Podcast #161 – Illeism - Så gör du för att fatta smartare beslut

På universitetet Waterloo i Kanada arbetar en ryskfödd psykolog som heter Igor Grossman. Grossman har utvecklat en metod för att mäta klokhet och omdöme - ibland benämnt bara "wisdom" på engelska och ibland som "wise reasoning and sound judgment".

Faktorer som Grossman tittar på är till exempel intellektuell ödmjukhet - bland annat att man kan ändra sig eller erkänna att man har fel om fakta eller argument pekar på det. Han tittar på förmågan att kunna se andras perspektiv och att kunna leta efter kompromisser. Och han undersöker också hur bra man är på att uppskatta och känna igen osäkerhet och risk - alltså hur stor sannolikhet ett visst scenario har att inträffa och vad konsekvenserna skulle bli om olika scenarios föll in.

De som har höga poäng på klokhetsskalan, upptäckte Grossman, har generellt sett bland annat ett högre mentalt välmående. De är också oftast mer nöjda med sina relationer än de som får låga poäng i Grossmans tester.

Det låter väl bra, antar jag, men hur kan jag använda det i praktiken? Det är ju svårt att bara trycka på en knapp eller ta ett piller och sedan bli klokare.

Igor Grossman började undersöka om det fanns något enkelt sätt att öka sina personliga klokshetspoäng. Då började han samarbeta med Ethan Kross. Jag har pratat om Ethan Kross och hans forskning tidigare - han har upptäckt en rad fördelar med att hålla sitt självprat i tredje person.

Istället för att tänka "jag är så sugen på något. Jag går till MacDonalds bara för det här gången, i morgon ska jag ta tag i min kost" försöker man istället tänka "Daniel är hungrig. Han vill äta på MacDonalds. Han säger till sig själv att det här är ett undantag och att det är en engångsfäreelse".

Den här metoden ger perspektiv och kan användas mot till exempel nervositet och grubblande. Att prata med sig själv eller om sig själv i tredje person kallas för illeism - en uråldig retorisk metod som bland annat användes av Julius Ceasar. I dag kanske folk skulle tänka på Zlatan Ibrahimovic eller Donald Trump om man bad dem lista personer som hänvisar till sig själva i tredje person.

Kross och Grossman upptäckte i sina försök att just illeism - att prata med sig själv i tredje person - inte bara hade dessa fördelar för välmående utan att det också gör oss klokare och smartare. Vi fattar bättre beslut, tänker klarare, har enklare att se andras perspektiv och så vidare.

Sättet de gjorde den här undersökningen på är något som du enkelt kan göra hemma. De hade en grupp på cirka 300 personer och bad dem att skriva dagbok i fyra veckor. Gruppen delades i två och hälften fick skriva som de flesta av oss gör. Den andra hälften ombads skriva i tredje person - istället för "idag åt jag sushi till lunch" skriver man "idag så åt Daniel sushi till lunch".

Gruppen ombads också att varje dag beskriva en specifik situation som hade hänt dem, kanske att de hade varit oense med en kollega eller liknande. Hälften beskrev den då från sitt eget perspektiv och hälften beskrev den utifrån tredje person.

Och när experimentet var över hade illeisterna - tredjepersonspratarna - ökat sina poäng signifikant på klokhetsskalan medan kontrollgruppen låg kvar där de var när experimentet började.

För mig har jag två reflektioner över det här. För det första - många av oss, säkert jag också, pratar ju hur bra det är att reflektera över saker och ting. Att man skriver ner tankar och känslor och att det hjälper till att skapa klarhet. Och kanske också perspektiv. Men det verkar ju som att det bara är halva sanningen och att resultatet kan bli bättre om man skriver ner det på det här speciella sättet.

Beroende förstås på vad man har för syfte med sin dagbok, men det verkar inte finnas några nackdelar med det här vad jag kan se. Så det kan vara värt att testa - särskilt tror jag om man är en grubblande person som har en tendens att fastna i sina tankar.

