Podcast #195 - Chipsproblem eller basketproblem? Två sätt att förstå varför din lösning inte fungerar

Låt oss låtsas att du har någonting i ditt liv eller ditt jobb som du kämpar med. Du tänker att om du bara lyckas få ordning på den här delen så skulle allting bli mycket bättre. Du har försökt att lösa det, försökt att göra situationen bättre. Men ingenting har hjälpt. Dina försök till lösningar har av en eller annan anledning inte fungerat. Eller så kanske du har hoppats på att problemet skulle bli bättre med tiden, lösa sig av sig självt i bästa fall. Men så var det inte heller.

Så vad ska du göra? Ett första steg kan vara att sluta leta lösningar och istället börja ställa bättre frågor. Kanske letar du efter lösningen på fel ställe. För att kunna lösa problemet behöver du först förstå det – förstå vad det är för typ av problem.

Vi kan kategorisera problem på olika sätt. Ett sätt är att dela upp dem i tama och stygga (eller "wicked" på engelska), enligt två professorer i Kalifornien.

Ett problem som är tamt har en tydlig lösning, vilket betyder att om tio experter fick samma problem så skulle allas lösning se ungefär likadan ut. Ett matteproblem är ett exempel på ett sådant problem. Problemet i sig kan vara oerhört komplext, men det finns ändå en vedertagen lösning.

Problem som är stygga har ingen sådan logisk lösning. Där kommer olika experter föreslå olika lösningar, och de här lösningarna kanske är helt motsatta varandra. Experterna kanske till och med sågar varandras lösningar. Det bildas olika grupper som pratar illa om varandra. "Vad ska jag göra för att bli mer omtyckt av det motsatta könet?" skulle kunna vara en sådan stygg fråga. Eller "hur ska vår marknadsföringskampanj se ut?" Svaret beror mycket på vilken expert man frågar.

Om ditt problem är stygt och du letar efter tama lösningar finns risken att du fastnar eller drabbas av beslutsparalys. Ju mer du letar efter det rätta svaret, desto fler olika lösningar kommer du att hitta. Och om du väl har bestämt dig för någonting och sen gör en till googling, då finns det risk att träffen du får nu förespråkar någonting helt annat än det du har bestämt dig för.

Du kommer aldrig att hitta det rätta svaret. Enda möjligheten att komma framåt i ett sådant läge är att bara välja någonting, stämma av för den lösningen och sen börja implementera den – och försöka bli så bra som möjligt på den metod du har valt.

Ett annat sätt att kategorisera problem är att fundera på om problemet du inte lyckats lösa är vad jag kallar för ett chipsproblem eller om det är ett basketproblem.

Låt mig förklara vad jag menar.

Vi låtsas att du får ett uppdrag att gå ner 20 kg i vikt och sen hålla den vikten resten av ditt liv. Bakgrunden i det här fiktiva exemplet är att du under hela ditt liv har kämpat med vikten. Du har försökt precis allt: LCHF, Viktväktarna, Friskis och Svettis. Du har anlitat en personlig tränare eller en viktcoach. Men ingenting som du har testat hittills har funkat på ett sätt som har varit hållbart för dig. Hur mycket du än vill, hur viktigt du än säger att det här är för dig, så känns det helt omöjligt att hitta ett sätt att äta och motionera som funkar och som du kan hålla över tid.

Du kan inte hålla dig från chipsen trots att du vet att du borde, och trots att du vill. Du kanske till och med mår dåligt över det här. Du kan inte låta bli att skuldbelägga dig själv för det som du ser som ditt stora tillkortakommande.

Det här kallar jag för ett chipsproblem.

Låt oss nu ta ett annat scenario. Vi låtsas att du står tio meter från en basketkorg. Du har 20 kast på dig och du får godkänt om du sätter alla 20. Du får ett försök per dag och det var tio år sedan du senast kastade en basketboll mot en korg, så du är inte jättevan.

Det här är vad jag kallar för ett basketproblem.

