Efter drygt sju år som pokerspelare var jag så trött på poker att jag inte ville spela en enda hand till. Samtidigt var jag förvirrad. För under många år hade jag varit övertygad om att poker var mitt kall. Och nu hatade jag det nästan. Jag kände stark olust, nästan ångest över att sätta mig framför datorn och spela. Jag kände rädsla, prestationsångest, stress, oro. Många känslor, ingen av dem var positiv.

Beslutet att sluta borde ha varit lätt. Men det var inte det. Tvärtom var det jättesvårt. Och under lång tid efteråt kände jag en stor saknad, närapå sorg. Vad jag inte kunde få rättsida på var dock exakt vad det var jag saknade. Och varför.

Då jag slutade spela märkte jag snabbt att väldigt få andra saker jag gjorde kunde tillfredsställa mig på samma sätt som pokern hade gjort. Jag längtade tillbaka men visste inte vad jag längtade tillbaka till. En sak jag visste var att jag inte längre ville spela själva spelet.

En skicklig coach och rätt frågor

Under en period strax därefter var jag med och utbildade på en coachutbildning. En kvinna som hette Milou var huvudlärare och jag var lite allt-i-allo. Milou såg nog på mig att jag inte var helt nöjd. Under en paus började vi prata om vad som saknades i mitt liv.

Hon är en väldigt skicklig coach och på bara några minuter lyckades hon skapa klarhet i något jag hade grubblat på under månader. Vad jag saknade var framför allt två saker, och när jag kom på dem kändes de klockrena. Så enkelt och uppenbart. Hur kunde jag ha missat det?

Det första var att jag ville känna mig smart. En egogrej men det var viktigt för mig. Det var på någon nivå status att få känna mig smart och för mig var bra poker samma sak som att vara smart. Nu i det vanliga arbetslivet fanns mycket färre tillfällen då jag kunde känna mig smart.

Det andra, och det som var viktigare, var att jag saknade att göra något som var riktigt svårt.

Två typer av svårighet

Jag har tänkt mycket på vad jag egentligen menade. För vanliga jobb är också svåra. Livet är på många sätt svårt. Men ju mer jag funderat desto tydligare har det blivit vad jag egentligen menade.

Det finns flera olika typer av svårt. Minst två olika typer. Dels finns den typen där du behöver tänka, analysera, träna och utföra. Du har möjlighet att jobba på en nivå som är nära ditt eget max, kompetensmässigt, under långa perioder. Dina egna förmågor utmanas.

Det är den typen av svårt idrottare, artister, konstnärer framför allt spenderar sin tid på. Men också en del vanliga människor som kan räknas som högpresterare.

Och så finns det den andra typen av svårt, den många av oss har i både våra liv och våra jobb. Där det är svårt att få ihop det, svårt att hålla alla bollar i luften, svårt att se hur man ska kunna få ihop arbetsuppgift X samtidigt som arbetsuppgift Y inte kan vänta.

Hur ska jag hinna rätta alla prov samtidigt som lektionerna behöver förberedas och eleverna knackar på min dörr och är oroliga för sina betyg? Eller hur man ska kunna hinna hämta på dagis, laga middag och få in träningen efter jobbet?

Båda dessa typer av svårt är krävande och båda kan vara pressande och skapa stress. Ändå är de helt olika i sin natur.

Bra svårt

Den första typen handlar om att uppgiften i sig är svår. Det är "bra svårt". Den andra typen handlar om omfattningen – det är för mycket på en gång. Det är en helt annan typ av svårt.

I poker arbetade jag med bra svårt hela tiden. Jag behövde tänka långt fram. Jag behövde analysera komplexitet. Jag behövde göra svåra beslut. Och jag fick direkt feedback på ifall mitt tänkande var rätt eller fel. Det fanns en objektiv verklighet – resultat i kronor och ören.

Under en lång period kunde jag arbeta vid gränsen av min egen kapacitet. Nästan varje dag kände jag att jag behövde ge mitt absoluta bästa för att hänga med. Det var stimulerande. Det var en känsla som blev självförsörjande. Ju svårare uppgiften var desto mer fokuserad blev jag.

Vad arbete kan missa

Nu när jag är arbetstagare är det ofta den andra typen av svårt. Det finns mycket att göra och ofta motsägande krav. En chef kan säga att jag ska fokusera på långsiktiga projekt men också att jag måste agera snabbt på akuta frågor. Det är svårt men det är inte bra svårt.

Det finns ingen självreferentiell feedback. Det är inte så att med varje löst uppgift blir jag en bättre problemlösare eller att mina kognitiva förmågor utvecklas. Jag löser ett problem och sedan är det bara nästa problem. Ofta samma typ av problem som jag redan vet hur man löser.

Det finns en elegans i bra svårt. Det finns ett lösningsögonblick där allt klickar. Det finns en utveckling. Det finns ett flow. Det är tillfredsställande.

Många jobb kan inte erbjuda det här. Och många människor märker förmodligen samma sak som jag märkte – att de saknar något utan att kunna sätta namn på det.

En reflektion

Jag tror att många högpresterare – människor som uppnår mycket i sina områden – ofta är människor som har kunnat arbeta med bra svårt. De som blir utmattade är ofta de som arbetar under omfattningen av den andra typen av svårt. Och de som både är högpresterare och utsatta för den andra typen av svårt är förmodligen de som mår allra värst.

Det handlar inte om att göra jobbet enklare. Det handlar om att förstå vad slags svårt du behöver för att trivas och för att utvecklas.


Mer läsning