Podcast #131 – Placebo, verkligheten och koden bakom allting

Placeboeffekten är ett fenomen som innebär att någonting som inte har någon egentlig medicin – till exempel ett sockerpiller som ser ut som ett läkemedel – kan ge samma effekt på dig som läkemedlet skulle ha gjort. Så länge du tror att det är läkemedlet du får.

Den här effekten är väldigt stark och den är bevisad i många studier. Placeboeffekten är svår att förhålla sig till för trots att den är verklig och möjlig att bevisa, skulle det vara oetiskt för en läkare att använda den i sin praktik. Att lura dig att du får någonting som du inte får och sedan hoppas att placeboeffekten ska kicka in.

Men inom vilka områden kan denna effekt ses? Inom nästan alla områden.

I en av de tidigaste studierna berättades styrkelyftare att de blivit dopade. De höjde sina personbästa mycket mer än kontrollgruppen som inte trodde att de blivit dopade. Ingen av grupperna blev dopade i verkligheten.

När dopinggruppen fick reda på sanningen föll de tillbaka till sina gamla odopade nivåer igen. Hela förändringen som skedde berodde på att försökspersonerna trodde att de var dopade. Och när troan försvann försvann effekten.

De blev starkare av att tro att de skulle bli starkare och de blev svagare igen när tron försvann.

Det har gjorts experiment med hjärnkirurgi på Parkinsons-patienter. Man låtsades operera på hjärnan – man borrade ett hål i kraniet precis som man skulle ha gjort om man opererade – och såg ut att injicera stamceller i hjärnan.

De här patienterna visade förbättringar i sina Parkinsons-symptom. Men det blev ännu mer intressant när experimentet utvärderades fullständigt.

De som fått placebokiurgi utförd på hjärnan och trodde att de fått injektioner av stamceller visade mer framsteg än de som fick riktig kirurgi utförd och på riktigt fick stamceller injicerade, men inte trodde att så var fallet.

För att förtydliga: två grupper. En får fejkbehandling men tror att det är riktig, och en grupp får riktig behandling men tror inte att de har fått någon behandling. Och gruppen som bara tror att de har fått behandling gör större framsteg – i hjärnkirurgi.

I ett annat experiment utsattes personer för en doft som de skulle utvärdera. Därefter fick försökspersonerna göra olika test.

Hälften av de som fick lukta på och utvärdera den här doften fick veta att den hade egenskaper som att den ökade ens kreativa förmåga. Den andra hälften fick ingen sådan information.

När man sedan utvärderade testerna som gjorts efter försökspersonerna utsatts för doften, presterade den ena gruppen signifikant bättre på de delar som mätte kreativ förmåga.

Liknande experiment har gjorts där man satte dioder på huvudet på folk och sa att de fick en lätt elchock som ökade deras kognitiva förmåga. Ingen elchock gavs i verkligheten. Når dessa personer sedan gjorde olika test som handlade om inlärning och reaktionstid, presterade de bättre än de som inte lurats att tro att de fått någon elchock som var bra för hjärnan.

Patienter som får veta att effekten av en viss smärtande kräm ska avta långt tidigare än den egentligen avtar börjar att känna smärta när de tror att effekten av kremen är borta, trots att den egentligen fortfarande ska fungera.

Och ju större effekt vi förväntar oss, desto större effekt får vi. Fyra placebotabletter har större effekt än två och sprutor ger större effekt än piller.

Det har till och med visat sig att placebo kan funka trots att patienten vet att det är placebo han eller hon får. Tarmproblem, hösnuva och ryggsmärtor har blivit bättre av det som kallas för öppen placebobehandling. Man anar att det kan bero på att patienterna ändå tror att det är någonting de får, att det ju i alla fall är en behandling av någon sort.

Nick Boström är professor i filosofi på Oxford och är född i Sverige. Han är mest känd för sina resonemang om Artificiell intelligens och mänsklighetens sårbarhet inför den.

Boström är också känd för ett tankeexperiment som han kallar för "The Simulation Argument".

Resonemanget ser ut såhär: av följande tre scenarior måste minst ett vara sant.

Scenario 1: Inga, eller väldigt få, civilisationer i universums hela existens kommer någonsin att nå en grad av utveckling där de kan skapa dataspel eller simuleringar som är så avancerade att figurerna i dessa simuleringar tror att de har ett eget medvetande. Det kommer aldrig att hända.

Scenario 2: Om någon når en sådan grad av teknologisk utveckling har de inget intresse av att skapa simuleringar utifrån den tekniken. Man har alltså tekniken men bestämmer sig av olika skäl, kanske etiska, för att inte använda den.

Scenario 3: Om någon når denna grad av teknologisk utveckling och är intresserad av att köra simuleringar finns det en riktig verklighet och ett nästan oändligt antal simuleringar, där alla tror att de lever i den verkliga verkligheten. Då är chansen att finnas i den verkliga verkligheten nästan noll.

Det är svårt att slå hål på argumentet. Om man tänker på hur till exempel datorspel har utvecklats de senaste tjugo åren kan man fundera på hur det ser ut om den här utvecklingen sker i tiotusen år till, eller tio miljoner år. Men även mätbara experiment gjorda i laboratorium kan, om man väljer att tyda dem så, peka på att vi lever i en simulering.

