71. När jag vill ha förändring men det inte lyckas 2

 

Välkommen till Monkey mindset, jag som pratar heter Daniel Sjöstedt och jag är mental tränare. Dagens podd är en fortsättning från förra veckan. Lyssna gärna på den.

Då gick jag igenom det som skulle kunna kallas för förarbetet för Maria när det gäller att skapa sitt nya beteende, som är att komma igång med fysisk träning.

Vi satte igång med mental grundträning, vilket ju handlar om att se till så att man får mental återhämtning.

Vi accepterade och comittade oss för ett långsiktigt perspektiv och vi diskuterade igenom, eller tänkte igenom det faktum att bakslag är oundvikliga, tillräckligt mycket för att vi ska kunna inse det och kunna referera till det under de perioder då det inte går enligt plan.

Och så funderade vi på hur morgondagen, eller nästa vecka skulle kunna se ut, för att vi i slutet av veckan skulle kunna känna oss tillfreds och nöjda med oss själva.

Förhoppningsvis så skalar den här processen bort så mycket motstånd att Marias nya beteende nu kan skapas. Men här så låtsas vi att det inte blir så. Vi gör allt det här så bra vi kan men det funkar ändå inte, det blir inte gjort. Kanske funkar det under några dagar eller någon vecka men inte långsiktigt.

Undersök och identifiera hinder

Så vad gör vi då? Hur går vi vidare? Självklart beror det på det specifika fallet men vad som behövs är en undersökning av något slag. Vad är det som gör att det inte funkar? Var fallerar det? I viken situation? Vilka ursäkter används för att inte följa planen? Sådana typer av frågor. Enligt min erfarenhet så behöver man inte gå så djupt in i de här frågorna utan vad vi är ute efter är att kunna identifiera fler hinder.

Och det här är så viktigt, och så vanligt, att jag kommer att ägna lite tid åt att förklara vad jag menar.

För det är otroligt lätt hänt att man grottar ner sig här och skälen till det är dels att det känns bra för klienten, om det handlar om en coach och en klient, eller för mig eller Maria personligen om vi jobbar med oss själva eller med en kompis. Det känns bra att få prata ut och att få reda ut. Och vad jag menar med det här är, om jag ska gå tillbaka till coachrollen, är att jag frågar till exempel.

"Du säger att du när du åker från jobbet, är helt inställd på att följa planen och träna på kvällen men att någonting händer från det att du lämnar jobbet till det att du kommer hem och ska träna".

Då kan klienten svara ungefär så här: "Ja, när jag åker från jobbet är jag taggad för då känner jag att jag har hela eftermiddagen och kvällen på mig och jag vill verkligen göra någonting bra av resten av dagen. Men när jag är hemma så är det helt plötsligt så mycket att ta tag i så efter bara någon halvtimma känner jag mig helt dränerad. Och det finns hela tiden någonting att göra så det är inte så att jag lägger mig i soffan".

Nu, om man vill vara en god kompis eller en empatisk coach, så ber man klienten att berätta mer. Då kommer klienten kanske berätta om alla de här åtagandena som hon upplever att hon har gentemot sin familj, och kanske även gentemot sig själv och sin egen bild av vad det innebär att vara en bra mamma eller en bra hustru eller bara en bra människa i dagens samhälle.

Och coachen eller vännen undersöker vidare: Du pratar om de här rollerna du har. Jag lägger märke att du själv inte prioriteras i någon av de här rollerna?

Ja, kanske är det så.

Vad beror det på?

Kanske finns det en bild hos mig. När jag tänker efter så har det alltid varit så. Kanske så tycker jag inte, på någon nivå, att mina behov är värda att komma först.

Så vi undersöker och ställer frågor och vi hamnar i en insikt hos klienten att hon inte tycker att hon är tillräckligt mycket värd för att vara högsta prioritet. Och den här insikten tar ju förstås oftast längre tid än så här och jag har som ofta förenklat och dragit saker till sin spets för att poängen ska gå fram.

Klienten ser nu mönster som kanske har gått igenom hela hennes liv. Det är kan bli starkt och känslomässigt och det blir vanligtvis både skratt och tårar. En naturlig instinkt är nu att börja reda ut det här. Vad beror det på? När började det? Hur kan vi göra för att de här känslorna av att inte förtjäna att prioritera sig själv blir enklare att hantera. För kanske är det så att vi nu har grävt så djupt att vi har hittat själva kärnan.

Och det här kan förstås helt korrekt ses som ett stort och viktigt genombrott. Och jag vill verkligen betona att jag inte på något sätt vill förringa hur viktigt det kan vara.

Men det är inte därför vi är här just nu. Vi är här för att vi har ett beteende vi vill skapa och hur mycket vi än försöker så lyckas vi inte.

Så när klienten säger att hon är taggad när hon lämnar jobbet men känner sig dränerad en halvtimma efter att hon kommer hem, så är vi noga med att inte fastna i de underliggande känslorna som kan vara grunden för det här beteendet.

Och istället för att undersöka varför det är på det sättet så ställer vi i stället frågan.

Vad skulle du kunna göra för att du ska vara piggare klockan sex på kvällen?

