons och det är möjligt att kliva in där och faktiskt välja din respons till varje enskilt stimuli.

Det här är ju en träningssak förstås. Genom meditation tränar man det här och genom mental träning tränar man det här. I och med att man får ner sin grundspänning, man blir lugnare och det skapas utrymme att tänka efter som kanske inte fanns förut.

Det var det jag hade den här gången. Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig.

Länkar

Christian Malmström, ironcoach.se