Två av de mest intressanta fenomenen inom kvantfysiken är det som händer när man utför något som kallas för "the double slit experiment" och något som kallas för quantum entanglement.

I quantum entanglement är två partiklar på ett mystiskt sätt kopplade till varandra. När en ändras, ändras också den andra. Om man ser världen som vi ser den är det här förstås helt oförklarligt, trots att det är sant.

Om man ser världen som ett dataspel är det här inga konstigheter alls. Då är det ju bara att koda att om en av dem ändrar sig ska den andra också ändra sig. De kan vara separerade av både tid och rum i spelet men det som sker i spelet är ju bara det som någon har kodat ska ske. Om koden säger att två saker hör ihop spelar det ingen roll hur långt de är från varandra i spelet.

The Double Slit Experiment är ett experiment som är så otroligt att det är lätt att dra sig för att berätta om det. En elektron är en liten partikel – något fysiskt. Om du skjuter elektroner mot en vägg kommer de att bilda ett mönster på väggen, som små prickar som träffar väggen.

Det här mönstret förändras inte av att man förändrar någonting i själva experimentet, utan enbart av att man observerar – med en kamera – var varje elektron tar vägen.

Om man inte observerar bildar elektronerna ett mönster där varje elektron kan vara på flera ställen samtidigt. Den uppför sig som en våg, trots att den är en partikel. Nästan den börjar observera uppför den sig som en partikel igen.

Elektronen verkar veta att den är observerad. Och om man väntar med att observera tills precis innan den träffar väggen är den en partikel och då har den alltid varit en partikel. Om du inte observerar träffar elektronen väggen som en våg och har alltid varit en våg.

Trots att beslutet huruvida du ska observera eller ej inte fattades förrän efter elektronen skjutits mot väggen. Elektronen kan alltså bestämma sin form även bakåt i tiden.

Om du kopplar en slumpgenerator till kameran som observerar kommer alla elektroner den slumpmässigt observerar precis innan den träffar väggen vara en partikel och alltid ha varit en partikel, och alla elektroner den slumpmässigt inte observerar kommer att vara en våg och kommer alltid att ha varit en våg.

I vår verklighet är det här obegripligt. Saker tar inte form förrän vi observerar dem. Det fungerar ju inte så här.

Men ett dataspel fungerar ju precis så här. Det som är bakom din rygg i ett dataspel, som alltså inte syns på skärmen finns ju inte förrän du vänder dig om. Då omvandlas koden blixsnabbt till den miljö som skulle vara där. Det som inte finns på skärmen blir inte verklighet i spelet förrän du observerar det. Och när du observerar det speglar ju bakgrunden det du har gjort hittills i spelet.

Om du kastar en eldboll över axeln och aldrig vänder dig om kommer inte den koden att skrivas, men om du vänder dig om efter 30 sekunder har det brunnit sedan du kastade den. Så spelet går på sätt och vis bakåt i tiden och skriver om historien utifrån hur du beter dig.

Vad har detta då att göra med placebo?

Om vår verklighet beter sig på samma sätt som ett dataspel kan man tänka så här: vad händer till exempel om du är trött i ett dataspel? Du kan antingen vila så du får tillbaka din kraft, eller så kan du ta någonting som spelet bestämt ger dig din kraft tillbaka. En liten stjärna till exempel som ger energi.

Oavsett vad du gör är det ju en bit kod som säger till spelet att din avatar är pigg igen. Koden ser väldigt lika ut oavsett om du äter en stjärna, vilar eller använder ett hack. Och din avatar kommer att bete sig som att den är pigg.

Det är koden som är det viktiga, inte vad som satte igång den.

Om vi fungerar på ungefär samma sätt, och att det som når vår hjärna omvandlas till kod, eller någonting som liknar kod eller fungerar på ungefär samma sätt, så spelar det kanske inte så stor roll huruvida koden kommer i form av kemiska substanser i ett piller eller om den input vi får från annat håll skapar samma kod. Och då ger samma effekt.

Om till exempel forskare säger till någon att de fått mer och bättre sömn än vad de egentligen fått, och att det leder till att de uppträder på samma sätt, i test, som om de hade fått den här långa kvalitetssömnen – de beter sig inte som trötta trots att de borde vara det – vilket är ett experiment som gjorts.

Eller att människor som tror att de motionerar mer än normalt också lever längre och är friskare än normalt. Trots att det de tror inte stämmer överens med hur det faktiskt är. De motionerar inte mer. Men de tror det. Och de lever längre och friskare liv.

Om det vi tror är sant har så stor effekt på hur vi fungerar, och på vad som faktiskt blir sant, kan det då vara möjligt för oss att designa vår egen verklighet, oavsett om den består av kod eller inte, på ett sätt som stödjer det vi vill ska hända? Som underlättar för de tankar vi vill tänka?

Finns det någonting att förlora på det?

Sättet vi beter oss mot andra, till exempel. Sättet vi pratar med oss själva. Hur vi tar hand om oss själva.

Om vi tror att en salva inte längre ger någon effekt, så känner vi smärtan. Trots att salvan fortfarande fungerar. Just den typen av kod är vi nog många som programmerar oss själva med.

Så varför inte börja försöka – eller bara sätta ner foten och bestämma – att från och med nu ska din avatar leva skiten ur den här verkligheten, oavsett om den är kod eller inte.