Podcast #25 – Därför ska du ta ansvar

Vår attityd är vår inställning till någonting. Hur vi förhåller oss till livet eller jobbet eller bara ett visst problem som uppstår.

Vi är många som reflexmässigt letar fel och försöker hitta syndabockar, alltså någon att skylla på. Och så går vi ständigt runt och irriterar oss på saker och ting, både sådant vi själva kan påverka och sådant vi inte kan påverka. Både sådant som påverkar oss och sådant som inte har någon som helst effekt på våra liv, varken direkt eller indirekt. Det enda sättet de här sakerna kan få någon betydelse för oss det är att vi ger dem betydelse. Alltså att vi går omkring och ältar det.

Vi kanske går och stör oss på någon person i vår närhet eller så blir vi arga på tv:n när vi ser Agenda. Eller så fungerar inte vår arbetsplats på grund av att cheferna är inkompetenta och personalen i produktionen tycker att människorna på marknadsavdelningen inte fattar någonting och de på marknad önskar ha så lite som möjligt att göra med produktion överhuvudtaget.

Överallt hittar vi de här exemplen på friktion. Där det handlar om att någon annan är dum, att någon annan inte fattar och i vissa fall till och med att någon annan är ond, att någon annan vill oss illa.

När vi tänker så här, när vi faller in i det här beteendet i större eller mindre grad så påverkar det vår attityd. Det blir vår attityd. Du har säkert träffat på människor som alltid vet bäst, som alltid kan berätta för dig hur andra borde ha gjort, som har inställningen att nästan alla andra har fel.

Det här sättet att tänka, den här attityden, inskränker vår frihet. Vår mentala frihet. Det gör oss till offer. Och det enda sättet för dig och mig att bli fria, det är att släppa det.

Att sluta vänta på att andra ska göra det, att sluta leta fel i andra, att sluta skylla på andra.

Det handlar om att ta personligt ansvar. Till 100 procent. Att du och jag inser att vi kan påverka det som betyder något för oss och sedan fråga oss själva hur vi kan göra det på bästa sätt. Och sedan göra det.

Och låta allt som vi inte kan påverka få vara som det är. Sträva efter att acceptera det. Inte ge det en massa mental plats.

Om du slutar att ställa frågor som till exempel: När ska de lösa problemen? Varför samarbetar hon inte? Varför får jag inte mer stöd?

Och istället vänder dem mot dig själv: Vad kan jag göra för att lösa problemen? Hur kan jag agera för att förbättra vårt samarbete? Vad kan jag göra för att få mer stöd?

Så händer något. Ju fler gånger du ställer frågorna på det här viset desto friare kommer du att känna dig. Du tar makten över dig själv.

Desto mer integritet kommer du att uppleva att du har. Alltså att du är den du säger att du är och att dina ord överensstämmer med dina handlingar.

Det här innebär inte att du tar på dig att göra precis allt, det är inte samma sak som vad jag pratar om här. Vi har alla begränsat med tid och energi så svaret på frågan "Vad kan jag göra för att lösa problemen?" kan ju helt enkelt mynna ut i svaret "Påtala det för chefen och understryka hur viktigt det är för företaget att det blir löst".

Svaret kan ju också bli "Ingenting". Och då vet du det. Och kan påbörja arbetet med att acceptera det. Svaret kommer hur som helst aldrig att bli "Gå omkring och vara irriterad på det utan att säga något" och svaret kommer inte heller att bli "klaga och gnälla och skylla på andra".

Vi har alla tror jag en tendens att tänka att ansvar och skuld hör ihop. Den som är ansvarig för något blir också den skyldige när det går fel. Det här sättet att tänka håller oss tillbaka något enormt. Plötsligt blir det svårt att ta ansvar och det kan till och med innebära att vi i vissa situationer inte ens vill ta ansvar för delar av vårt egna liv. För att vi förknippar ansvar med skuld och skuld vill vi inte ha.

Men grejen är den att saker alltid går fel. Speciellt om du gör någonting som är svårt eller värdefullt och som driver utvecklingen framåt. Och om ingen vill ta på sig skulden så kommer ingen att ta ansvar och då blir ingenting gjort. Då slutar du eller ditt företag att utvecklas.

Så vad borde vi då göra åt det här? Jo vi börjar jobba med att ignorera skuld. För det är otroligt svårt.

Om alla kommer in i lunchrummet och någon har glömt mjölken ute från frukosten och jag såg att det var Magnus kan min första instinkt vara att påpeka det inför alla. "Var det inte du Magnus som hade mjölken sist". Speciellt om någon annan verkar tro att det var jag. Då nämner jag gärna att jag såg Magnus ha mjölken efter mig.

