Podcast #132 – Will it make the boat go faster?

Ben Hunt-Davis är en brittisk roddare som vann OS-guld i Sydney 2000. Han gjorde det i grenen "Åtta med styrman".

Under åren innan OS levde Ben Hunt-Davis och resten av hans lag efter en enda princip: Will it make the boat go faster?

Inför allt de gjorde ställde de den frågan. Kommer detta att bidra till att båten går snabbare?

Om svaret var "JA" gjorde de det. Om svaret var "NEJ" gjorde de det inte.

Det spelade ingen roll om det handlade om någonting "alla" andra gjorde eller om det handlade om någonting ingen annan hade tänkt på. Hela deras liv snurrade kring den här frågan. Ja eller nej.

Huruvida det var jobbigt eller inte? Irrelevant. Huruvida det var roligt eller inte? Irrelevant.

Ben Hunt-Davis har en väldigt inspirerande historia där det handlar om att definiera ett klart och tydligt mål. I hans och lagets fall handlade det om att prestera sitt bästa klockan halv elva, sydneytid, den 24 september år 2000. Och det var precis vad de gjorde.

En av poängerna när Hunt-Davis berättar sin historia är att trots att det för gemene man ser ut som att så otroligt mycket definieras i ett ögonblick – i det här fallet att vinna en OS-final – så är det allt jobb som har gjorts fram till dess som är det verkligen viktiga.

99 procent av prestationen sker innan själva prestationen.

Vill man vara på en nivå som är världsklass måste man förbereda sig på ett sätt som är världsklassigt. Man måste leva sitt liv, hela sitt liv troligen, på ett sätt som är nära världsklass. Det går inte att vara medelmåttig sex dagar i veckan och sedan prestera på topp klockan tre på lördagar.

Det är lätt att tro att någon slår igenom över en natt. Att författaren hade tur som nästan snubblade över en bestsäljare. Vad man ofta inte ser är allt jobb som har gjorts och som fortfarande görs för att få det att fungera så bra.

Om en författare har skrivit fem böcker som har sålt dåligt och slår igenom med bok sex är det inte tur. Han eller hon har hängt i, blivit skickligare på sitt jobb och inte gett upp när i stort sett alla andra skulle ha gjort det. Sedan kanske det är en slump huruvida bok fyra, bok sex, bok elva eller bok nittionde blir den som ger genombrottet.

Men om något karakteriserar arbete som är långsiktigt värdefullt är det att själva belöningen för det inte kommer omedelbart utan på sikt.

Det är lätt att bara befinna sig i de områden som är brådskande. För Ben Hunt-Davis och hans lag var det både viktigt och brådskande att få de sista detaljerna på plats under veckorna precis innan OS.

Men före det hade de fullt ut fokuserat på det viktiga.

Trots att risken fanns – kanske var den till och med stor – att de här åren av totalt fokus, i efterhand, skulle ses av omvärlden som ett stort slöseri med tid. Det fanns ju ingen garanti för att de skulle vinna. De hade också kunnat bli sjua eller utslagna i kvalet. Trots allt var det 88 år sedan ett brittiskt lag senast tog guld i den grenen de tävlade i.

I boken Mindset skriver författaren Carol Dweck att personer med ett visst mindset – det som hon kallar statiskt – intuitivt ser på vissa saker från en synvinkel som ser ut ungefär såhär: Om det är svårt betyder det att det inte funkar.

Relationer kan vara ett exempel. En person med ett statiskt mindset kan gå in i en relation där allt verkar jättebra till en början, men när man råkar på någon svårighet tar personen problemet som ett bevis på att relationen inte var så bra som hen trodde. Bilden av en bra relation är att den funkar av sig själv. Man ska inte behöva jobba på den.

Någon med ett statiskt mindset har föreställningen att vi är den vi är. Antingen har vi talang för till exempel matematik och då är vi bra på det. Eller så är vi det inte. Och då finns det väldigt lite att göra åt det. Om jag pluggar till ett matteprov och sedan misslyckas betyder det att jag inte är bra på just matte.

Har man däremot ett dynamiskt mindset – motsatsen till ett statiskt mindset – ser man inte bakslag som misslyckanden utan som någonting som går att förbättra. Man ser dem ofta till och med som en förutsättning för framgång. Om jag aldrig stöter på problem, hur ska jag då kunna bli bättre?

