I en organisation, när det kommer till resursslöseri, finns det vissa saker som är uppenbara och andra saker som är svårare att se.
Det är slöseriet som ingen ser som är farligast.
Det uppenbara är enkelt: en tjänst, som inte är bättre än konkurrentens, men 30 procent dyrare. Då krävs bara grundläggande matematik.
Hur mycket sparar vi på att byta?
Hur mycket kostar det att byta?
Är det värt det?
Enkelt, tydligt och mätbart. När organisationer ska dra ner på kostnader är det ofta hit de går först.
Men det finns ett mycket större slöseri som sker hela tiden och som ingen pratar om. Det syns inte heller i budgeten.
Jag kallar det för "halvfärdiga broar".
Låt mig förklara:
Har du någonsin suttit i ett möte där någon - kanske avdelningens idéspruta - tar ordet och vill prata om den här nya grejen ni borde börja göra? Kanske ett annat sätt att jobba. Eller en ny tjänst ni borde testa på marknaden.
"Skulle det inte vara bra om vi arrangerade månatliga infoträffar där vi berättar för våra kunder om vad som är nytt i branschen?"
Det låter kanon. Det kommer att höja vår profil. Chefen är entusiastisk. Hon gillar initiativ och är bra på att se möjligheter.
"Kan inte du kolla på det, Jonna?"
Veckan efter får ni en dragning av vad Jonna har kommit fram till hittills. Och en lista på vad som behöver göras för att kunna ta nästa steg.
Nästa gång ni ses förklarar Jonna att hon har haft så mycket annat att göra att bara hälften av punkterna på listan hunnits med. Sedan kommer julen, och efter jul är Jonna hemma med sjukt barn.
När hon är tillbaka märker du att hon tar kortare lunchrast för att hon har halkat efter med sina ordinarie arbetsuppgifter.
Sakta, sakta dör intresset för att börja arrangera infoträffar. Ingen tar upp det på mötena längre, ni vet att Jonna har nog att göra ändå. Och idésprutan har redan gått vidare med tre nya förslag som chefen tycker verkar lovande.
Men i efterhand kan man se att de följde samma mönster. Och fler med dem.
De startades med entusiasm men slutade i ... ja, vad?
De har inte lanserats, men de har inte heller avslutats. De bara finns där. Mappar i Sharepoint med informella projekt som levde under några veckor men som ingen längre klickar på.
Halvfärdiga broar.
De har en unik karaktär.
Till skillnad från mycket annat ger de inget gradvis värde.
Tränar du två gånger i veckan istället för de planerade tre, så ger det effekt. Bara inte lika stor effekt som om du hade följt planen.
Om du läser tre fjärdedelar av den där faktaboken så har du lärt dig något, bara inte lika mycket som om du hade läst hela.
Något är ofta bättre än inget.
Men en bro ger inget värde förrän den är klar. Allt du lagt ner på den är bortkastat om du lämnar den halvfärdig.
Många organisationer kryllar av halvfärdiga broar.
Och det är här det stora slöseriet finns. Inte bara i timmarna som lagts, utan också i det kulturella eftersläp som skapas när man vänjer sig vid att starta utan att behöva slutföra.
När det blir normalt att resurser tillåts försvinna ner i svarta hål.
Som chef behöver du göra allt du kan för att förhindra det.
För det första: ha ett bättre filter för vad ni säger ja till. Att det är en bra möjlighet räcker inte, världen är full av bra möjligheter.
Det behöver vara något som är så bra att ni är beredda att ta resurser från det ni redan gör för att kunna testa det.
"If it's not HELL YES!, it's no."
För det andra: de få projekt som ni väljer att köra igång behöver ha en förutbestämd metodik.
Hur länge ska det pågå?
Hur mycket resurser får det?
Vem är ansvarig?
Med vilket mandat?
Vad dokumenterar vi?
Hur utvärderar vi?
Och inte minst: hur beslutar vi om att fortsätta – eller avsluta?
Det är så man bygger ett system där även avbrutna projekt blir värdefulla, för att ni avslutar dem medvetet, inte för att de rinner ut i sanden.
Min erfarenhet säger mig att det finns två sorters organisationer: de som startar många projekt och de som slutför dem. De är sällan samma.