Podcast #146 – Om det vackra i att nöta grunderna

Att veta något, att ha järnkoll på teorin, behöver inte betyda någonting när det kommer till resultat. Teoretisk kunskap är en egenskap som i många fall är övervärderad.

Det är otroligt lätt att intala sig själv att allt kommer att bli bättre, att jobbet kommer att bli lite enklare att göra, att motståndet jag känner just nu kommer att försvinna, om jag bara fyller på med lite mer teori först. Sedan ska jag göra jobbet. Låt mig bara gå en kurs till.

Det är en typ av flyktbeteende, och jag är själv expert på det här.

Praktik å andra sidan är enklare i tanken men svårare i verkligheten. Att få jobbet gjort. Att skriva ord efter ord på ett papper och inte resa sig förrän rätt ord är skrivna i rätt ordning. Att ringa samtal efter samtal till potentiella kunder eller att nöta dribbling efter dribbling på basketplanen, trots att du tycker att du redan kan det här och har gjort det många gånger förut. Det är ofta någonting som inte är så glamoröst. Det kräver ofta en annan typ av skicklighet.

Men det är det, görandet, det kontinuerliga görandet, som ger resultat.

Det är också svårt, men på ett helt annat sätt. Jag själv kämpar med det här och har gjort i hela mitt liv – jag vill bli mer verkstad och mindre snack. Och eftersom jag själv funderar på vad det beror på är min bästa gissning att det här är en form av "Tsundoku".

Tsundoku är ett japanskt ord som betyder att man köper böcker utan att läsa dem. Man samlar på sig en massa böcker men läser långt ifrån alla böcker man köper. Bara genom att köpa en bok känner man sig duktig. Att läsa den är förstås ännu bättre men bara att köpa ger en dopaminkick.

En intellektuell person läser sannolikt mycket böcker. Och för att läsa mycket böcker behöver man köpa mycket böcker. Om jag köper böcker tar jag det första steget mot att vara intellektuell. Jag kan spela rollen av en intellektuell när jag betalar för min lilla stapel av böcker på bokhandeln. Att sedan läsa dem är ju svårt. Då är det lättare att köpa en bok till.

Jag poserar. Inte bara för bokhandlaren eller för mina vänner utan också för mig själv.

Och när jag fastnar i teorin gör jag samma sak. Det är inte så att jag inte ska göra det praktiska, det är bara så att jag inte hunnit dit än. Det intalar jag mig själv.

Jag jobbar mycket på att förbättra mig här men det är inte så att jag är helt hopplös. Kanske bäst att tillägga.

Jag blev tipsad om en bok som heter "The Four Disciplines of Execution". I den gör författarna en väldigt bra poäng redan i början.

De säger ungefär att när en ledare kommer in i en organisation är det två saker hon eller han kan påverka: dels strategin och dels exekveringen, alltså utförandet av strategin.

Och när man frågar framgångsrika och erfarna ledare om vad som är svårast av dessa två saker säger i stort sett alla samma sak: utförandet.

När man däremot frågar vad det är man lär sig på utbildningar säger alla: strategi.

Eftersom det är strategi och teori som lärs ut är det inte underligt att tro att det är det som är viktigast. Och eftersom konsten att göra inte lärs ut i lika stor utsträckning är det inte heller underligt att den delen är så svår för så många av oss.

Om teoretisk kunskap är en överskattad kompetens när det gäller att skapa resultat är förmågan att utföra – personlighetsdraget att vara en doer – en otroligt underskattad kompetens.

Den som gör, gör, gör och har förmågan att lära sig av det han eller hon gör, och kan anpassa sig till vad som fungerar och vad som inte fungerar kommer 9 gånger av 10 att prestera bättre resultat än den som har full koll på det teoretiska men som inte är en doer.

De flesta håller med om det. Ändå är det så svårt, för så många av oss, att leva efter den vetskapen.

Om det fanns en enkel lösning hade det ju inte skrivits så många böcker i ämnet och jag hade inte ägnat så många avsnitt åt att prata om det här. Så jag ska inte ens låtsas att jag vet hur du ska göra men jag ska försöka ge dig en utgångspunkt för var du kan börja leta.

Det finns en bok som heter "Good to Great". Om du googlar frågor som "Mest inflytelserika managementböcker" eller "10 böcker alla ledare borde läsa" så är chansen stor att den boken finns med på listan.

