Podcast #129 – Övertalning genom tydlighet – inte genom att begränsa vad andra får säga

Inom de flesta ämnen finns det olika typer av auktoriteter. En typ har forskningsbakgrund – de som skriver böcker och rapporter som andra forskare citerar. De utgör etablissimanget.

Sedan finns det den som når ut till massorna. Den som kan ta forskningen, arbeta om den till begripllig form och presentera den på ett sätt som vanliga människor finner intressant. De här två grupperna består ofta av olika personer. Vissa befinner sig på båda ställena samtidigt men vanligast är att det inte är så.

Och det finns ofta en barrriär mellan dem. Forskargruppen tycker ofta inte helt att den andra gruppen är okej. De tycker att dessa personer förenklar och skarvar. I vissa kretsar är det inte prestigefullt att nå ut till allmänheten på det sätt som dessa mer populära aktörer gör.

I februari publicerades en debattartikel på DN med rubriken "Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa". Författarna var medicine doktor, professor i bioorganisk kemi, professor i psykoneuroimmunologi, medicine doktor och forskare samt professor i fysiologi. Dessa personer vet vad de pratar om.

I artikeln efterlyser de en oberoende och vederhäftig instans som granskar innehållet i böcker som hävdar att de baseras på forskning och vetenskap. Syftet skulle vara att främja kunskapsspridning. Det skulle också kunna hjälpa bokförlag, bokhandlare och bibliotek att skilja böcker med höga vetenskapliga krav från titlar som borde klassas som skönlitteratur.

För att nå upp skulle följande kriterier behövas: Fakta ska vara korrekta. Om enstaka forskningsstudier citeras bör författaren kunna ange på vilket sätt dessa speglar forskningen i stort eller utgör ett undantag. Läsaren bör inte uppmanas att ta avstånd från evidensbaserad vetenskap eller sjukvårdens rekommendationer.

Många relevanta frågor reser sig omedelbar. Vem ska driva denna oberoende instans? Om det är staten blir den verkligen oberoende? Och vill vi att staten ska bestämma vad som är godkänd litteratur? Historiskt sett, vad är det för slags länder som har gjort det?

Måste manuskript skickas in före publicering för granskning? Ska alla böcker granskas eller bara de som säljer ett visst antal exemplar? Får man förenkla – att peka på ett faktum lite extra hårt och tona ner ett annat för att göra en poäng? Eller måste man köra båda sidorna in i kaklet och visa all komplexitet?

Och vilka är de mest grundläggande frågorna: Är fakta svart och vitt? I matematik, kanske. Men är fakta svart eller vitt i en fråga som hälsa? Var går gränsen mellan godtagbara faktafel och icke godtagbara faktafel?

En matematisk ekvation kan lösas. Men hälsovetenskapen befinner sig ofta i grå zoner där olika forskare utifrån samma underlag kan dra motsatta slutsatser – båda backade upp av studier.

Om detta ska finansieras av staten genom gemensamma pengar är det per definition något helt annat. Så fort staten börjar ge sig in i detta, om så bara med ett märke som säger "kvalitetslitteratur" eller "riktig forskning", sätter man igång något som kan vara otroligt svårt att stoppa.

Faktiskt är ett problem. Det kan vara ett mycket stort problem. Om någon läser en bok om att äta blåbär för att bota en allvarlig sjukdom och därigenom missar riktig vård som skulle ha hittat sjukdomen är det katastrofalt.

Men alternativet – att en utnämnd auktoritet får mandat att bestämma vad som är okej att skriva och vad som inte är okej att skriva – är mycket värre. För då ger vi bort vår frihet, eller åtminstone vår rätt att tänka själva, till någon som blivit utsedd att sitta på sanningen.

Den som verkligt värnar om yttrandefriheten ger alla frihet att yttra sig inom lagen, även de som säger sådant man själv inte håller med om. Till och med de man själv fruktar kan vara farligt. Yttrandefriheten är inte bara gröna sommarängar, den är också skitiga bakgator i ett industriområde. Vill man ha det ena behöver man stå ut med det andra.

Exempelt här är hälsa och populärvetenskaplig litteratur. Men detta är en utveckling i samhället som finns överallt idag. Istället för att ta debatten försöker vi hindra eller försvåra för personer med andra åsikter att ens nå ut.

Man fullerar ut de som man tycker har fel och man gör det genom att hävda att man bryr sig om de som är svagare. Men de som du tycker har fel tycker ju att de har rätt och att du har fel. Så om de får bestämma efter nästa val finns det inget som hindrar dem från att göra samma sak mot dig.

Vad som händer när man gör så här är inte att vi börjar leva i harmoni. Tvärtom skapar det misstro och slitningar både mellan de som bestämmer och oss andra men också mellan olika grupper av allmänheten.

De som anser sig ha kunskapen kanske behöver bli bättre på att sprida den på ett sätt som tilltalar dem som kan gynnas av att få den. Kanske krävs det att forskare blir bättre på saker som inte är forskning – att paketerar och säljer sitt budskap till exempel.

Och om de inte vill det, vilket förstås är helt okej, behöver de kanske ta hjälp av sådana som har den kompetensen. Men att hindra andra, eller åtminstone begränsa andras möjlighet att göra detta, kan inte vara rätt väg att gå på sikt.

Intentionerna är goda. Det förstår jag. Men det finns ett talesätt: "The Road To Hell Is Paved With Good Intentions". Det har aldrig passat bättre än i detta fall.