Och jag kommer ihåg att en av övningarna som gjorde mest intryck på mig under den första coach-utbildningen jag gick handlade om just detta. Man valde en konflikt av något slag från sitt liv och sedan spelade man upp konflikten från tre olika perspektiv. Först sitt eget - man berättade alltså hur man uppfattade situationen och hur man kände. Sedan klev man in i den andres perspektiv och pratade som om man var den personen. Jag kommer ihåg att en av dem jag gjorde övningen med hade en konflikt med sin son och när han klev in i sonens perspektiv blev det väldigt känslosamt och också tydligt för den här personen hur sonen såg på situationen.

Och så till slut klev man in i perspektivet av en utomstående - en tredje person - och berättade hur man upplevde situationen från det perspektivet. Och när man hade gjort det fanns ofta lösningen där. Allt blev mycket tydligare när man lämnade sitt eget perspektiv och såg det här med andra ögon.

För det andra - och det här handlar om själv prat - är det möjligt att ändra sitt självprat om man bestämmer sig för det. Och jag säger det för att jag själv har gjort det. Ganska nyligen.

Jag tror ganska många av oss utgår från att mitt självprat är det det är och det finns ingenting jag kan göra åt det. I våras skapade jag en kurs om självkänsla till mitt mentala gym. Innan jag gjorde den testade jag "metoden" - eller vad man ska kalla den som kursen följer. Och metoden är otroligt simpel. I stort sett handlar det bara om att börja upprepa en affirmation eller ett mantra så mycket som man kan. I det här fallet var frasen "jag älskar mig själv".

Hela tiden när jag inte använder mitt sinne till något annat upprepade jag "jag älskar mig själv". Jag gjorde det under flera veckor i sträck. Jag försökte byta ut ljudböcker och poddar och musik och istället bara upprepa "jag älskar mig själv". När jag gick och lade mig för att sova och tankarna började snurra tog jag kontrollen över mitt självprat genom att upprepa "jag älskar mig själv" och så vidare.

Det här var för det första ganska svårt och jobbigt, speciellt de första veckorna. Och för det andra kändes det lite löjligt. Jag har generellt sett varit lite skeptisk till affirmationer - det har varit något som jag velat tro på men kanske inte innerst inne gjort det. Och att upprepa "jag älskar mig själv" framför spegeln - vilket jag gjorde och till viss del fortfarande gör - är ju lite nidbilden av vad en coach eller inspiratör lär ut och det är väldigt lätt att driva med.

Men jag gick all in och gav det verkligen chansen för att se om det fungerade eller om det inte gjorde det. Och om det inte hade funkat skulle jag ha fått tänka om och göra kursen på något annat sätt. Det var supertydligt för mig att det gjorde skillnad.

Och ännu så hade jag inte sett mig själv som någon som har haft en särskilt dålig självkänsla. Men dels händde något bara av att upprepa de här orden och dels påverkades mitt övriga självprat en hel del. Den som tycker om sig själv pratar sannolikt med sig själv på ett annat sätt än den som inte tycker om sig själv - mer stöttande, förlåtande och accepterande.

Kanske borde jag istället ha sagt "Daniel Sjöstedt älskar sig själv" - det slog mig när jag skrev det här avsnittet. Men faktum är att jag nu ser på det här som ett sätt att programmera sig själv. Så jag har kvar "jag älskar mig själv" men jag har lagt till ett gäng andra meningar som jag vill ska bli en del av mig - som jag vill ska bli sanningar för mig.

Och jag är inte riktigt lika duktig som jag var under tiden då jag testade det här första gången i våras - det ska jag erkänna. Jag upprepar de här meningarna tyst för mig själv flera hundra, om inte flera tusen gånger varje dag.

Att börja skriva dagbok i tredje person är en bra idé om du vill testa det här i praktiken.