I Good to Great har Jim Collins, som är författaren, kollat på vad som utmärker en viss typ av företag: sådana som var helt vanliga företag men som plötsligt blev väldigt framgångsrika. Alltså inte sådana som Apple eller Google som mer eller mindre var framgångsrika samma sekund som de bildades utan företag som kanske var en i mängden under flera decennier för att till synes plötsligt bli superframgångsrika.

Och när jag säger att han kollade på det menar jag att han och hans forskarteam verkligen undersökte det, med vetenskapliga metoder.

Jag tyckte, när jag läste boken, att man kan ta ner en hel del av innehållet till individnivå. Man kan åtminstone inspireras av det Collins säger och fundera på om man kan använda det till att förbättra sig själv.

Collins presenterar en modell med fyra delar. Den första delen handlar om att hitta disciplinerade människor. Inte superhalta människor utan människor som är disciplinerade. Människor som kan prestera på eget bevåg utan att någon behöver hålla dem i handen. Folk som tar sitt ansvar på allvar.

Jag kan applicera detta på själva genom att fundera: vem behöver JAG bli? Alltså hur ska jag se på mig själv. Vad ska min sanning vara?

Om din självbild inte synkar någorlunda med det du vill uppnå kommer det vara svårt att ta dig dit. Så innan du sätter konkreta mål kan det vara bra att undersöka vilken självbild du har. Och om det behövs fundera på hur du kan förändra den så att den blir mer konstruktiv med tanke på vad du vill.

Ett superenkelt sätt att tänka när det gäller självbild är det här: allt du gör, allt du säger och allt du tänker är en röst på en självbild. Du kan tänka dig en sådan här gammaldags våg med två vågskålar.

När Ica lockar med tre chokladbitar för 15 kronor och du äter upp dem i bilen på väg hem från jobbet är det en röst på en viss självbild. Eller du lägger en liten tyngd i en av vågskålarna.

När du tar ut din stress på någon som inte förtjänar det genom att vara onödigt brysk är det en röst på en självbild.

När du tar en promenad på lunchen är det en röst. Du lägger en tyngd i den andra vågskålen.

När du följer upp på det du har sagt är det samma sak.

Ju fler röster en självbild får, desto starkare blir den. Ju fler tyngder som läggs i en vågskål, desto mer tippar den över åt ett visst håll.

Och du har ju i varje enskilt tillfälle möjligheten att rösta på den självbild du vill ha.

Så disciplin i det här sammanhanget kan betyda att du lägger energi på att bli rätt person för uppgiften. Om du till exempel vill bli mer framgångsrik på jobbet kanske du inte vet exakt hur det ska gå till just nu, du har ingen plan för vad du behöver göra för att få det så.

Men om du tänker efter skulle du antagligen kunna föreställa dig hur en sådan person, en sådan som du vill bli, ser ut och beter sig. Hur din idealbild ser ut för en sådan person.

Om det är en man – när kommer han till jobbet? Är han alltid i tid till möten eller är han sen lite då och då? Hur ser hans skrivbord eller arbetsplats ut? Hur behandlar han andra? Behandlar han folk olika beroende på hur viktiga han anser att de är? Hur klär han sig? Hur mycket sover han? Hur tar han hand om sitt utseende? Vad har han givit upp i livet för att bli så framgångsrik?

Det finns tusen sådana här frågor som du nog, åtminstone kan gissa, svaret på. Du behöver inte ha ett supertydligt mål eller en konkret handlingsplan för att börja förändras i en viss riktning.

Den nästa delen i Collins modell heter "disciplinerade tankar".

När man hör någon som har gjort någonting väldigt bra – det kan handla om en isolerad prestation av något slag, i idrott till exempel, eller någon som har byggt upp ett företag, byggt sitt drömhus eller renoverat en veteranbil och tagit den från en rostig skrothög till att vara ett konstverk i nyskick – säger de ofta något i denna stil när de beskriver vad de har gjort:

"Det har varit en fantastisk resa men om jag vetat från början hur mycket jobb som skulle krävas och hur många problem jag skulle behöva lösa, hade jag nog aldrig börjat."

