Det som skiljer måttligt framgångsrika från de som får ut allt av sin karriär är inte talang. Det är hur de hanterar sina framgångar.
När jag pluggade hade vi en gång Sune Bergman som gästföreläsare. Det är ett namn inte alla känner igen, men Sune kommer för alltid att vara känd som "Kung Sune" eftersom han var tränaren som tog hockeylaget HV71 till SM-guld 1995.
I sin föreläsning pratade Bergman om viljan att utvecklas. Han tog spelarna i sitt lag som exempel. Han hade märkt hur SM-guldet hade förändrat dem - inte alltid till det bättre.
Vissa hade börjat slappna av, blivit lite kaxiga. De var ju mästare. Bäst. Målet var uppnått.
Andra insåg att det var nu det började. SM-guldet var ett tecken på att de gjorde rätt saker, men om de ville komma till den riktiga toppen - bli uttagen till landslaget eller bli proffs i NHL - så skulle de behöva jobba ännu hårdare, utveckla sina spetsegenskaper ännu mer. Hade de svagheter så var det dags att göra sig av med dem.
Framgången gjorde dem inte mättare - den gjorde dem hungrigare. Det fanns nivåer av (hockey)kompetens de ännu inte var i närheten av. Och de kunde inte lita på att de skulle nå den nivån bara av att träna vidare med laget som vanligt.
Och det var det här, sa Bergman, som skiljde de som blev måttligt framgångsrika från de som fick ut allt de hade av sin karriär.
Förmågan att ta eget ansvar för att utveckling ska ske, även om ingen säger något, även när det till synes har gått bra hittills.
Det han sa sedan är skälet till att jag minns den här föreläsningen så väl:
"Du kan ha två fotbollsspelare. De kan vara lika bra, ha samma förutsättningar, men om deras inställning skiljer sig kan den ene få spela med Milan medan den andre aldrig blir någonting annat än en lat talang i Jönköpings Södra"
Hela salen (i alla fall i min version av historien) började skratta och alla blickar riktades mot mig. Jag blev knallröd i ansiktet. Jag var tyvärr inte någon talang men jag råkade spela fotboll i just J-Södra.
De som reser sig över massan, även när det kommer till ledare, är ofta de som medvetet och strategiskt jobbar på att bli bättre. De behöver inte nödvändigtvis jobba fler timmar än sina kollegor, men de vet exakt vad det är de försöker förbättra.
Oftast har de till och med en lista av saker de behöver jobba på och så betar de av listan punkt efter punkt. Ett eller två områden per kvartal. Med en tydlig plan som appliceras i verkligheten.