Podcast #124 – Yttre och inre press – två helt olika saker

Inom idrotten är det relativt vanligt att journalister innan en viktig tävling frågar idrottaren om pressen och hur han eller hon ska hantera den. Nästan alltid kommer svaret att största pressen sätter jag på mig själv.

I media märks det att många skriver och pratar om hur den yttre pressen på oss alla har ökat. Människor upplever att det finns press på dem att leva på ett visst sätt, att ha vissa saker eller göra vissa saker, eller att ha vissa värderingar för att passa in.

Men ofta slår mig frågan: Är det verkligen så? Finns den här pressen utifrån eller är det en press du själv har skapat? Och om pressen finns, vilka är det då som står för den? Är det verkligen människor eller grupper som du bryr dig om vad de tycker?

Jag vill inte förringa eller ignorera någons upplevelse. Jag vill se om det går att hitta ett förhållningssätt som är mer konstruktivt, så att man inte mår dåligt över- och begränsas av något som inte ens finns eller som åtminstone inte är så utbrett som man tror.

"Sluta bry dig om vad andra tycker" är ju ett råd i stil med "tänk inte på att du inte kan sova när du ska försöka sova". Meningslöst eftersom nog alla redan vet om det. Men det spelar ju ingen roll. Det är en sak att veta men en helt annan sak att kunna göra.

Jag tror att vissa idrottare som verkar kunna hantera hög press ser på det som att pressen antingen inte är så stor som man inbillar sig eller att den är tillfällig. Någon som slår en straffspark för sitt landslag känner förstås den enorma pressen där och då. Men inte ens en sådan väldigt exponerad situation har någon större påverkan på oss andra på lång sikt.

Skälet till det är nog att vi alla har nog med oss själva. Vi har inte mentalt utrymme kvar att döma andra. Om nåon, min granne, min kompis eller min kollega lever sitt liv på ett visst sätt är det lugnt med mig, så länge ingen annan far illa. Och om det dessutom gör henne lycklig är det ännu mer lugnt.

Den press du känner – kan det vara så att den kommer från dig själv men att du väljer att se att den kommer från andra? En del av pressen i alla fall?

Och om du för en sekund väljer – du behöver inte tro på det – men du väljer att tänka att all press du känner är press du lägger på dig själv, vad händer då? Vilka frågor kommer upp i dig? Vad händer om du accepterar att den pressen finns och att det är något du behöver leva med?

Du försöker inte att stöta bort pressen. Du försöker inte förneka den eller tycka att det är dumt av dig att känna så här. Du accepterar bara att det är så här.

Här är en övning som kan hjälpa dig att komma vidare med det här:

Steg 1: Skriv ner allt du upplever läggs på dig utifrån, alltså det du känner press att göra, att vara, att tycka och så vidare. Om du vill kan du börja varje mening med orden "Jag förväntas":

Jag förväntas ställa upp och skjutsa till barnens idrott varje helg. Jag förväntas jobba över. Jag förväntas organisera släktens julmiddag så att allt är perfekt. Jag förväntas hålla mig i fysisk toppform. Jag förväntas skaffa familj innan jag fyller 30.

Steg 2: Gör om varje mening till "Jag förväntar av mig själv att...":

Jag förväntar av mig själv att jag ska vara en sådan som skjutsar till barnens idrott varje vecka. Jag förväntar av mig själv att det är jag som ska ordna släktens julmiddag och se till att det blir perfekt.

Bry dig inte om huruvida det är sant eller inte eller om du tror på det eller inte. Ändra bara perspektiv för en liten stund.

Steg 3: Acceptera att du förväntar dig det här av dig själv:

Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska arrangera julmiddagen. Jag accepterar att jag förväntar av mig själv att jag ska skaffa familj innan jag fyller 30.

Du kan antingen bara lämna där. Gör samma procedur varje dag i en vecka och ser vad som händer.

Steg 4 (valfritt): Lägg till tre positiva egenskaper som du har och lägg till dem i början på de meningar du nyss skrev och säg meningarna högt, gärna med känsl:

Jag är en lojal, kärleksfull och omtänksam person och jag accepterar att jag förväntar av mig själv att...

Det som kan hända är att laddningen i dessa meningar försvinner. De kanske fortfarande är sanna, men din attityd till dem blir mindre dramatisk. Konflikten går över till att bli "det är såhär, jag accepterar det" eller "det är såhär och jag lägger ingen värdering i det, det är varken bra eller dåligt, det bara är".

Press och krav är inte samma sak. Krav är, eller bör åtminstone vara, något väldefiniert. Någon ställer krav på dig, du vet hur kraven ser ut, och om du inte uppfyller dem innebär det konsekvenser.

På en arbetsplats kan du båda ha krav på dig och känna press. Det är oerhört lätt att blanda ihop dessa eller att klumpa ihop dem till ett enda stort ok som du försöker bära på dina axlar.

Att sträva efter att göra sig av med press är inte samma sak som att fly de krav som ställs på en. Försök istället förtydliga vad som är krav och vad som är press.

Framgång beschrivs ofta av de som upplevt den – ett idrottslag, ett företag, ett projekt – genom att kraven är tydliga. Alla vet vad de ska göra. Alla vet sin roll. Det är svårt att tänka sig framgång där ingen visste riktigt vad som förväntades.