Podcast #12 – Tre faktorer som skapar äkta motivation

I boken Drive (Drivkraft på svenska) av Dan Pink presenteras ett annat sätt att motivera. Ett sätt han tror fungerar mycket bättre i det samhälle vi lever i idag. För nu är ju många av våra arbetsuppgifter av den typen att de förlitar sig på den inre drivkraften, där sådana här svårdefinierade kompetenser är mycket viktiga. De andra jobben är ofta utflyttade eller görs av datorer.

Pink pekar på tre faktorer att jobba med. Självbestämmande (på engelska autonomy), Mening (på engelska purpose), och möjligheten att bli riktigt bra på det man gör (på engelska Mastery). Jag nämner de engelska termerna eftersom jag inte riktigt tycker att det går att hundraprocentigt översätta.

Genomgående för att skapa motivation på det här sättet är att du som ledare eller coach eller förälder behöver inse att motivation kommer inifrån. Det är alltså inte ditt jobb att tvinga fram motivation eller att skapa motivation. Se det istället som att du kan hjälpa till att locka fram den motivation som redan finns men som inte ännu fått komma ut på grund av olika faktorer.

Var behjälplig men ta varken på dig ansvar eller skuld om det inte händer. Det handlar inte om dig. Ju djupare den insikten sitter desto bättre.

Fråga dig själv hur du kan skapa förutsättningar för den du vill motivera att uppnå mastery. Här finns det ju förstås inga tydliga svar att ge, i vissa lägen kanske det handlar om att drilla själva hantverket. Att nöta slag i tennis eller spela skalor på piano om och om igen. Inom andra ämnen eller när den du jobbar med har kommit lite längre kanske du behöver ge den personen full frihet att lägga upp sitt arbete eller sin träning helt själv.

Men det finns två saker som jag tror är gemensamt för allt arbete med mastery och det är flow och mindset.

Flow är ett uttryck myntat av Mihaly Csikszentmihalyi. Flow betyder lite förenklat att du är uppslukad av det du gör. Att ingenting annat existerar. På svenska, framför allt inom idrotten, kallar vi det ibland för att vara i zonen.

När du är i zonen är du helt och hållet engagerad i det du gör. Och engagemang är en förutsättning för att bli riktigt bra. När du är i zonen så fokuserar du också på att göra, inte på att bedöma och det här är en mycket viktig detalj. Du gör utan att lägga någon värdering i om det du gör är rätt eller fel, bra eller dåligt.

Analysen kommer senare, men när du presterar försöker du att plocka fram alla dina kompetenser och förutsättningen för det ökar markant när den bedömande och värderande delen av dig vilar.

Den andra delen av att bli bra handlar om mindset. I boken Mindset av Carol S Dweck beskrivs två olika typer av mindset. Det ena kallar hon för fixed eller statiskt på svenska. Det andra kallar hon för growth eller dynamiskt i den svenska översättningen.

De som har ett statiskt mindset har en bild av att våra egenskaper är medfödda och omöjliga att påverka. Vi tänker inte det här medvetet utan framför allt omedvetet.

Med ett statiskt mindset blir allt man gör en bedömning av hur bra man är. Det skapar en rädsla för att misslyckas och en ovilja att pusha sig utanför komfortzonen. För en person med ett statiskt mindset kan en misslyckad uppgift vara samma sak som en värdering på vem man är.

Med ett dynamiskt mindset finns inte de här begränsningarna. Då gillar man utmaningar. Det är en möjlighet att lära och växa. Någonting som med ett statiskt mindset skulle ses som ett misslyckande ses nu som feedback, det är inte en värdering på hur bra jag är på någonting utan snarare en bedömning på var jag befinner mig just nu. Med möjlighet att förbättras. Synen på komfortzonen är att den kan expanderas.

Som förälder kan du göra dina barn en stor tjänst om du kan känna igen om deras naturliga instinkt är att tänka i termer av ett statiskt eller dynamiskt mindset och uppmuntra det senare.

Jag bakar ihop dessa bägge eftersom de till ganska stora delar hör ihop.

Självbestämmande handlar dels om att låta människor ta ansvar för sin egen situation och sina egna arbetsuppgifter. Att lösa dem på det sätt de tycker är bäst. Självklart inom vissa ramar.

