Två filter som hindrar oss från möjligheterna
Det finns två sätt att se på verkligheten – två filter – som historiskt har varit användbara men som nu hindrar oss från att se de lösningar vi behöver. De här tankarna är inspirerade av Scott Adams, som bland annat är upphovsmannen bakom Dilbert.
Det första filtret är hur vi ser på historia. Vi tenderar att se den som antingen upprepad eller följande en naturlig, rak utveckling. I efterhand ser detta självklart ut – vi kan enkelt dra logiska samband mellan hur saker utvecklades för femtio år sedan, för trettio år sedan och fram till idag. Men det här sambandet skapas med facit i hand. Det är mycket svårare att förutse vad som kommer att hända, för varje tidpunkt och varje fråga kan utvecklas på många olika sätt.
Ta klimatfrågan. När vi ser tillbaka på de senaste tjugo till trettio åren ser utvecklingen väldigt linjär ut – allt har blivit värre och värre, och det finns mer och mer brådska att agera. Men vad som kommer att hända de kommande tjugo till trettio åren är svårare att säga. Om femtio år kommer man troligen att kunna titta tillbaka och se att utvecklingen som följde också var logisk, oavsett om allt är löst eller om havsnivån är tio meter högre. I nuet vet dock ingen.
Det andra filtret handlar om hur vi löser problem. Vi tror att lösningen ligger hos den som är ansvarig för att problemet uppstår. Det låter självklart – om jag har ont i knät försöker jag ju inte bara lindra smärtan utan ta reda på vad källan är och åtgärda den. Om jag belastar knät för mycket försöker jag minska belastningen. Om jag belastar det fel försöker jag träna eller använda hjälpmedel för att belasta det rätt. Om jag bara bryr mig om symptomet är lösningen alltid temporär.
Teknik och kommunikation – bra förr, problematisk nu
De två sakerna jag vill fokusera på som demonstrerar dessa filter är teknik och kommunikation. Båda två har varit otroligt bra för mänskligheten historiskt. Tekniska framsteg har drivit utvecklingen framåt, och kommunikation mellan människor, företag och länder har gjort saker bättre.
Men är det sant de senaste tjugo åren? Materiellt sett, ja. Vi kan göra mycket mer idag än för tjugo år sedan. Bara för att spela in en podd skulle det förut kräva ganska stora kostnader och vara komplicerat. Nu behövs bara en dator och en mikrofon.
Men har teknik gjort saker och ting bättre i alla avseenden? För tillverkningsindustrin har teknik ökat produktiviteten flera hundra gånger. Men för kunskapsindustrin är det faktiskt inte säkert. Många upplever att de är mindre produktiva idag än för tio eller tjugo år sedan.
Det handlar inte om att man arbetar mindre eller mindre hårt. Utan om att man får färre viktiga saker gjorda. Det finns för mycket som stör. Det som förut kanske krävde särskild personal för att kunna utföra – administrativa uppgifter till exempel – ska vi idag göra själva. Vi förväntas göra allt bara för att tekniken finns. Det kan göra oss mindre produktiva och mindre tillfredsställda med vår arbetssituation.
Samma sak gäller kommunikation. Historiskt var det bra. Förut krävdes ett ordentligt skickat brev eller åtminstone ett samtal genom växeltelefonist. Idag löses det med ett sms eller direktmeddelande genom sociala medier. Vi kan kommunicera med vem som helst på bara några sekunder.
Om man köper att kommunikation fram till nu har varit bra, att mer kommunikation mellan människor och företag har gjort saker bättre, då är det naturligt att vi knappt ens tänker när nya kommunikationskanaler introduceras. Eller när arbetsgivare försöker få oss att kommunicera ännu mer, ännu tätare och helst i realtid.
Men det finns en gräns. Och jag menar att vi nu har passerat den. En stor del av kommunikationen idag, och potentialen till kommunikation, gör oss varken bättre eller lyckligare. Istället gör det oss mer stressade. Det förhindrar oss från den mentala återhämtning som är en nyckel till mentalt välmående.
Vad behöver vi göra?
De här två sakerna – teknik och kommunikation – förknippar vi automatiskt med något bra. Vi ser världen genom filter som säger: teknik och kommunikation är bra, därför behöver vi mer av det om mer finns tillgängligt.
Men vi behöver bli av med dessa filter om vi ska kunna skapa en bättre arbetsmiljö. En miljö där vi mår bättre och är mer produktiva – vilket faktiskt leder till att vi mår ännu bättre.
Istället för att automatiskt säga "bra och mer" behöver vi ta oss en allvarlig funderare. Kanske behöver vi dra ner på kommunikationen. Kanske behöver vi använda mindre teknik. Eller skapa roller där medarbetarna använder den teknik de är bra på – den som handlar om deras specialområde.
Det här blir lite krångligt och kanske inte så bekvämt som det är nu. Men om det blir bättre av det, om vi får fler rätt saker gjorda och mår bättre, kan det väl vara idé att åtminstone fundera på att medvetet begränsa sig när det gäller de här sakerna.