Båda de här problemen verkar omöjliga för dig att lösa med tanke på din historik och med tanke på var du befinner dig just nu. Även om det plötsligt öppnades upp 100 parallella världar så att du fick 100 chanser, så är risken stor att om fem år är både chipsproblemet och basketproblemet olöst i alla 100 världarna.

Låt oss nu höja insatserna så mycket det bara är möjligt. Vi låtsas att någon tar ditt barn, sätter en pistol mot barnets huvud och säger: "Lös problemet, eller så trycker jag av." Förlåt mig om jag tar i så mycket att det här blir smaklöst, men jag vill göra poängen så tydlig som möjligt.

Chipsproblemet är nu plötsligt, från ett ögonblick till ett annat, löst. Du kan öppna upp 10 000 parallella världar och chipsproblemet kommer vara löst i alla 10 000. Du kommer från och med nu inte ha några problem med att hålla dig ifrån chipsen och gå ner i vikt. Från och med den sekund som insatsen är tillräckligt hög så är det problemet borta.

Detsamma gäller inte för basketproblemet. Där spelar det ingen roll hur höga insatserna är. Du kan ändå inte lösa det här problemet. Hur mycket du än vill, hur allvarliga konsekvenserna än blir, så kommer du inte kunna sätta 20 basketkast i rad.

Bara för att sätta det i perspektiv: om du är tillräckligt skicklig för att sätta varannat basketkast, så skulle du i snitt klara av 20 kast i rad en gång på två miljoner försök.

Chipsproblemet lever inne i oss. Det är ett mindsetproblem. För att lösa det i den verkliga världen – där ingen sätter en pistol mot någons huvud – behöver du jobba med dig själv.

Basketproblemet är ett kompetensproblem. För att lösa det behöver du ta reda på hur man blir bättre på just den här uppgiften och sen träna på det.

Vad jag upplever är att många av oss har en tendens att leta efter lösningar till våra chipsproblem utanför oss själva. Vi hoppas att en ny pulsklocka ska få oss ut och springa. Vi hoppas att en ny produktivitetsapp ska få oss att sluta skjuta upp saker. Vi hoppas kanske att ytterligare en omorganisation på jobbet äntligen ska få oss att förstå varandras behov.

Problem som grundar sig i det inre – vårt mindset eller företagets kultur – försöker vi lösa genom att förändra någonting i det yttre.

Jag tror också att det omvända gäller i vissa situationer. Vi försöker lösa problem som grundar sig i för låg kompetens genom att bara försöka skärpa oss. Att sätta sig ner och öppna läxböckerna kan visserligen sägas vara ett chipsproblem – det handlar om mindset. Men att sedan ta till sig det som står i läxböckerna, alltså att faktiskt lära sig, är ett basketproblem. Det handlar om att förstå hur vi lär oss saker och vad som behöver ske för att vi ska kunna applicera det vi lär oss.

Det är inte säkert att det räcker med att bara säga till någon, till exempel sitt barn, att "du måste bli bättre på att fokusera." Det kanske handlar om att man behöver lära sig kompetensen studieteknik.

Eller om man får feedback i sitt ledarskap så kanske det inte räcker att säga "tack så mycket, från och med nu ska jag tänka på det." Ledarskap är en kompetens. Det är ett basketproblem. Om du vill bli en bättre ledare behöver du sannolikt ta reda på vad som krävs, implementera det och öva på det.

Om du har någonting i ditt liv som du vill ta tag i, fråga dig själv vilken typ av problem det är du har. Om det går att börja med det, sluta med det, eller lösa det genom att förändra insatserna – alltså få en mer njutbar belöning eller drabbas av en mer smärtsam bestraffning – då är det ett chipsproblem. Då behöver lösningen komma inifrån. Du behöver jobba med ditt mindset.

Om det däremot inte spelar någon roll hur mycket du vill eller känner att du måste lösa problemet, då är det vad jag kallar ett basketproblem. Och då behöver du öka din kompetens.