En medarbetare kör hem från jobbet och ältar samma fråga som förra månaden, och månaden före det: var står jag egentligen?
Chefen säger ingenting. Inte för att något är fel — från chefens horisont är det mesta bra. Men det sägs aldrig. Inte det som är bra, inte det som skaver, ingenting. Utvecklingssamtalet i november är sex månader bort, och förra årets var mest rutin.
Chefen har sina skäl, och de låter omtänksamma. "Jag vill inte hänga över axeln på folk." "Hon är senior, hon vet väl att hon är duktig." "Jag säger till om något är fel".
Men så fungerar inte människor. Tystnad tolkas inte – i alla fall inte av alla – som en bekräftelse på att allt är som det ska. Det ovissa tomrummet fylls, av oss själva, med det material vi har till hands, och det materialet är sällan snällt.
Mötet där chefen verkade kort i tonen. Projektet som gick till någon annan. Av sådana smulor bygger människor hela berättelser om sitt värde.
Jag såg en variant av det här på nära håll för många år sedan, när jag var jobbcoach. Den jobbigaste perioden för mina klienter var inte avslagen. Det var tiden mellan intervjun och beskedet, särskilt när det drog ut. Flera av dem sa det rakt ut: hellre ett nej innan fredag än att behöva vänta över helgen. Ett säkert avslag kändes lättare att bära än en öppen möjlighet. Ovissheten var det värsta av alltihop.
Det är därför tystnaden är grymmare än kritiken, hur bakvänt det än låter. Kritik är obehaglig i stunden, men den är någonting. Den går att förstå, bemöta, agera på, lägga bakom sig. Tystnad går bara att älta.
Fråga människor som haft båda: nästan alla föredrar en chef som säger obekväma sanningar framför en som inte säger något alls. Den första kan man lita på. Den andra måste man tolka. Och tolkande är utmattande.
Tystnaden påverkar också det som faktiskt är bra. Medarbetaren som gör något utmärkt och inget hör drar en helt logisk slutsats: jag gav det lilla extra men det märktes inte, eller det spelade ingen roll. Nästa gång tunnas ansträngningen ut. Människor fortsätter sällan med det ingen tycks se.
Motmedlet är mindre och oftare. Trettio sekunder i veckan slår en timme om året: "Det där mötet igår – din insikt om leverantören fick oss att ändra beslutet. Bra." Eller: "Rapporten var för tunn den här gången, jag behöver mer botten i riskdelen." Konkret, färskt, i förbifarten. Ingen dramatik, bara en människa som talar om för en annan vad den ser.
Om det känns ovant är det nog lättast för de flesta att börja med det positiva. Det gör de svårare beskeden möjliga sen. Men börja. För varje vecka du väntar fyller någon i tomrummet åt dig.
/Daniel