Pelle äger och driver en livsmedelsbutik. Kalle äger och driver fem.
Innebär det att Kalle jobbar fem gånger så hårt som Pelle? Eller fem gånger så många timmar?
Troligen inte. Låt oss istället låtsas att de jobbar lika mycket och lika hårt. Det är ett realistiskt antagande, tycker jag.
Vad gör då Kalle annorlunda än Pelle?
Om de sex butikerna är lika stora och lika framgångsrika, vilket vi utgår från i det här exemplet, så skapar Kalle fem gånger så mycket värde som Pelle.
Och när Pelles butik kräver 100 procent av honom för att fungera, så klarar sig varje Kallebutik på bara 20 procent av Kalle.
Kalle har på något sätt lyckats göra varje butik mindre beroende av honom.
Min erfarenhet säger att det skulle vara lättare för Kalle att växa från fem butiker till tio, än vad det skulle vara för Pelle att gå från en butik till två.
Det beror inte på att Kalle är smartare än Pelle, utan att de ser olika på sina roller och använder sin tid på olika sätt.
Låt mig visa med ett exempel från butiken:
Halv nio kikar Anders, som ansvarar för brödavdelningen, in på Pelles kontor.
“Sussie är hemma med sjukt barn. Hon skulle börja nio. Vad gör vi?”
Det är svårt att hitta en vikarie på så kort varsel så resten av personalen behöver klara dagen med en man kort. Ett vanligt scenario.
Pelle avlastar genom att sitta i kassan, stå i charken och plocka varor. Han hugger alltid i där det behövs och det är mycket uppskattat.
Det betyder visserligen att hans ordinarie arbete halkar efter lite men det är han van med. Som alltid tar han hand om det på kvällen.
Det som inte är bråttom skjuter han på framtiden. Den listan har blivit ganska lång.
I en av Kalles butiker händer samma sak.
Det var länge sedan Kalle insåg att det inte var hållbart att just han skulle vara den som täckte upp när någon var sjuk. Så han har gett ansvar och mandat till Reka, som sköter frukt och grönt, att se till så att den dagliga personalförsörjningen funkar.
Till en början gick det inte smärtfritt. De första två månaderna jobbade Kalle och Reka tillsammans för att skapa en fungerande beskrivning för hur de skulle tänka och agera när någon var sjuk.
Flera gånger var det nära att Kalle gav upp och bara gjorde det själv, men nu funkar det som det ska.
Reka informerar Kalle om sjukskrivningen och berättar hur situationen är hanterad.
Det är väldigt ovanligt att Kalle behövs för att fixa det.
Så två liknande verksamheter upplever samma återkommande problem:
I Pelles fall så rubbar det hans dag. Situationen blir hans att hantera vilket betyder att Pelle inte kan lägga lika mycket tid på det han egentligen borde göra.
För Kalle handlar det bara om ett kort meddelande från Reka och en försäkran om att allt är under kontroll.
Pelle är smart. Så han fattar naturligtvis. Men det finns aldrig tid. I stunden är det alltid enklare att bara lösa problemet, även om det kommer tillbaka igen nästa vecka. Att ta tag i det, och hantera det en gång för alla, är en av sakerna som finns på listan som aldrig hinns med.
Kalle gjorde en investering. I några månader lade han sina (begränsade) resurser på att skapa en beskrivning och utbilda sin personal. Nu kan problemet lösas helt utan hans inblandning.
Och det här är bara ett exempel. I alla verksamheter finns det massor av återkommande situationer och problem som behöver lösas.
Kanske förstår du nu varför jag tror att det är lättare för Kalle att dubbla antalet butiker än vad det är för Pelle, även om Kalle går från fem till tio medan Pelle bara går från en till två?
Kalle har skapat system för verksamheten. När de väl är på plats klarar sig en butik nästan helt utan honom.
Pelle har gjort sin butik beroende av honom. Om han skulle öppna en till så skulle det innebära dubbelt så många bränder han skulle behöva släcka och dubbelt så många kvällar då han var tvungen att jobba över. En ohållbar situation som troligen inte skulle sluta bra – varken för Pelles hälsa eller för butikernas lönsamhet.
Pelle har gjort sin egen arbetskapacitet till taket för vad han klarar av. Kalle bygger något som klarar sig utan honom.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag har träffat Pelle i verkligheten. Någon som vill väl, är intelligent, duktig, och har hjärtat på rätt ställe, men som fastnar i det dagliga på grund av att de formulerar sin roll på ett sätt som inte är optimalt för hållbar framgång.
Att vara chef är att varje vecka försöka lösa en ekvation som inte går ihop. Du har 40, 50 eller 60 timmar till ditt förfogande. Samtidigt som allt som behöver bli gjort summeras till det dubbla eller trippla.
Då kan du inte ägna dig åt uppgifter där en timmas insats bara ger en timmas utkomst.
Pelles tid i kassan är en sådan timme. Den både behövs och uppskattas men den är borta när dagen är slut. Nästa gång någon sjukanmäler sig börjar allt om igen.
Kalles timmar med Reka fungerade annorlunda. I början var de väldigt dyra men nu betalar de sig varje gång någon ringer in sjuk. Och de kommer att fortsätta att betala sig varje gång Kalle öppnar en ny butik.
Så skillnaden är inte hur hårt Kalle eller Pelle jobbar, utan hur många gånger varje nedlagd timme betalar sig.
En parentes: Det här betyder ju förstås inte att chefen aldrig ska hugga i eller att han eller hon ska hålla sig borta från “golvet”. Ett team som ser sin chef ställa sig i kassan en kaotisk lördag glömmer det inte. Men det är inte det jag pratar om här.
De flesta av oss känner nog igen oss i Pelle, i alla fall då och då. För att förändra det kan vi börja i det lilla. Skriva upp de mest uppenbara återkommande problemen, välja ut ett och fundera på vem som är vår Reka för just den situationen. Vem skulle kunna äga detta om han eller hon fick det hon behövde?
Det kommer sannolikt att gå lite långsamt i början och skapa en del frustration. Kanske kommer du till och med vilja ge upp. Men det är priset som du betalar.
Pelle behövde lösa samma problem varje vecka. Kalle löste det en gång.
Tack för att du har läst.
/Daniel
Ps. Det finns massor mer att skriva om det här. Om du vill att jag ska utveckla det – hör av dig så jag vet.