Många av oss ser alla dessa svårigheter innan. Vi ser jobbet framför oss som en stor koloss som måste besegras. Och vi vet inte om vi klarar av det. Då kanske vi väljer att inte ens försöka.

Den som är disciplinerad i tanken kan fokusera på det som behöver göras här och nu. Han eller hon låter inte framtida eventuella svårigheter stoppa henne. Jag ska gå tusen mil men det enda jag kan göra i den här sekunden är att ta ett steg. Så jag fokuserar inte på de tusen milen utan på det enda steget.

AA, Anonyma Alkoholister, är ett perfekt exempel på detta. Om man har haft problem med alkohol och vill ändra på det kan tanken på att aldrig mer dricka kännas helt omöjlig. En del av ens personlighet vill inte ens göra det.

Och om, när det känns tufft och man är nära ett återfall, man känner att man har resten av sitt liv liggande som ett ok runt sina axlar. Det räcker inte att jag lyckas ta mig igenom helvetet här och nu. Jag behöver klara det här alla gånger det händer, kanske tusentals gånger, för att kunna besegra min sjukdom. Och om jag inte gör det kanske allt kommer att gå åt helvete. Relationer, jobb, ekonomi. Allt.

Då är pressen man känner, berget man känner att man behöver bestiga, så otroligt brant och så otroligt stort att det känns meningslöst att ens försöka.

Men i AA säger man "Det enda som betyder något är idag. Fokusera på att vara nykter idag." Och man upprepar det gång på gång. Idag. Fokusera på idag. Gör allt du kan för att klara idag.

Och idag är plötsligt inte lika stort. För hur jobbigt det än känns, och hur ont det än gör i själen just nu, så finns chansen att jag ska kunna hålla ut och genomlida det, om det bara handlar om idag.

Och varje enskilt ögonblick kan jag välja att vinna och jag vinner när jag spelar spelet, när jag inte ger upp. Det är mycket lättare att inte ge upp om du har förmågan att hitta sådana här strategier – till exempel att se idag, och fokusera på kullen du behöver komma över idag, istället för att se alla branta berg som eventuellt väntar.

Det gäller förstås också att bestämma sig. Vad är det egentligen jag vill? Vad är det jag ska stå för? Vem är det jag ska vara? Är det ett dusintal olika saker eller är det ett fåtal saker? Kanske en enda sak.

Och i en perfekt värld är det någonting du har möjlighet att bli bra på, och samtidigt någonting du verkligen tycker om och känner att du kan ägna en stor del av din tid och energi på.

Vad jag pratar om nu är ju uppoffringar. Om du inte är beredd att offra en massa saker för att få det du vill, kommer det du vill bli det som offras.

Och sedan gäller det att ha modet att hålla dig till det. Att förenkla så mycket som möjligt, att behärska grunderna och att inte lämna grunderna bara för att du tycker att du kan dem efter en månad eller för att du blir uttråkad.

Det finns en historia i boken "Raise Your Game" av Alan Stein. Han är en peak performance coach som arbetar med idrottare och andra som vill fokusera på prestation. Han berättar att han en gång befann sig på ett basketläger för lovande basketspelare där basketlegendaren Kobe Bryant var en av dem som tränade dessa ungdomarna.

Kobe Bryant var vid denna tidpunkt världens bäste basketspelare. Alan Stein frågade om han inte kunde få vara med och se när Kobe tränade. Kobe svarade att visst, jag tänkte köra ett eget pass och du får gärna komma förbi och kolla. Vi träffas imorgon klockan fyra i baskethallen.

Klockan fyra, sa Stein. Det går ju inte. Du ska ju träna dessa ungdomarna och det passet börjar halv fyra. Nej, nej, sa Kobe. Inte fyra på eftermiddagen utan fyra på morgonen.

Så Stein tog sig dit klockan fyra nästa morgon och det han fick se förvånade honom mycket.

Han fick se Kobe Bryant nöta de mest basala övningar han kunde tänka sig. Sådana övningar som alla kände till – övningar som man lärde ut till nybörjare när de skulle lära sig grunderna.

Lite senare på dagen kände sig Stein tvungen att fråga: Kobe, du är ju världens bäste basketspelare. Varför håller du fortfarande på och kör dessa grundövningarna?

Kobe svarade då: Varför tror du att jag är bäst i världen? Jo, för att jag aldrig tröttnar på att nöta grunderna.