Sent på onsdagseftermiddagen hinner en medarbetare upp dig i korridoren.

– Har du två minuter? Det har blivit strul med leverantören.

Du lyssnar, ställer frågor och när du har bilden klar för det säger du:

– Jag kollar på det.

En vardagshändelse kan tyckas. Händer väl hela tiden? Kanske det – men det gör inte konsekvenserna mindre verkliga.

För det första så går din medarbetare från samtalet lättare, medan du går därifrån tyngre.

Problemet – låt oss visualisera det som en apa – satt på din medarbetares axel när samtalet började. Nu sitter den på din.

Är det en engångshändelse, okej, men risken är stor att det är ett mönster.

Ju fler av teamets apor du tar över, desto mindre tid kommer det finnas till att ta hand om de du redan har. De bara du kan hantera. De din prestation mäts mot.

Nu sköts de istället på kvällar och helger – eller så skjuts de på framtiden. Tillsammans med ett ständigt gnagande dåligt samvete.

Men hur länge är det hållbart att göra så? Frågan gäller inte bara företagets nedre rad utan också din egen hälsa.

Det lömska är att det här beteendet känns som bra ledarskap. Du är tillgänglig. Du stöttar och du avlastar.

I själva verket är det tvärtom.

Varje gång du tar över ett problem hindrar du dina medarbetare från att tänka själva och utvecklas. Du lär dem att det alltid finns en enkel lösning – att fånga upp dig i korridoren.

Ju fler apor som hamnar hos dig, desto mer blir organisationen beroende av chefen och desto mindre kapabla blir dina medarbetare att lösa problem som uppkommer i verksamheten.

Så vad är alternativet?

Jo, istället för att ta över problemet så uppmuntrar du din medarbetare att lösa det själv.

– Har du två minuter? Det har blivit strul med leverantören.

Du stannar, lyssnar, ställer frågor och när du har bilden klar för dig säger du:

– Vad tänker du göra?

Ser du skillnaden? Du är fortfarande engagerad. Du bryr dig. Finns där. Men apan byter aldrig axel.

Och du har – med ett litet skifte – börjat bygga en organisation som inte hela tiden behöver dig för att fungera.

Känner du igen dig i det här? Eller är jag helt fel ute? Svara gärna på det här mailet och berätta.

Tack för att du läste. Ta hand om dig.

/ Daniel