Extraavsnitt: Detta kan Stephen King lära dig om rädsla

Berätta om du känner igen det här mönstret: Du, hemma med huset kanske eller ni på jobbet, har ett projekt ni bestämmer er för att genomföra. Ni sätter ramarna för det här projektet enligt konstens alla regler och påbörjar arbetet.

Sedan jobbar ni på, följer planen ganska bra, men så fort det bränner till, händer något som gör att planen ändras lite, inte så mycket att det känns misslyckat eller att projektplanen behöver jobbas om, utan bara lite lite. Dock tillräckligt mycket för att skjuta fram deadline.

Någon kanske säger, hur skulle det vara om vi gjorde så här istället? eller om vi la till det här eller det här?

Ändringar som är helt legitima och vettiga.

En liten ändring blir två, blir tre och till slut är det inte längre ett tidsbegränsat projektet utan ett ständigt pågående arbete.

Altanen är nästan färdig men istället för att fixa dit de sista listerna och sätta punkt, snickrar du lite i andra änden. Eller så kanske du börjar med att lägga om golvet i källaren.

Du har en utställning på gång för din hemslöjd men istället för att välja ut 20 av dina 50 tillgängliga konstverk och ge dem till ateljén så tänker du att du nog behöver göra 51, 52 och 53 först.

Jag kommer inte ihåg var jag läste det men någon kallade det här för decision spin, beslutsspinn.

När du jobbar framåt, du fortsätter på det du har sagt, men du kommer aldrig ända fram.

Du ser till, med dina beslut, att du inte kommer ända fram.

Rädsla hindrar oss

Jag heter Daniel, du lyssnar på Monkey mindset och det här avsnittet handlar om rädsla.

Det fanns en tid, tiotusentals år sedan, när det var rationellt att vara rädd för det mesta. Det fanns ett tydligt värde i att tillhöra gruppen, flocken.

De potentiella fördelarna som kom av att sticka ut eller gå sin egen väg, var små.

Tillsammans överlevde vi, om vi blev ensamma riskerade vi att dö.

Nu för tiden finns inte samma skäl till att känna rädsla. Det handlar sällan om liv och död.

Ändå sätts de här mekanismerna igång och när vi ser dem hos andra är det ju ofta väldigt lätt att se hur irrationell rädslan är.

Vi kan försöka peppa våra vänner, våra partners eller våra barn att göra det där vi ser att de absolut kan göra och borde göra men som de av någon underlig anledning verkar vara rädda för att göra.

Det finns inget att vara rädd för? Vad är det värsta som kan hända?

Men så handlar det plötsligt om oss själva och då funkar inte det rationella tänkandet så bra längre.

Att slutföra något är skrämmande, särskilt om det är något där vi känner att resultatet på något sätt reflekterar oss, vårt värde eller vår kompetens.

Då är det säkrare att bara vara nästan färdig eller att helt plötsligt komma på att någonting behöver läggas till när det börjar närma sig.

En irrationell flyktmekanism som vi som sagt ofta känner igen i andra men sällan väljer att se hos oss själva eftersom vi rationaliserar vårt beslutsspinn.

Beslutet att inte göra det eller att inte färdigställa det är ju rationellt men om du aldrig bestämmer dig för att trycka på publiceraknappen eller om du aldrig bestämmer att nu är det färdigt, så blir det aldrig klart.

Och det är bekvämt, eftersom du inte kan bli bedömd, åtminstone inte såsom du ser det, och ju inte har gett upp.

Men förr eller senare kommer du att syna din egen bluff.

Det finns förstås olika sorters rädslor, vissa sitter djupt, andra handlar sannolikt om miljö och vad vi har utsatts för.

Om någon visar ett barn ett bildspel med olika blommor och ger barnet en elstöt varje gång ett foto på en maskros kommer upp kommer barnet troligen att bli rädd för maskrosor.

Men oavsett var rädslorna kommer ifrån, om de är ärvda eller skapade så finns det mycket att tjäna på att bli medveten om de som är irrationella.

