Podcast #123 – Övergeneralisering – när ett exempel blir din sanning

För att fungera någorlunda väl i samhället behöver vi alla generalisera. Vi tar den kunskap vi har skaffat oss genom erfarenhet och använder den i situationer som uppkommer, även om vi inte vet särskilt mycket om den specifika situationen.

Vi generaliserar för att förstå vår omvärld och för att underlätta för oss själva. Det är helt självklart. Generellt sett tycker 10-åringar att korv är godare än fetaost och oliver. Om jag arrangerar ett barnkalas för ett gäng ungar jag inte vet något om är möjligheterna till framgång större om jag serverar korv än grekisk sallad. Vi gör detta hela tiden.

Den som övergeneraliserar underlättar inte längre för sig själv. Han eller hon försvårar för sig själv och begränsar för sig själv.

Att övergeneralisera är när du tar en upplevelse eller ett fåtal upplevelser och utifrån dem drar slutsatser om hur det står till. Sedan gör du dessa slutsatser till en sanning.

Jag är på fest och hamnar i gräl med en optiker. Sedan dess tycker jag inte om optiker för dom har så underliga åsikter. När min kompis senare blir tillsammans med en optiker kan jag inte låta bli att visa min skepticism första gången jag träffar personen. Och det lite avvaktande första mötet gör att vi aldrig får någon bra kontakt. Jag tar det som ytterligare bekräftelse på att min tes om optiker håller.

Om jag har en dålig jobbintervju, eller två mindre bra intervjuer på rad, ger jag dessa två händelser betydelsen att jag inte är bra i intervjusituationer. Alltså kommer jag aldrig att få något bra jobb.

Många av oss övergeneraliserar hela tiden. Vi tar något som händer och drar slutsatser utifrån det. Vi låter den slutsatsen bestämma hur vi mår eller hur vi agerar.

Att upptäcka det här beteendet hos sig själv är väldigt svårt. Det är svårt att ifrågasätta sin egen sanning, även när den inte är rationell eller logisk.

Då jag spelade poker under många år befann jag mig ofta i situationer där jag matematiskt sett skulle vinna 40 procent av gångerna. Men under en månads tid vann jag bara 5 procent av gångerna. Det är oerhört lätt att dra en generell slutsats där jag skapar en sanning för mig själv av att jag har otur i just den situationen. Eller att det är riggat.

Jag vet ju intellektuellt att det är slumpen och att slumpen kan driva de mest rationella hjärnor till galenskap. Men trots att jag vet kan jag inte bortse från det jag känner. I värsta fall anpassar jag mitt spel inte efter siffrorna utan efter vad jag känner. Jag börjar undvika att försätta mig själv i den här situationen trots att den på sikt är lönsam. Eller så tar jag varje gång det går som jag förväntar mig – att jag förlorar – som en bekräftelse på min känslomässiga generalisering. Att jag har otur.

Och jag tolkar också varje gång där jag vinner som ett undantag. Så trots att det finns siffror och matematiska formler är det lätt att falla i fällan av övergeneralisering.

Det finns två begrepp inom statistiken som heter korrelation och kausalitet. Korrelation betyder att saker har ett samband. Kausalitet betyder att någonting påverkar det andra.

Det finns till exempel en korrelation mellan tålighet för risk och framgång som investerare. Om du plottar alla investerare i ett diagram ser du att ju större risk de tar, desto mer pengar tjänar de. Generellt sett. Det är lätt att tänka att för att bli rik behöver jag bara ta större risker än de flesta andra.

Men om man tittar på de investerare det har gått sämst för – de som förlorat mest – ser sambandet likadant ut. Ju större risker har de tagit, desto mer pengar har de förlorat. Så de som varit mest riskvilliga har både tjänat och förlorat mest pengar.

Villighet att ta stora risker är en förutsättning om du vill bli rik på finansmarknaden. Det finns en korrelation. Men bara den egenskapen styr inte hur det kommer att gå för dig. Det finns ingen kausalitet mellan riskbenägenhet och ekonomisk framgång. Det är andra faktorer som styr resultatet. Kunskap om ekonomiska modeller, förmågan att omge sig med rätt människor, eller något så simpelt som intelligens.

Mer risk betyder inte mer pengar utan det betyder bara mer risk. Högre toppar och djupare dalar.

Alla av oss är mer eller mindre fast i dessa tankefällor. I de allra flesta fall spelar det inte så stor roll. Men kanske kan vi bli lite öppnare, lite friare i tanken och se om vi någon gång då och då kan försöka hålla oss från vår instinkt att generalisera eller döma eller bestämma hur någonting förhåller sig och varför.

Två dåliga arbetsintervjuer betyder inte att jag aldrig kommer att få ett jobb. Det betyder möjligen att jag behöver träna på situationen att vara i en arbetsintervju. Kanske ta hjälp av någon som kan det.

En optiker som både gillar hip hop och dansband och som vill återinrätta något från förhistorien men inte något annat i en helt motsatt riktning. Behöver jag kategorisera det som rätt eller fel? Börja argumentera för att det är bra eller dåligt? Kan jag inte bara för en gångs skull låta det vara som det är?