Podcast #112 – Varför utveckling är en källa till lycka – och hur du börjar idag

I boken Peak, som handlar om vetenskapen om att bli bättre på nästan allt, börjar författarna Anders Ericsson och Robert Pool med en historia om absolut gehör.

Om du har absolut gehör kan du genom att bara lyssna på något känna igen vilken ton det ljudet har. Det kan handla om en ton spelad på ett instrument men också om andra ljud – ljudet av när en bildörr slås igen eller i vilken tonart någon nyser.

Det här är en förmåga som är mycket ovanlig. Bara en på tiotusen sägs ha absolut gehör. Mozart hade det. Frank Sinatra också. Dessa personer ansågs som underbarn och vissa av dem har tack vare sin medföddade talang kunnat skapa stor konst.

Absolut gehör har varit ett mycket bra exempel på en exceptionell talang som man antingen har eller inte har.

Men när man kollade lite noggrannare på de som hade absolut gehör visade det sig att Asien hade en mycket större andel personer med absolut gehör i populationen än vad som fanns på andra ställen – exempelvis Europa eller Nordamerika.

Språken i Kina, Vietnam och andra asiatiska länder är så kallade tonspråk, där betydelsen av ett ord kan skifta beroende på i vilken ton det uttalas. Frågan blev då: berodde denna skillnad på något genetiskt hos människor som bor i denna del av världen, eller beror den på att de som talar tonspråk på ett mer naturligt sätt tränas i att känna igen olika toner?

Så man kollade det här också. Man undersökte hur stor andel som hade absolut gehör bland personer med ursprung från dessa länder men som inte växt upp med språket – amerikanare till exempel, som växt upp i USA och hade två kinesiska föräldrar men där engelska varit språket de pratade.

I den gruppen var absolut gehör lika ovanligt som bland övriga amerikaner. Det verkade inte vara genetiskt – det handlade om vilken typ av språk man växt upp med.

2012 publicerade den vetenskapliga tidskriften Psychology of Music resultaten av ett experiment gjort av den japanska psykologen Ayako Sakakibara.

Sakakibaras experiment bestod av 24 barn i åldrarna 2-6 som varje dag under relativt korta pass fick träna på att känna igen noter spelade på ett piano. Studiens längd berodde på hur snabbt varje enskilt barn lärde sig att känna igen noterna. För vissa tog det mindre än ett år och för andra tog det drygt ett och ett halvt år.

När träningen var avslutad testade Sakakibara barnen och det visade sig att alla hade utvecklat absolut gehör.

Det krävdes tid och träning men Ayako Sakakibara kunde alltså visa att något som i århundraden ansetts vara en gåva given av gud till ett litet fåtal – bara en på tiotusen – i själva verket var en förmåga som alla kunde träna sig till.

Och när man tittar på Mozarts liv hade ju han en pappa som var en nidbild av en modern fotbollsförälder upphöjd till tio. Pappa Mozart ville att hans barn skulle bli allt han inte blev själv.

Först drillade han storasyster Maria Anna till att vid elva års ålder spela piano lika bra som en professionell musiker. Och från och med att lille Wolfgang Amadeus var fyra år gammal ägnade sig hans pappa, Leopold, sig helt åt sin sons musikaliska utveckling.

Wolfgang Amadeus Mozart utvecklade troligtvis snarare sin talang själv än att han föddes med den. Hans fars intensiva träning och mentoring var snarare utgångspunkten för hans senare framgångar.

En kompetens som man alltså trodde var medfödda och bara fanns hos ett litet fåtal visade sig vara möjlig att plocka fram hos alla.

Det är något att fundera på när vi inte bryr oss om att lära oss något nytt – ett nytt datorprogram på jobbet, till exempel – och ger som ursäkt att datorer helt enkelt är omöjligt för mig. Det finns ingenting som säger att du behöver sträva efter att utveckla någon unik kompetens eller att du behöver bli världsklass eller elit i något ämne.

För det första öppnar detta tanken för att vi alla har förmågan att lära oss och utvecklas, och att det som står i vägen ofta är vår egen inställning. Vi tror att vi antingen redan kan något eller att ett ämne helt enkelt inte ligger för oss – att vi inte har rätt läggning.

Men jag vill också att du funderar lite på vad som ger dig livskvalitet. Tänk tillbaka på vilka perioder av livet du har känt dig mest tillfreds.

För många av oss är det i de perioder vi har varit med om just lärande och utveckling på någon nivå. Det händer något i livet.

Det som sällan är förknippat med lycka eller livstillfredsställelse är känslan av att stå och stampa – att inte utvecklas. Inom positiv psykologi pratar man om vikten av att känna mening för att må bra. Och mening kommer ju i många smaker.

Vi tänker ofta på det större: vad är meningen med livet, eller vad är meningen med mitt liv? Vad är jag ämnad att göra? Men för de allra flesta av oss är den typen av mening inte alltid så tydlig som vi skulle vilja.

Men vi kan förstås, trots att vi inte alltid har koll på detta större "vad är meningen med mitt liv", skapa mening i det lilla.

Ett sätt att göra detta är att skapa små utmaningar för dig själv. Antingen utmaningar helt separerade från allting annat i ditt liv – som att lära dig ett instrument, ett nytt språk, eller gå på danskurs. Eller kanske återuppta en hobby du älskade när du var yngre men inte ägnat dig åt på många år.

Du kan också fundera på vad du gör i ditt liv redan nu och ta reda på hur proffsen utför samma sak. Om du lägger väldigt mycket tid på ett visst datorprogram på jobbet men jobbar på ett sätt du lärde dig själv, finns det troligtvis massor att vinna – både tidsmässigt och kvalitetsmässigt – om du istället lär dig den arbetsprocess som det är meningen att du ska jobba efter.

Eller finns det något vi kan göra hemma för att få vardagskvällar att fungera bättre? Något vi kan ta bort? Något vi kan införa? Något vi kan göra annorlunda?

Det handlar snarare om att se utveckling och i viss mån förbättring som en naturlig – och för vissa nödvändig – del i ett tillfredsställande liv. Och att därför aktivt leta områden där du kan utvecklas. För din egen skull, inte för att nå någon extern standard.

Se om du kan hitta en enda sådan här sak. Något där du kan utvecklas, antingen för nytta eller bara för nöje.

Lär dig kortkommandon i ditt mailprogram. Lär dig hacka löki och tomater som en tv-kock. Bestäm dig för att – trots att du är hopplös på namn – du från och med nu på riktigt ska försöka lära dig namnen på de personer du presenterar dig för.

Börja göra det. Först ta reda på hur det görs av proffsen och sedan börja göra själv. Ett litet, litet steg i taget. Du kommer att märka vad detta gör för din känsla av tillfredsställelse i vardagen.