Och om Magnus är som de flesta av oss så kommer inte han att bara lägga sig platt för den här beskyllningen utan han kommer, även om det var han som glömde mjölken, säga någonting i stil med "ja, men jag trodde att Daniel skulle ställa tillbaka den, det var ju han som tog ut den och den stod närmast hans plats".

Det blir tjafs, friktion. För en skitsak.

Se om du kan hålla tillbaka den här instinkten att skylla på någon. Fråga dig själv om det är relevant, om det är konstruktivt, att tala om inför alla vem bar skulden för sur mjölk.

Om samma misstag görs gång på gång så måste ju självklart någonting göras och det finns kanske andra situationer också men i de allra flesta fall spelar det ingen roll. Och ju mer jag tänker på det här desto färre tillfällen hittar jag där det är relevant och konstruktivt att leta skuld eller att skylla ifrån sig.

Försök istället ha den attityden att du så ofta som möjligt konstaterar vad som har hänt, alltså konstaterar nuläget, och därifrån frågar dig själv: Hur kan jag bidra till att nästa steg blir så bra som möjligt. Och om du inte kan bidra på något sätt så lämnar du det där.

Det finns något som heter psykologisk reaktans och det betyder att vi instinktivt inte vill lyssna och ta åt oss när någon berättar för oss vad vi ska göra eller vad vi ska tänka. Även om vi egentligen håller med så vill vi inte erkänna det, vi vill inte ge den här andre personen rätt, och tenderar att göra tvärtom. Vi sätter taggarna utåt. Det är bland annat därför det är så otroligt mycket mer effektivt att få personer att själv inse att de behöver förändras, till exempel, än att berätta det för dem.

Och om du har barn så har du säkert använt dig av det här fenomenet någon gång även om du kanske inte exakt vetat varför. Om barnen vägrar ta på sig ytterkläder så kan det ofta räcka med att bara säga "Nu vill jag absolut inte att du går ut i hallen och klär på dig. Du får inte gå ut i hallen och klä på dig". Då kommer barnen med glädje att klä på sig.

Bara för att du inte berättar för någon att de har gjort ett misstag kommer inte att betyda att de inte vet om det eller att de inte försöker göra det bättre nästa gång, snarare så är möjligheterna stora att de själva kommer att arbeta på att göra det bättre nästa gång. För när ingen säger till dem finns det ingen att försvara sig gentemot och den här psykologiska reaktansen sätter inte in.

När vi har den här nya attityden som handlar om egenansvar så leder det till att vi accepterar varandra för dem vi är, vi försöker inte hitta fel, vi försöker inte att förändra andra till att tänka eller bli som vi. Utan vi accepterar olikheter och arbetar för att så konstruktivt som möjligt komma framåt. Och om alla på ett företag eller avdelning börjar tänka i de här banorna så ökar möjligheten att alla jobbar i samma riktning. Det finns inget att försvara inför varandra, många av de här dolda strukturerna försvinner där man måste ha rätt eller där man försvarar sitt revir.

För att sammanfatta så kan du, om du vill, börja tänka på hur din attityd kan bli mer konstruktiv. Mitt förslag är då att du i alla lägen börjar med dig själv. Att du inte letar ursäkter och att du inte skyller på andra. Du utgår från nuläget och jobbar sedan framåt.

Det betyder inte att du tar på dig skulden för allt och det betyder inte att du blir en sådan som andra trampar på och lämpar över en massa jobb på.

Du kommer att märka, tror jag, att när du börjar leda genom exempel, när du skaffar dig den här attityden, inte när du försöker få andra att ändra sin attityd, så kommer andra med tiden istället att ändra sig automatiskt. De kommer att se vad du gör, uppskatta det klimat som skapas och medvetet eller omedvetet börja följa ditt beteende.

Hur kan du göra det till en del av din mentala träning? Det handlar om att först och främst bli medveten i vardagen. Det bästa sättet är att i efterhand börja skriva ner tillfällen där du med lite perspektiv inser att du reagerade instinktivt och försökte hitta ursäkter eller skylla ifrån dig. Skriv ner fem saker varje kväll. Och det kan handla om precis allt, från ett försenat projekt på jobbet till att makaronerna kokar över och du säger "Vem har satt på tv:n så högt, jag hör ju inte när det kokar".

Om du först identifierar de här situationerna i efterhand så kommer du efter ett tag att kunna bli medveten om dem även i stunden. Och det är då du kan börja förändras.

Du kan också jobba med det i ditt mentala rum. Visualisera situationer som har hänt eller som du kan förutse kommer att hända och bestämma hur du ska reagera på dem. Du kan programmera in den här attityden du vill ha.