Podcast #110 – Dunning-Kruger-effekten – varför du tror du kan mer än du kan

Bertrand Russell, en filosof och författare, sa en gång: "Felet med världen är att de dumma är så tvärsakra på allting och de begåvade så fulla av tvivel."

Poeten William Butler Yeats, som vann Nobelpriset i litteratur 1923, var inne på samma linje. I sin dikt "Återkomsten" skriver Yeats: "De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta är fulla utav en passionerad intensitet."

Socrates, Darwin, Nietzsche och Shakespeare har alla haft egna varianter för att beskriva detta fenomen. Du har säkert också stött på det i ditt eget liv. Någon som varit tvärsakar på sin sak, kanske berättat för alla hur det ligger till, när han eller hon i själva verket inte alls hade den kunskap som krävdes för att mästra problemet.

Vi har både råkat ut för detta men är troligen också varit denna person själva. I vissa situationer, inom vissa ämnen, är vi Russells dumma och tvärsakra. I andra situationer, inom andra ämnen, är vi den begåvade fylld av tvivel.

Även om fenomenet är tidlöst fick det inte ett namn förrän sent 1990-tal. En psykologprofessor som hette David Dunning, tillsammans med en doktorand vid namn Justin Kruger, gjorde olika experiment som utmynnade i en artikel publicerad i "Journal of Personality and Social Psychology". Titeln skulle på svenska kunna översättas ungefär till: "Oskicklig och omedveten om det: Hur svårigheter med att känna igen sin egen inkompetens leder till en överdriven självskattning."

Den specifika händelse som sägs ha satt igång hela studien var att Dunning hörde om ett fall där en bankrånare trodde att han var maskerad. Grunden för hans övertygelse? Han hade smort in sitt ansikte med citronjuice före rånet. Bankrånarens tes var att eftersom det gick att göra osynligt bläck med hjälp av citronjuice, skulle samma sak kunna användas på ens ansikte. Då skulle ingen kunna se honom, särskilt inte övervakningskamerorna.

Dunning tänkte att bankrånarens tankevurpa kunde bero på att han var så inkompetent att han inte förstod att han var inkompetent. Han trodde själv att han var smart.

Dunning och Kruger började undersöka sin hypotes. De lät studenter skatta sig själva inom tre områden: logiskt tänkande, grammatik och sinne för humor. Sedan blev de testade.

Det visade sig att de som presenterade sämst överskattade sin egen förmåga mest, medan de som låg högst underskattade sin egen förmåga.

De som låg bland de sista 12 procenten uppskattade i snitt att de presterade över medel – att de låg runt den 60:e percentilen. Flera studier efter denna har bekräftat Dunnings och Krugers resultat.

När det handlar om poker eller huruvida man skulle kunna leda svenska landslaget i fotboll är fenomenet relativt harmlöst. En pokerspelare som inte kan spela poker kommer ganska snabbt att bli varse om att taktiken att inte kunna någonting inte fungerar – plånboken blir tom.

Men Dunning-Kruger-effekten kan vara en delförklaring till hur vissa delar av vårt samhälle ser ut idag. Där det, oavsett vad man tycker om det, faktiskt finns ett värde i att prata i termer av svart eller vitt, rätt eller fel. Där den som är tvärsakar på sin sak och vägrar vika ner sig, oavsett vilka argument den andra sidan kommer med, belönas och tilltalar en viss andel av befolkningen – en ganska stor andel faktiskt.

Den som sitter i en debattsoffa fylld av tvivel lockar inga tittare och blir sannolikt inte inbjuden att komma tillbaka. Det blir däremot den som kan ha en stark och tydlig åsikt, som får starka hejarop och starka burop, som berör folk.

Dunning-Kruger-effekten kan alltså utnyttjas av dem som förstår den. Det skulle kunna vara ett effektivt sätt att "spela spelet" för att övertyga andra eller positionera sig själv. Men det behöver inte heller vara något negativt.

I ett lite ljusare perspektiv kan vi som individer använda denna vetskap som en check på oss själva.

Om det är något du är tvärsakar på, men där du kanske går på känslor, egna anekdoter och vad du själv tycker är sunt förnuft snarare än etablerade fakta, bör du fundera på om det kan vara Dunning-Kruger-effekten som är i spel. Särskilt om din förklaring till varför den andra sidan tycker som de gör är att de är idioter, vill folket ont eller är korrumperade.

Det behöver förstås inte vara så att du har fel, men risken är större än normalt. Vi alla, oavsett åsikt, tycker ju att just vårt förnuft är det sunda förnuftet.

Om du tittar på de områden där du själv är expert – där du har år av erfarenhet – ser du någon möjlighet att en person som kan väldigt lite om det området och har väldigt lite praktisk erfarenhet kan komma in och prestera bättre än du? Troligen inte. Ändå tror vi det om oss själva när vi tar oss in på områden där vi är nybörjare.

Det är inte att säga att vi alltid ska lita på vad experter eller makten säger, men det finns ett värde i att inse hur mycket vi inte vet.

Det finns något till som kommit fram i studierna om Dunning-Kruger-effekten. Gruppen som kan lite men överskrider sin kompetens lär sig inte av den feedback de får. De har inte förmågan eller önskan att förbättra sig och utvecklas.

De skiljer sig markant från gruppen som har stor kompetens men tenderar att underskatta den. Den gruppen är öppen för feedback och villig att lära sig av den.

Om man tror att man kan allt om ett ämne finns det inte mycket mer att lära sig – feedback kanske blir ointressant. Men om man på riktigt kan mycket om ett ämne förstår man, nästan alltid, hur mycket mer det finns att lära.

De som tror att de redan vet har svårt att ta till sig konstruktiv kritik. Det gör att de stannar där de är. De höjer inte sin kunskapsnivå och sin förståelse för komplexiteten som ofta finns i ett ämne. De kommer aldrig ur tron att just de är de enda som fattar.

Det är lätt och tacksamt att slänga sig med Dunning-Kruger-effekten i alla möjliga situationer. "Korkade människor är så korkade att de inte ens förstår att de är korkade." Men fenomenet gäller ju oss alla.

David Dunning har själv sagt att man kan lära sig mest av Dunning-Kruger-effekten, inte genom att hela tiden påpeka det hos andra, utan genom att stanna upp och reflektera över sin egen tvärsakerhet.

Det är där insikten ligger – inte i att peka ut andras okunnighet, utan i att ifrågasätta sin egen överaktivitet när det gäller saker du egentligen inte är särskilt kunnig om.