83. Så saboteras din lycka av det ständiga strävandet efter mer

Välkommen. du lyssnar på Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt och jag är coach och mental tränare.

2012 så vill en professor som heter Christoffer Chee och som jobbar på University of Chicago titta lite närmare på den här tendensen många av oss har att hela tiden sträva efter mer och mer. Oavsett om vi behöver mer och oavsett om vi har nytta av mer. Han ville bland annat undersöka vad det gör med vårt välbefinnande. Så Chee skapade några experiment som är ganska intressanta.

Experiment med chokladbitar

I sin första studie delade han in sina försökspersoner i två grupper. Bägge grupperna fick lyssna på behaglig musik men de fick också en knapp framför sig. Varje gång de tryckte på knappen så avbröts musiken och istället fick de under en period höra ett ljud av en såg som sågade. Så att trycka på knappen skapade en viss grad av obehag.

Men de fick också veta att ett visst antal tryck gav dem en liten chokladbit. För den ena gruppen kostade varje chokladbit 20 tryck och för den andra gruppen kostade varje chokladbit 120 tryck. Så den ena gruppen tjänade sex gånger så mycket som den andra.

Bägge grupperna fick också veta att det inte var tillåtet att ta med sig någon choklad hem, eller ut från experimentrummet. De fick äta chokladen de hade tjänat ihop om de ville, men de var tvungen att äta den i anslutning till experimentet, innan de gick därifrån.

Under experimentet så tjänade de som hade hög lön, alltså de som bara behövde trycka 20 gånger för en chokladbit, i snitt 10.7 chokladbitar, medan den andra gruppen i snitt tjänade 2.5 chokladbitar.

Sedan skulle grupperna äta sin choklad. Gruppen som hade tjänat många chokladbitar åt i snitt 4.7 bitar jämfört med 1.7 bitar för gruppen som tjänat mindre.

Så bägge grupperna tjänade ihop mer choklad än de kunde äta men gruppen som kunde tjäna mycket samlade på sig mer än dubbelt så många chokladbitar än de kunde äta. Så den gruppen fokuserade på att tjäna så mycket som möjligt utan att egentligen ta hänsyn till om de ens ville äta all den choklad de tjänade ihop.

Begränsade hur mycket de kunde tjäna

Nu gjorde Chee ett nytt experiment, där tryck på knappen gav en chokladbit. Och jag tror att alla i det här experimentet tjänade lika mycket choklad per tryck på knappen.

Den här gången så sa han till hälften av deltagarna att de som mest kunde tjäna 12 chokladbitar. Till den andra gruppen sa han ingenting. De med ett tak för hur mycket de kunde tjäna, tjänade i det här experimentet i snitt 8.8 chokladbitar. De utan tak tjänade 14 bitar. Bägge grupperna åt sedan 6.7 chokladbitar.

Så när det fanns ett tak, när det fanns en begränsning så kunde den gruppen mycket bättre uppskatta hur mycket den behövde. Det verkar som att man i den gruppen tänkte efter.

När det inte fanns ett tak så försökte deltagarna bara tjäna så mycket choklad som möjligt. Framgång mättes i hur mycket de tjänade. Oavsett om de hade någon nytta av det dom tjänade eller ej.

När Stephen Chee mätte hur tillfreds deltagarna kände sig så visade det sig att gruppen som försökte tjäna så mycket som möjligt kände lägre tillfredsställelse än gruppen som hade ett tak, både när jobbet gjordes och när chokladen åts.

Det är ju inte så svårt att dra paralleller till verkligheten från det här experimentet. Många fungerar ju så, kanske gör vi det alla i någon mån, att vi försöker samla ihop så mycket som möjligt, oavsett våra behov. Vi är programmerade nästan, kanske av miljö, kanske av biologi, att tänka att mer är bättre.

Jämför oss med andra högre upp i hierarkin

Ett skäl till det här är någonting som på engelska kallas för "Upward social comparison". Vi jämför oss alltså uppåt i den sociala hierarkin. Och den sociala hierarkin styrs nästan jämt av vem som har mest.

Det blir alltså en tävling där vi egentligen inte bryr oss om vad vi har utan snarare jämför vad vi har med vad andra har. Om en annan avdelning på jobbet fått större budget, så vill vi också ha större budget, helst lite större än dom. Inte alltid för att det är kritiskt för verksamheten utan egentligen bara för att vi jämför oss.

Samma sak förstås i våra privatliv. Vi upplever mer tillfredsställelse om vi själva tjänar 400 000 kronor per år och bor i ett område där de andra tjänar 300 000 kronor per år, än vad vi gör om vi tjänar 500 000 kronor per år och bor i ett område där grannarna tjänar 600 000.

Eftersom vi lever i det samhälle vi gör är det nästan omöjligt förstås att inte jämföra oss med andra men vad den här jämförelsen gör är att vi lätt knyter vår uppfattning om oss själva till hur det går för dem runt om oss.