Och att förstå, och det här har jag ju pratat om förut, att om du väntar på att rädslan ska gå över innan du trycker på publicera om jag nu ska använda mig av det exemplet, så kommer det aldrig att hända.

Du behöver trycka på publicera trots att du är rädd och ju fler gånger du gör det, desto mindre rädd kommer du att bli.

Men då kommer du säkert att hitta någonting annat att vara rädd för, tyvärr, om jag ska prata efter egen erfarenhet.

Tips för att få det gjort 

Men jag tror ändå att det finns sätt att underlätta den här processen. Och ett sätt är förstås att bara vara medveten om den. När det ska göras, när det som är jag eller det som jag har skapat ska visas för andra eller klart och tydligt ska utropas vara färdigt, så kommer jag att känna obehag, jag kommer att försöka skjuta upp det genom att hitta olika ursäkter som alla låter rimliga och logiska.

Ett annat sätt är se om du kan skapa rum mellan dig och det du har gjort. Försöka få bort den känslomässiga relationen mellan dig och det du har gjort och det bästa sättet jag vet för det här är tid.

Stephen King har skrivit en bok som heter On Writing. Det är en blandning av en självbiografi och en bok om skrivprocessen. Jättebra, tycker jag. I den så ger King tipset att lämna sex veckor mellan första utkastet av ett bokmanus och redigeringsprocessen, alltså jobbet med att färdigställa ett års kreativt arbete till någonting som ska bedömas av andra.

Hans skäl till det här rådet är att tid gör så att man kan se det här utkastet, alltså den första versionen, med andra ögon. Det är bara en text, det är inte min text. det är i alla fall inte min baby.

Just här pratar inte King om rädsla tror jag men samma tänk kan appliceras på det.

Det kräver förstås att man tar hänsyn till det i planeringen vilket kanske i praktiken är svårt.

Du kan också försöka att förenkla för dig själv genom att vara kreativ. När det gäller ät vanor har jag ju tidigare pratat om hur man kan lägga chipspåsen i garaget för att göra det så svårt som möjligt att tröttkäka chips en tisdagskväll.

Man gör en handling som är liten, som känns lite löjlig men som underlättar det beteende man vill ha.

Och på samma sätt kanske man kan tänka lite utanför boxen vad gäller de här projekten man jobbar med. Kanske låta någon annan göra det allra sista.

Låta svärfar välja ut 20 av dina hantverk om du aldrig kommer till skott med att göra det själv.

Bjuda in till en enkel lanseringsfest med pizza och öl om ni är ett företag så att ni tvingas att bli klara så att ni inte behöver ställa in festen. Till exempel.

Mitt sista tips är att jobba med inspiration eller smärta eller bägge.

Stephen De Staebler var en amerikansk skulptör, jag ber om ursäkt om jag sabbade uttalet. Han har sagt att:

Artists don’t get down to work until the pain of working is exceeded by the pain of not working.

Och mycket ligger det i det, åtminstone om jag ska se till mig själv, även om jag inte är någon konstnär.

När det finns mer att förlora på att inte få det gjort ser man ofta till att det blir gjort.

Vad finns det att förlora på att inte publicera? Vilka möjligheter kan öppnas om ni publicerar. Kan du definiera det här för dig själv? Fundera på vad det var som gjorde att du sa jag till det här eller påbörjade det här till att börja med?

Är dom sakerna lika viktiga för dig idag? Se då till att bara trycka på knappen.

Deltog i poddkurs

Den här podden var en del av en heldag jag var med på på Linköpings universitets poddkurs den 5 september.

Studenterna skulle då under en dag gå från ingenting till färdigt poddavsnitt. Jag erbjöd mig att göra samma sak och lovade att publicera slutresultatet. Ämnet jag fick var rädsla och det här är vad det blev av det.

Nu är det 29 minuter kvar till deadline och redigeringen är kvar att göra.
Jag vill tacka alla som var med under dagen och ett särskilt tack till Annelie Norberg som är kursansvarig.

Tack för att du har lyssnat.