Ett statiskt mindset säger lite förenkl att jag är den jag är och allt jag gör blir då en bedömning på vem jag är. Om jag inte klarar någonting betyder det att jag är dålig på det, och vissa saker som talang eller IQ är någonting man har eller inte har.

Ett dynamiskt mindset däremot säger att allting är relativt. Den jag är i dag behöver inte vara den jag är i morgon – det är helt upp till mig. Om jag jobbar hårt på någonting är chansen stor att jag utvecklas inom just det.

Och forskningen är ganska tydlig med att den här synen på förmåga – att den är utvecklingsbar – är sann. Forskningen är också tydlig med att de som har ett dynamiskt mindset tenderar att prestera bättre än de som har ett statiskt mindset. Och må bättre.

De ser verkligen svårigheter som utmaningar och bedömer inte sig själva från enstaka resultat. De sätter i alla fall inte likhetstecken mellan en enstaka prestation och sitt värde som person.

Och att ha den här synen är oerhört värdefullt, men samtidigt är det väldigt svårt, för på kort sikt bedöms vi ju faktiskt ofta efter enstaka prestationer.

Och då stöter vi på ett nytt dilemma: Hur ska vi se på kort respektive långsikt?

I Ben Hunt-Davis fall var det här en enkel fråga. Gör det här båten snabbare klockan halv elva den 24 september år 2000? Dagen för OS-finalen.

I det specifika fallet spelar det ju ingen roll om båten ens finns kvar den 25 september. Den kan sjunka tio meter efter mållinjen. Om det stod mellan att nå sitt mål eller att bevara båten skulle besättningen ha bestämt att målet varit viktigare.

I det verkliga livet förhåller det sig ju inte så. Där kan ett kortsiktigt beslut som kanske känns bra för stunden – och som kanske gör att vi når just det här målet – förstöra för oss på långsikt.

Där finns det ofta en intressekonflikt mellan att göra båten snabb och att göra den stark. Framför allt att göra den tålig.

Planer eller projekt tenderar att vara för skört. Vi gör en plan, bygger ett system eller startar ett projekt och sedan, om det inte går som vi vill, säger vi: "Ja det gick helt enligt plan fram till det där hände, sedan var det ju ingenting att göra."

Skälet till att det inte gick som det skulle kan vara att man blev sjuk, eller att ens barn blev sjukt, eller att man fick för mycket att göra på jobbet, eller att något på jobbet kom emellan. Det finns massor av legitima skäl. Och det finns massor av legitima skäl som var omöjliga att förutspå.

Men det var möjligt att förutspå att risken fanns att någonting oförutsägbart skulle ske. Någongång.

Och om ens plan faller då, när det händer, är planen alldeles för skör.

Om någon skulle tvinga mig att ange en favoritförfattare skulle jag säga att det är Nassim Nicholas Taleb. En av Talebs senaste böcker heter "Antifragile" med undertiteln "Things that gain from disorder".

I den argumenterar Taleb för att ett system inte bara ska vara tåligt och robust – det ska till och med vara "antifragile", anti-sprött. Utformat på ett sätt som det stärks av kaos och osäkerhet.

En plan som är antifragile vill ha osäkerhet. Ju mer osäkerhet desto bättre.

Om man gör sig beroende av en enda sak – om en person, en händelse eller en kund kan få din plan att fallera – är den inte antifragile.

Ett enkelt och egentligen självklart sätt – men som jag tror att många missar – för att bli mer antifragil är att inte lägga så mycket fokus på exakt vad som behöver göras för att få saker att fungera. Alltså vad som behöver läggas till i planen.

Utan istället titta på det som inte fungerar idag och lägga fokus på att undvika det.

Och hur banalt det än kan låta tror jag att många av oss skulle tjäna på det.

Barack Obama hade en fras som han ville skulle guida den utrikespolitik USA förde när han var president: "Don't do stupid shit."

Istället för att försöka förändra hela ditt liv – med nytt gymkort, ny diet, träning på lunchen och så vidare – kanske det ger lika mycket effekt att sluta köpa ett halvt kilo godis varje lördag.

Eller att börja sova åtta timmar per natt istället för fem och en halv.

Enkelt i teorin. Svårt i praktiken. Och för de allra flesta av oss, en klar förbättring mot hur vi har det idag.