De här tendenserna kan också hindra oss också från att ställa frågan vad vi kan göra för att leva konstruktiva, tillfredsställande liv med det vi redan har.

Blir till slut svårt att hänga med

Det liv som många av oss lever nu kan jämföras med att springa på ett löpband. När du samlar på dig mer och mer, saker, social status, åtaganden. Så ökar farten på löpbandet. För att kunna stå kvar på löpbandet behöver du springa snabbare.

Och för att vi tenderar att jämföra oss uppåt så börjar vi nu, när vi har mer, att jämföra oss med en ny grupp. Dom som har ännu mer. Så vi jagar lite till. Farten på löpbandet ökar. För att bara hänga med måste vi nu springa ännu snabbare.

Men om du tar några steg bakåt, eller ser situationen uppifrån, blir det väldigt tydligt att hur fort du än springer på det där löpbandet, trots att det för dig är jättetydligt att det går snabbare och snabbare, att det blir jobbigare och jobbigare att hänga med i tempot, så rör du dig inte framåt. Du står kvar på samma ställe.

Så om vi hela tiden lever i en jämförelse, och där det naturliga är att jämföra oss med de som är bättre eller har mer, och om vi, när vi når dit, börjar jämföra oss med andra som har ännu mer så kommer vi självklart leva ett liv där vi aldrig har nog, där vi ständigt är missnöjda och där det vi gör, aldrig är bra nog.

Som en liten parentes, jag läste i en bok som heter stretch, där jag hämtade experimentet om chokladbitarna i början av avsnittet, också om en grupp forskare som skickade ut SMS till sina försökspersoner vid slumpvisa tider fem gånger per dag.

I SMS:et stod några frågor som handlade om vad de gjorde och hur de mådde och kände sig och vad de hade gjort sedan förra gången de frågade.

Det fanns ett klart samband mellan lycka och Facebook. Forskarna upptäckte att ju mer man använt Facebook sedan förra SMS:et, desto sämre livskvalitet upplevde man att man kände. Det här berodde, enligt forskarna på upward social comparisment. man såg alltså alla andras perfekta liv, jämförde sin egen grå vardag med det, och mådde sämre.

När man tittade närmare på varför det var så här så upptäckte man att nästan 80% procent av deltagarna i den här studien som själva använde Facebook använde det till att dela bra nyheter om sitt liv, medan bara knappa 40 % använde det till att dela dåliga nyheter.

Jakten på social status

En annan nackdel med att befinna sig i det här tillståndet av att ständigt vilja ha mer är att du omedvetet eller medvetet hamnar i ett tillstånd där du tänker att mer resurser automatiskt kommer att leda till bättre resultat. Och de här resurserna kan ju då vara prylar, eller arbetstid per vecka eller antal kontakter på LinkedIn till exempel. Och resultatet du vill ha kan var social status, eller upplevd lycka, att känna dig älskad, eller lön. Till exempel.

Så om du har det här mindsettet så tänker du att för att uppnå det du egentligen vill, behöver du skaffa mer. Eller du behöver ha den perfekta utrustningen, det perfekta tillbehöret, det perfekta och mest avancerade datorprogrammet.

Om vi ska börja spela in små korta infofilmer på jobbet om hur man kan använda vår produkt behöver vi först köpa in en dyr videokamera, vi behöver se till att vi har rätt sorts ljus och vi behöver köpa in det bästa redigeringsprogrammet. Innan vi har det kan vi inte göra något. Vår framgång hänger på prylarna. Prylarna som vi ännu inte har.

När det egentligen bara krävs en mobil, ett billigt stativ och att ni spelar in på rätt tid på dagen när ni får in ordentligt med naturligt solljus i rummet.

Medan du som har en annan inställning och kan jobba med det du redan har, kanske kan hitta nya användningsområden för saker som redan finns på företaget. Eller kanske börja odla de här 500 kontakterna du redan nu har på LinkedIn och skapa en relation med var och en av dem, innan du skaffar 500 kontakter till.

Så två olika mindset:

• Ett där vi till stor del fokuserar på vad andra har som vi saknar, där vi jämför oss uppåt och där vi, när vi nått till den nivån, börjar jämföra oss uppåt igen, med en ny nivå. Det är en inställning där vi ständigt är missnöjda med det vi har och där vi lätt hamnar i ett tänk att om vi bara hade lite mer eller om vi bara var lite bättre, så skulle vi kunna uppnå det vi vill.

• Så ett annat mindset. Där vi kan uppskatta det vi har. Där vi kanske till och med medvetet kan begränsa oss och hålla emot instinkterna och drifterna som säger till oss att vi behöver mer. Ett mindset där vi försöker använda de resurser vi redan nu har på ett bättre eller annorlunda sätt. Där vi försöker öka värdet på det vi redan har. Antingen det riktiga värdet, om det till exempel gäller att vårda befintliga kontakter bättre. Eller vårt upplevda värde, alltså det vi känner för våra ägodelar genom att inte behandla dem som slit-och släng-produkter.

