En entreprenör jag följer, Leila Hormozi, berättade om hur hon var otillgänglig för sin personal under sju dagar.
Inte “ring bara om det är viktigt”-otillgänglig – utan på grund av en operation fysiskt otillgänglig. Nedsövd eller tungt medicinerad.
Inför operationen var hon orolig, för hon var van att alltid finnas där för sitt team. Oavsett tid på dygnet - och oavsett vad det handlade om - så var hon bara ett samtal bort. Hon satte en stolthet i att det var så. Det var hennes identitet. Det var vad bra ledarskap handlade om, tänkte hon.
Efter de sju dagarna ringde hon sin ersättare och frågade hur det hade gått. “Bra” var svaret och sedan fick hon en sammanfattning av veckan:
– En av cheferna hade slutat.
– Annonskontot hade blivit nedstängt.
– En kris i relationen till en stor kund hade uppkommit.
– I övrigt tickade det på.
Det här gav Hormozi en aha-upplevelse:
Utan henne hade teamet blivit starkare.
Alla de här sakerna hade – om hon vetat om dem – varit bränder som hon själv hade tagit på sig att släcka (hon hade redan skjutit upp operationen två gånger eftersom hon var rädd att verksamheten inte skulle klara sig utan henne så länge).
Men nu, när hon inte fanns till hands, hade personalen tagit hand om det själva. Och himlen hade inte fallit ner. Allt fungerade precis lika bra som den hade gjort veckan innan.
Lärdomarna här är minst två:
Din personal kommer aldrig att lära sig att lösa kriser om du alltid kliver in när det bränner till.
Om organisationen är beroende av dig för att fungera har du byggt ett system som är otroligt sårbart. Det är motsatsen till bra ledarskap.
Särskilt #2 är känslig. Inte bara för chefer, utan ibland också för medarbetare eller hela avdelningar.
Det kan kännas som att man gör sig själv mindre viktig om man gör organisationen mer oberoende. Det kan uppfattas som ett hot mot den egna positionen.
“Vad är mitt existensberättigande om jag gör mig umbärlig?”
Jag har sett den här rädslan många gånger, inte uttalad som ovan, men ändå tydlig genom hur ledaren agerar. För att skapa insikt om hur kontraproduktivt det är, brukar jag fråga någonting sådant här
Jag vet att du är en duktig ledare som kan skapa fantastiska resultat. Nu när du vill ta nästa steg, vem tror du är mest attraktiv för en större roll?
Ledaren som kliver in i en ny verksamhet och gör framgången beroende av att han eller hon alltid finns till hands? Eller …
… Ledaren som kan bygga en robust “maskin” som fungerar även om han eller hon inte finns där för att hålla handen och släcka bränder?
Svaret är självklart i teorin men, som så ofta, svårt att göra i praktiken.
Men faktum är att ju mer du kan göra organisationen oberoende av dig, desto större är chanserna till framgång.
För att komma igång med det här arbetet finns det saker du kan göra.
Som så ofta handlar det om att börja relativt smått och att agera med intention.
Inte bara luddigt tänka “jag ska försöka få mitt team att bli mer självständigt”, utan skapa regler, principer, processer för hur det kan gå till.
Här är Leila Hormozis råd:
1. När någon ber dig lösa något, pausa innan du svarar.
Motstå instinkten att kliva in. Ställ istället någon av de här frågorna:
– Vad tycker du att vi ska göra?
– Vilka valmöjligheter har vi?
– Om inte jag var här, vad skulle du göra?
Om de inte kan svara så saknas antingen träning, vana eller tydlighet. Se det inte som ett svepskäl för dig att kliva in.
2. Identifiera en återkommande uppgift och delegera den.
Titta på din vecka och fråga dig:
– Vilka beslut fattar jag automatiskt?
– Vilka problem har en tendens att alltid hamna i mitt knä?
– Vilka uppgifter är jag involverad i bara av det skälet att det alltid har varit så?
Välj en sak på listan och ge den till någon annan. Det kommer att gå långsammare i början men motstå frestelsen att kliva in eller ta tillbaka uppgiften.
3. Notera områden där du “belönas” för att vara tillgänglig.
Det finns säkert situationer där det känns bra att vara oumbärlig. Där du får beröm för att du räddar dagen, löser någonting snabbt, eller tar på dig hjälterollen. Inse att de här situationerna är fällor och fråga dig själv:
– När jag kliver in så här, ökar jag då vår kapacitet eller förstärker jag bara beroendet av mig själv?
– Optimerar jag för långsiktig framgång eller för tillfällig lättnad?
Det här är obekvämt. Det kräver mod och tålamod att våga släppa på kontrollbehovet.
Det är ju mycket lättare att kliva in, att lösa problemet, att ta uppgiften och bara göra den själv.
Men ingen har påstått att ledarskap är lätt. En stor del av din roll som ledare är att bygga något som är starkare än dig själv.
Du behöver inte alltid vara den bästa problemlösaren i rummet. Du ska vara den som bygger ett rum fullt av problemlösare.
Tack för att du har läst. Ta hand om dig.
/Daniel