Det är lätt att tro att självbestämmande handlar om att lämna folk i fred, men så behöver det inte alls vara och om du ska motivera dem så behöver du vara aktiv. Men du behöver låta motivationen komma inifrån. Att låta dem fatta sina egna beslut.

Ett oerhört kraftfullt sätt att vara behjälplig i den här processen är att vara den som ställer frågor. Frågor som syftar till att locka fram den motivation som redan finns.

Men du måste låta den du jobbar med bestämma. Det här är mycket viktigt. Om du berättar vad han eller hon ska göra, eller om du tydligt visar hur du tycker att det bör vara kan det bli mycket svårt att plocka fram den här inre motivationen. Det är ett djupt mänskligt beteende att inte vilja bli tillsagd vad vi ska göra eller vilja eller tycka och om så sker vill vi instinktivt göra motsatsen. Och då kan din medverkan hindra processen.

Vad du vill är att den här personen som du jobbar med ska hitta sitt varför. Inte ditt varför eller företagets varför. Utan sitt eget. Och som du hör är vi nu också inne och tassar på mening. Men så är det. Allt hänger ihop i någon mån.

Om det inte finns någon synlig motivation kan du tänka som att du står framför en dörr som är stängd. Du vet att om du försöker slå upp dörren på glänt så kommer den som står på andra sidan slå igen och låsa. Så du måste lirka. Du vill att den som står på andra sidan ska vilja öppna. För det kommer att gynna den personen. Så du fokuserar på att öppna en liten, liten springa till att börja med.

Så du frågar någonting i stil med:

Hypotetiskt, om du skulle kunna tänka dig att agera si eller så... varför skulle det kunna gynna dig?

Här säger du inte till någon vad han eller hon ska göra eller hur det ska göras. Du ställer en hypotetisk fråga. Genom att svara så binder sig inte personen till något. Du försöker att göra det ofarligt att starta en tankebana.

En fråga som inte är effektiv skulle till exempel vara: Varför gör du inte si eller så, du vet ju att du skulle må bättre?

Det här är ett ifrågasättande som direkt tar bort självbestämmandet. Frågan är också konstruerad så att den du jobbar med börjar fokusera på varför hon inte gör någonting.

När du hör det så här tydligt kanske det känns självklart att en sådan här fråga inte är effektiv men vi är många som ofta faller in i den här jargongen på ett eller annat sätt, med till exempel våra barn.

En annan fråga som vi ofta ställer av välvillighet, som vi tror är motiverande, kan vara någonting som liknar den här:

Hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så?

Det som är bra här är att du håller på självbestämmandet. Men när du frågar "hur" är det återigen lätt att fokus hamnar på hindren. Hur betyder att man behöver hitta en väg runt alla hindren. Det kan kännas jobbigt att ens tänka på det om det inte finns någon motivation.

Den här frågan skulle fungera jättebra lite senare i processen, när motivationen redan finns där. Men när vi letar motivation så börjar vi med att fokusera på meningen, det vill säga varför.

Och när vi borrar i varför, samtidigt som vi låter personen vi jobbar med bestämma själv så kommer vi förr eller senare att närma oss den riktiga meningen. Det stora Varför. Och den processen följer ofta ett mönster där man i början pratar om praktiska saker som "jag gör det för att chefen ska bli nöjd" för att mer och mer närma sig kärnan och till slut hamna på någonting personligt och kanske känslomässigt som till exempel att jag gör det för att jag vill vara en del i laget och då mår jag bra i mig själv och när jag mår bra i mig själv kommer jag hem med ett bättre humör vilket leder till att jag är en bättre partner för min man eller fru eller barn. Bara som ett exempel.

Att kunna ställa bra frågor är en fantastisk kompetens att ha. Det kräver mycket jobb för att lära sig.

För att sammanfatta. När det handlar om att motivera på det här sättet så är din roll att skapa förutsättningar för personen du vill motivera att hitta sin egen motivation. Du kan göra detta genom att dels se till att de fysiska och praktiska förutsättningarna finns, men också genom att ställa frågor.

Och kom ihåg, det handlar inte om dig. I just det här läget är det oviktigt vad du tycker eller känner eller kan relatera till. De bästa samtalen, de som ger riktigt resultat, sker när den andra personen går därifrån med en känsla av att allt som har kommit fram, alla framsteg som har gjorts, har gjorts av henne själv, att din roll nästan varit onödig. Då har du varit som mest hjälpsam.