Öka värdet utan att lägga till nytt

Det är självklart inte så enkelt som att en väg leder till rosa moln och lycka och en annan leder till ständig frustration och olycka och vi rör oss väl alla på en skala här. I vissa delar av livet jagar vi. Ökar farten på löpbandet, trots att vi kanske inte ur ett helikopterperspektiv rör oss framåt. Och i andra delar vårdar vi det vi har och ökar värdet på det istället för att bara lägga till nytt.

För mig så fick jag en annorlunda syn på livet då jag började leva mer minimalistiskt. Dels vad gäller ägodelar men också min inställning. Nu är det här någonting som går lite i vågor, just nu så skulle nog mitt liv behöva en rensning,

Till exempel så tog jag exemplet med filmprylar eftersom jag själv har stativ och studiolampor ståendes här på mitt kontor, en meter bakom mig där jag står nu och jag köpte dem för ungefär ett år sedan då jag tänkte att poddarna också skulle spelas in med rörlig bild och att jag inte kunde börja förrän jag hade alla prylar. Men det visade sig ju att det inte var prylarna det hängde på utan mina egna prioriteringar.

Men vad jag ville komma till är att när man börjar sätta gränser för sig själv, och viss mån slutar att jaga mer och mer hela tiden, så blir man mer fri. Man känner det. Möjligheter öppnas.

För om du står på löpbandet och farten bara ökar och ökar så kan du ju egentligen inte göra någonting annat. Hur mycket du än har så går all din energi till att inte åka av. Och du kan bara hoppas att du kommer att kunna hänga med i nästa fartökning samtidigt som du vet att det kommer en gräns. Någon gång i framtiden kommer farten att vara så hög att du inte klarar mer. Och då kommer du att åka av. Och vad händer då?

En stor del av den rädslan försvinner när man väljer att kliva av löpbandet. Att inte vara med i jakten.

Nu tror jag i och för sig att det också är svårt. Det kräver en hel del att göra så och om jag ska gå till mig själv så är det ju inte så att jag inte nojar över hur det ska gå i framtiden eller över vilka saker jag vill ha eller tror att jag behöver.

Och det är nog viktigt att komma ihåg, både vad gäller mental träning och personlig utveckling i stort men kanske framför allt vad gäller vår självkänsla och hur nöjda vi är med oss själva och det vi gör.

Om du strävar efter en framtid där allt har löst sig, där det är perfekt. Så är det omöjligt, tror jag, att någonsin nå det målet.

Fokusera på rätt saker

Jag tror det var en kille som heter Grant Cardone, som är en superspeedad men rolig självhjälpsguru, eller produktivitetsguru, som sa att  du kommer aldrig att bli fri från problem, hur framgångsrik du än blir. Dina nuvarande problem kommer att bytas ut mot andra problem. Problem på en lite högre nivå, kanske.

Men det är gott nog att vi försöker tackla de problem vi har nu. att det som kommer sen, det tacklar vi då. För oavsett vem man är så är ju alla rädda. Alla tycker vi att vi är dåliga eller dumma. Att vi gör fel eller att vi inte passar in.

Och det är ju bara att titta på världen hur den ser ut för att inse att det faktiskt är sant. Vi är dåliga ibland, både du och jag. Vi är dumma ibland. Och vi gör en massa fel. Om man letar efter exempel på det är det inte svårt att hitta dem, inte ens om jag bara tittar en timma bakåt på min dag idag. Fel är inte svårt att hitta.

Men det finns ju ett annat perspektiv också. Där vi är bra, där vi gör fantastiska saker och där du och jag med våra handlingar och ord på ett eller annat sätt hjälper andra att få ett lite bättre liv. Om det är familj, eller vänner eller medarbetare eller kunder.

Om vi vill och lägger manken till så kan vi välja att fokusera på det. Det går att träna upp och man tränar ju genom att göra och att påminna sig själv om att göra. Så det inte rinner ut i sanden. Så försök, om du kan att skifta fokus från allt som du inte har, till det du faktiskt har. Och försök om du kan att skifta fokus från allt du gör fel till allt du gör rätt.

Och jag läser lite då och då om psykologer som berättar hur skadligt det kan vara att bli en sådan som bara fokuserar på det positiva hela tiden. aldrig ser det negativa. Som intalar sig att världen är underbar trots att den inte är det. Och jag brukar då undra om det finns någon, en enda människa i hela världen som har det så.

För det negativa, det behöver vi inte direkt kämpa för att få in i våra liv. Både utifrån och från vårt eget självprat. Utan att försöka skapa en mer positiv och konstruktiv inställning betyder ju bara, i praktiken, att man jämnar ut balansen en aning mellan negativt och positivt.

Tack för att du har lyssnat, jag hoppas att vi hörs snart igen.