För även om vi i många fall tror att de här tendenserna vi har att göra vissa saker eller inte göra vissa saker sitter så djupt i oss att vi behöver analysera det noggrant så räcker det ofta med att vi strävar efter att försätta oss i rätt tillstånd vid rätt tillfälle. I det här fallet att vi känner oss någorlunda mätta, glada och utvilade då beslutet om kvällens träning tas.

Vad är du beredd att offra?

Istället för känslor fokuserar vi på praktiska saker. Och vad som kommer att följa här är en förhandling med dig själv. För du vet ju vid det här laget att den dag som du har just nu, din normala vardag just nu, den funkar inte för det här nya beteendet. Alltså behöver din dag förändras. Vad är du då beredd att förhandla med?

Och här kan det vara till hjälp att börja sätta siffror för hur viktiga olika saker är, bara för att förtydliga för sig själv. Den naturliga instinkten är nämligen att nästan ingenting är förhandlingsbart. Det mesta som händer är en massa måsten. Så känner vi ofta.

Jobbet ser vi ofta som icke förhandlingsbart. Men är det verkligen det? Att ha ett jobb, eller en inkomst, är ju för de allra flesta en nödvändighet men behöver du ha exakt det här jobbet och behöver det se ut på exakt det här sättet. Vad skulle hända till exempel om du gick ner på åttio procent? Instinktivt tänker du nu: Det går inte. Varför inte? Har du undersökt det?

När du kommer hem efter jobbet så finns det ju sysslor som behöver göras, dessa känns inte förhandlingsbara. Men vad skulle hända om du inte gjorde dem två dagar i veckan? Berättade för familjen att på tisdagar och torsdagar så kommer jag att hålla mina kvällar helt rena från sysslor. Då kommer jag hem, tar en tupplur på en halvtimma och sedan går jag och tränar. Ni får ta ansvar för att det som behöver göras då blir gjort. Min gissning är att det skulle gå bättre än du tror att göra så här.

Återigen så är mina exempel ganska radikala men det skulle ju kunna räcka med att du varje dag använder en halvtimme av din lunchrast till att ta en tupplur. Det kanske skulle göra dig tillräckligt pigg. Eller att du slutar att hjälpa till i din sons fotbollslag som visserligen är viktigt och någonting som du vill göra men som, när du sätter siffror på hur viktiga olika saker är för dig, visar sig vara mindre viktigt än att få en bra hälsa.

Lösningen inte alltid så uppenbar

När man öppnar upp så här, och ser sådant som man alltid har sett som skrivet i sten som möjligt att förändra, så kan det bli både inspirerande och roligt. Man inser att man kan påverka sin vardag mer än man tror. Och samtidigt är det svårt. För det är ju svårt att prioritera, det betyder inte bara att du gör mer av sådant som är viktigt utan det betyder också att du väljer bort sådant som du kanske vill göra och sådant som andra kanske förväntar sig att du gör.

Och i mitt exempel så fastnade jag lite i att träningen skulle ske just efter jobbet men det är ju möjligt att gå och lägga sig 20:00 varje kväll och träna mellan 04:30 och 05:30 på morgonen. Bara som exempel. Att hitta lösningar kräver ofta att man tänker lite utanför det normala.

Och att man blir lite annorlunda om man gör så här, det hör till. För det normala, i alla fall för väldigt många, är ju att ha en livsstil där jobbar så mycket, eller har så mycket att göra, att man varken har tid eller ork att göra de saker man verkligen vill göra. Vilket i sig är lite underligt.

Jag hoppas att jag har gett dig några nya tankar med det här avsnittet. Vad jag har pratat om, om jag ska sammanfatta, är att du ska fokusera på handling snarare än känslor. Att du ska vara lösningsorienterad, alltså utgå från nuläget och försöka ta bort hindren. Istället för att älta det som redan hänt. Och att du ska våga hitta egna lösningar. Allt är förhandlingsbart, det enda som sätter stopp är din egna fantasi och när du går din egen väg så kommer du att göra det annorlunda mot de flesta andra, och kanske till och med ses på som lite egen, men det är ingenting att oroa sig över utan det är någonting bra.

Och, som en extra bonus. Om du gör så här så visar du i handling att du faktiskt prioriterar dig själv i vissa lägen. Du visar i handling att dina behov är värda att komma först. Så den här knuten som du har som kanske går långt tillbaka i tiden, som handlar om självkänsla och egenvärde och annat, den kommer också att börja lösas upp.

Om du är nyfiken på mental träning så kan du få det du behöver för att komma igång av mig och det kostar ingenting. På min hemsida, monkeymindset.se se finns en röd ruta där du kan fylla i din email och när du gör det så skickar jag dig ljudfiler och instruktioner som du kan börja träna med.

Lämna gärna en recension på iTunes. Det hjälper podden att växa och jag uppskattar varje recension jag får.

Du är hjärtligt välkommen att skicka frågor, feedback, tips på ämnen och annat direkt till mig. Min email är daniel<at>monkeymindset.se.

Det var allt för den här gången. Tack för att du lyssnar, vi hörs snart igen.